~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami log Will. Ikväll så skulle dem troligen träffa varandra igen, sista natten innan dem skulle in på arenan. Pawffie eskorterade dem båda ungdomaralterad då intervjun vanligtvis var eskorternas favoritdel utav spelen.
"Vi hade tänkt oss något annorlunda på dig" mumlade stylisten och tog fram en ganska enkel rosa klänning. Till det så skulle hon ha en blomsterkrans med enbart prästkragar och ett par vita ballerinaskor. Det kunde helt klart varit värre, och hon kände sig nästan som sig själv. Hennes blonda hår blev lockat, hon var inte överdrivet sminkad. Så man skulle känna igen henne på arenan.

William såg fram emot att träffa Nami ikväll, kanske för sista gången någonsin, och när han hade blivit stylad kände sig Will nästan tillräckligt snygg för henne. William hade vägrat låta de göra något mer med hans hår. De hade bara lagt det en aning till rätta, utan att lägga i några som helst produkter. Han hade kostym på sig med kavajen uppknäppt och en slips som perfekt matchade hans ögon. William såg ner på sina lackskor innan han ställde sig bakom Nami i "kön" fram mot intervjuscenen. När ingen tittade kysste William henne på kinden.
"Du är fin ikväll", viskade han fram. "Du kommer klara det bra, och kom ihåg att jag.. Att jag älskar dig." Det var första gången han hade sagt det och orden fick en rysning att gå genom hans kropp.

Det gjorde ont. Hur gärna hon ville krama om honom. Hur gärna hon ville vara nära honom. Känna att han var där. Att hon inte var ensam. Hur hon bara ville spendera resten av sitt liv med honom. Men när hon väl hitta sin äkta kärlek så skulle hon dö. Åtminstone så dör hon inte ensam. Om dem ändå skulle dö, varför så kunde dem inte visa sin kärlek öppet? Hon ville vara med honom så länge som det gick. "Jag älskar dig också" viskade hon. Det var första gången hon verkligen menade det.

Han smekte hennes kind, brydde sig inte längre oom vad de andra trodde och tyckte om dem. Will älskade Nami.
"Om någon frågar oss om det ikväll så säger vi sanningen. Om oss menar jag. Vi behöver kanske inte ta upp det, men vi behöver inte ljuga."
Någon grep tag i Nami innan William hann få ett svar.
"Det är din tur nu", sade Wills och Namis mentor.
"Lycka till", sade Will.

[vilka fabulösa smileysar på slutet, haha ]
Nami gick upp på scenen. Hela hon skakade, livrädd för vad som skulle hända. Caesar Flickerman, vars guldiga hår lyste i strålkastarna lös upp när han såg Nami. "Nami Lionsbow, flickan med blommor i håret" sa han och hela publiken började skrika i förtjusning. När hennes tankar började vandra på helt andra håll än hennes scenskräck så gick det bättre. Caesar och publiken verkade gilla henne, något som kändes ovant.
"Nå, Nami hur känns det att vara med i spelen? En ära? Eller är du rädd?"
"Jag är inte rädd för att dö. Men att för att förlora William." sa hon och kollade ut emot publiken, som nu satt knäpptysta och kollade förundrat på henne.
"William som är med i spelen?"
Hon nickade. Nami visste inte om hon hade gjort något dumt nu, hon tänkte sig inte riktigt för.
"Jag älskar honom." Hela publiken utbrast i jubel och intervjun var över.

(Haha, jag vet^^)
"Jag älskar dig med", mumlade William. Det var lika bra att de gick ut med det nu. De skulle dö imorgon iallafall. Han gick upp på scenen och log självsäkert mot publiken. Han var tvungen att komma ihåg att han skulle vara skrämmande charmerande. Pawffie hade iallafall sagt att han borde ha charmig image i hungerspelen, för alla hade de en image. Nami var sockersöt, han själv var charm.
"William", sade Ceasar Flickerman. "William, William, William. Var ska vi börja? Vi hörde nog alla förtjusande Nami för ett par minuter sedan när hon sade att hon älskade sig. Nu undrar vi nog alla, är det ömsesidigt?"
William log.
"Ja, det är det."
"Vad skulle du göra om hon dog?"
"Jag vet inte" sade William ärligt. "Kämpa vidare för hennes skull, antar jag."
"Mina damer och herrar, William."
William tog emot applåder och busvisslingar med ett leende och en kort bugning. Sedan gick han av scenen.

Nu när det var officiellt så sprang hon fram till honom och kramade om William hårt. Hon ville aldrig släppa taget. Hon hade nu inget att gömma, och det kändes skönt. Pawffie sprang fram till dem.
"Vi är dem alla pratar om!" sa hon och lös upp i ett uppenbart falskt leende. Pawffie verkade vara nöjd med årets hunger spel. Hennes ögon var något sorgkantade. Men vid det här laget så hade hon säkert lärt sig att inte fästa sig vid sina tributer då det är stor chans att dem kommer dö.

William var inte med på att hon skulle krama honom. Han tog emot kramen och log brett. Nu fick de äntligen vara ett par. William och Nami.
"Det där är jättefint och allt", sade mentorn men en dramatisk jäspning "men borde ni inte gå och lägga er snart? Det kommer att bli en jobbig dag imorgon."
"Det kommer det sannerligen", sade William tyst och släppte greppet om Nami.

Nami nickade. Hennes tankar hade varit på helt andra ställen än arenan. Hon hade inte tänkt mer på en taktik eller på hur hon skulle överleva. Pawffie kollade nu lite ogillande på mentorn. Hon himlade med ögonen och suckade högt. Det var nog inte så hyfsat enligt huvudstadsinvånare. Men att hon skulle dö spelade nu ingen större roll. Så länge hon fick vara med Will var hon nöjd.

Kvällen kom, och tiden gick fruktansvärt långsamt under måltiden. Efteråt kom William in till Nami ännu en gång, för kanske sista gången. Han kunde inte låta bli. Så fort han såg henne sprang han fram mot henne och gav henne en lång kram.
"Vi ska överleva. Du ska överleva."