Innan tiden går ut.

Hon lutade sig tillbaka och när Angie kom tillbaka såg hon på asken och nickade. "tack det blir bra." Hon tog en och tog emot vattnet och drack det. "Jag ska sova lite men jag ropar om det är något. "

"Det gör du rätt i" svarade Angie och rufsade retsamt till i Rubys hår.
Hon gick ut igen från rummet men stannade i korridoren. Hon visste inte vad hon skulle hitta på för något nu. Hon kände sig uttråkad, men hon vågade inte gå ut och lämna Ruby ensam. Även om högkvarteret hade sina skyddsmekanismer så kunde någon riktigt listig ta sig in ändå.

Hon log lite och somnade kort efter hon blivit ensam och andades tungt och febern började redan ge med sig.
"Angie" En kvinna såg på henne. "vem är det som sover i rummet där uppe? Det är väl inte hon?" Hon fick stora ögon.

Angie mötte kvinnans ögon med ett uppspelt uttryck och log brett.
"Jo, det är Miss Ruby. Det är faktiskt hon som hittade mig och inte tvärtom."
Men sedan mörknade hon en aning i sin blick.
"Dock har en av De Fallna redan hittat henne och försökte få henne med sig. Och vet en så vet alla tyvärr."

"Ja det är synd att de vet om det. Men så länge vi är här och bevakar stället är hon trygg." Hon ler. "Hon verkar så skör vi borde göra det bra för henne. laga mat och sånt." Hon ler. "Men vi ses senare Angie" Hon kysste hennes kind och gick lätt i väg.

Angie hade aldrig lagat mat så hon blev lite panikslagen. Sådana som hon behövde inte äta så därför hade det inte blivit av. Det enda hon lyckats laga var te och mackor, men eftersom Ruby var sjuk skulle hon såklart behöva något bättre så hon blev starkare.

Efter några timmar så klev Ruby upp ur sängen och drog handen genom håret och ruskade på huvudet så håret dansade till lite innan hon gic ut från rummet och såg sig om och gick försiktigt ner till bottenvåningen.

Angie stod vid spisen med en stekpanna på plattan. Köket var dimmigt av rök. Hon hostade och blinkade med ögonen som tårades. Det luktade starkt av bränt.
"Människor är galna som tycker sådant är gott" utbrast hon och fortsatte röra runt i en svartgrå sörja som skulle föreställa äggröra.

Hon sprang fram och hon såg på det brända. "Angie låt mig. Du har bränt maten." Hon tog försiktigt stekpannan från henne och slängde maten och satte på fläkten och öppnade fönstret. Log och började göra ny äggröra eller omelettröra om man ville kalla det så. Hon såg sig om och hälde sedan ner äggsmeten och började att steka.

Angie satte sig vid köksbordet och följde Rubys rörelser med mulen min.
"Jag ville vara snäll... du är ju sjuk och behöver vila.... Men jag har aldrig gjort det där."
Hon begravde ansiktet i händerna. Ögonen sved, men hon visste inte om det berodde på röken eller för att hon verkligen var ledsen över att hon inte klarade allt.