Prs mellan Aia och Selma...

[Kanske det XD Vem vet? Och nej då, ingen kudde, även om det är roligt med kuddkrig... o.o (när kudden inte ramlar ur ens händer... -.-' xD ) ]

"Så vem har vi här?" hörs hennes röst och jag förvånas över att jag inte ens reagerade på att hon kom, jag brukar känna av henne i vanliga fall, brukar känna av alla personer i vanliga fall, men jag antar tankarna på att jag ännu en gång ska dö och att jag fått tillbaka min bror, även om han är mycket snyggare än jag minns honom, och herregud, är han min bror? Ifall jag inte kände en kontakt till honom på det vis jag gör så skulle jag aldrig tala med honom, konstatera att han är för snygg och förmodligen helt blåst och sedan gå vidare. Inte för att jag dömer andra utifrån utseendet, det är bara det att... jag inte riktigt har träffat någon som är snygg och faktiskt har en hjärna och en intellekt över 30 IQ... Tills nu, vill säga.
"Öhm... Detta är..." börjar jag och försöker komma på något vettigt att säga.
"Är inte det där... mammas klänning?" frågar Erik istället innan han faktiskt för första gången riktar sina blåa ögon emot Jenna. Jag ser hans haka falla och stirrar undrande på honom.
"Hon är inte medveten om att hon är stark, va?" frågar han mig som om hon inte fanns i närheten. "Hon skulle bli en för jäkligt bra demonjägare... Skulle du ha lust att jaga demoner när jag har lyckats få tillbaka kontrollen över jägarna? Vår familj tappade liksom kontrollen över dem för lite mer än... Ugh... 150 år sedan? Eve?"
"Allvarligt, frågar du mig?" undrar jag och kan knappt tro mina öron.
"Fortfarande problem?" frågar han mig med en grimas och ett snett flin.
"Vad tror du?" frågar jag honom. "Det kommer inte komma till som rinnande vatten."
Han himlar med ögonen mot mig innan hans blick faller på Jenna, åter igen. Helvete. Varför skulle han komma nu? Det finns två alternativ: Jenna kommer bli helt förbannad på hans arroganta beteende eller så kommer hon... jag vet inte riktigt... Hur kan man inte bli förbannad på honom?
"Låt mig presentera mig själv", säger han och reser sig, går närmare henne. "Mitt namn är Erik Velum Umbra Mortis och jag är... Ja, Eves storebror", säger han och ser på mig med ett stort leende. "Men jag måste säga att hon har förändrats sedan jag sist såg henne, för att inte tala om tatueringarna... Mor och far skulle vara stolt", säger han och vänder sig till Jenna igen men jag själv stelnar till. Han sade det bekymmerslöst, men "De skulle vara stolta" är något man endast använder när någon är död. Men, hans beteende, kroppsspråket, det säger mig att de lever, men hans ordval... Är mina föräldrar vid liv eller inte?
Jag hinner inte ens fråga honom, för hans intresse ligger helt klart inte på mig. "Du skulle verkligen bli en bra demonjägare, jag skämtar inte... Men lite träning så... Du skulle kunna toppa eliten, vet du det?"
"Lite kex, Kråkan?" frågar jag den enda som fortfarande är intresserad av mig och räcker honom ett kex efter att han satt sig på mig axel. "Väldigt snäll storebror jag har, va?" viskar jag till honom. "Går och blir intresserad i min bästa och enda vän, gud vet på vilket vis", mumlar jag. Erik hör mig inte, det märker jag tydligt.
Jag hoppas för allt i världen att han är smartare än vad han ger sken av just nu. Annars måste jag sparka ut honom ur mitt hem, jag har aldrig haft tid med korkade personer, vare sig de är min bortglömde och försvunna bror eller inte. Fast, det klar, jag måste ta reda på ifall mina föräldrar lever innan jag bokstavligen går och dör igen för... Femtionde? Femtionde gången, att dö sliter på en... Hoppas Erik förvandlas tillbaka till den bror jag nyss såg honom som och inte något... patetiskt.
Kråkan fnyser och det är först nu jag minns verkligheten igen. "Han kunde ha kommit tidigare tycker man... Och du kanske borde skynda på att berätta för flickan? Medan du fortfarande har tid i livet?" kraxar han. Jag blänger på honom, säger åt honom att hålla tyst och knapra på kexet.
Han lyssnar på sin order.

---

5 mar, 2014 23:07

6 mar, 2014 14:25

Jag ser på henne, när hon ryter och ja, som sagt, jag förväntade mig inte precis något snällt, men inget rytande heller... Jag skyndar fram till henne och lutar mig mot diskbänken, får Kråkan att flyga iväg med en snabb handrörelse.
"Jag måste berätta en sak för dig... Och när jag bad dig komma hit och åt så... Ja, Erik kom från ingenstans. Jag väntade inte honom, har inte träffat honom sedan... evigheter. Tio år, om inte mer", säger jag och ser hur Erik biter ihop i ögonvrån, som om han klandrar sig själv. Det kan han mycket väl göra. Hans minne fungerar och han kunde ha letat upp mig, jag å andra sidan förlorade minnet och visste inte vad jag skulle ta mig till...
Jag möter Jennas blick, ser på henne och ler. "Det jag ska berätta kan få dig att hata mig, men... jag tror du behöver veta varför jag kommer... försvinna, dö och varför jag är så mäktig utan betala kolossala priser", säger jag och försöker låta mjuk, men inte för mjuk, det skulle få mig att framstå som än bättre person än henne. Och det är jag. Jag är mäktigare, det skulle vilken häxa som helst med flera århundradens kraft i sig, men jag respekterar fortfarande Jenna mer än hon anar.
"Och, jag hoppas att det får dig att inse att du är starkare än du tror..." säger jag och ska precis säga något mer när Erik flämtar till.
"Nej", andas han. Jag vänder blicken mot honom, han stirrar skräckslaget på mig. "Du gjorde väl inte...?" säger han i frågande ton. "Fullmånen?" frågar han sedan och polletten faller ner.
"Hur många val tror du att jag hade, om jag får fråga?" undrar jag och ser mörkt på honom. "Jag var sju! Sju, Erik! Min kropp höll på att rasa ihop, nästan döda mig och jag var i evig smärta! Vad tror du att jag skulle ha gjort? Tagit livet av mig? Hur många val hade jag?!" frågar jag med låg och mörk ton. Det är värre än att skrika, det vet jag. Ifall jag skrek så skulle det tyda på att jag åtminstone ångrade det, men det gör jag inte. Och jag ska göra det igen.
"Du vet vad andra kommer tycka", säger han och, jo, jag minns allt. Folk har gjort det här tidigare, annars skulle inte ritualen finnas, och folk har missbrukat den. Använt den för att bli starkare för att de tyckte att de var för svaga, och ibland lyckas dem, men oftast förlorar de alla sina krafter och sitt liv, lyckas inte komma tillbaka till livet.
"Jag kunde ha dött, Erik. Våga inte döma mig. Jag var helt ensam. Tänk dig. Sju år. Ingen familj. Endast en kråka till vän och familj. Jag var tvungen att stjäla kläder och mat tills jag lärde mig att skapa det, eller pengar. Det tog ett tag. Och kläder... Och hem. Jag hade inget hem. Inget hus jag kunde kalla hem. Jag bodde på gatan i en evighet tills jag kom på de här tunnlarna", börjar jag och gör en gest med handen och ser hur tårar glittrar i hans ögon. "Jag har gjort det här själv. Byggt allt det här. Allt. Jag har klarat mig själv i livet så långt bak jag kan minnas tills någon timma sedan. Så, du skulle bara våga döma mig", säger jag hårt.
"... Men, du dog, Eve!"
"Och jag ångrar inget, inte det minsta lilla", säger jag vasst. "Och om du nu är vänlig nog att stanna kvar här ett tag, eller ta dig till gästrummet, Kråkan visar vägen, så ska jag äntligen berätta allt för Jenna innan hon tror att jag har ett helt hemligt liv och startar hata mig. Ifall det är hemligt så är det så hemligt att inte ens jag känner till det", muttrar jag sedan.
"Okej", är det enda han säger och ser på mig med en tom blick full med sorg innan han går, följer efter Kråkan efter en sista blick på Jenna och mig.
"Fråga inte. Jag ska förklara allt. Du får faktiskt till och med fråga allt du vill när vi väl har kommit fram, för ovanlighetens skull och jag ska inte undvika eller ljuga trots att du vet att jag ljuger. Först ska jag bara visa dig kvinnan som räddade livet på mig", säger jag och möter hennes blick igen. "Hur låter det?" frågar jag henne och väntar mig ännu ett vredesutbrott, kanske till och med en smäll i ansiktet för att ha hållit allt det där med döden saken hemlig i all evighet. "Gud, hon kommer döda mig, andra gången på en dag? Vad är det här? Det brukar vara ett möte under tio år..." mumlar jag för mig själv.

[Haha, självklart x) Colored text is awesome ^^ ]

---

6 mar, 2014 19:02

7 mar, 2014 15:25

[Haha, bra x) Tog ett tag för mig att komma på något sådant här, har väl gett ut små ledtrådar här och där inläggen, men men x3 Snart blir det en mer "logisk lösning" då Eve ska försöka förklara allt x) ^^ ]

Jag ser på henne och praktiskt taget ser känslorna som bubblar inom henne. Hon gillar det inte. Givetvis gör hon inte det. jag hade inte precis förväntat mig att hon skulle hoppa runt som en cheerleader med ett stort, fejkat leende på läpparna. Det skulle skrämma mig ordentligt ifall det hände. Det var ungefär den här reaktionen jag hade förväntat mig, även om frågor skulle ha varit lättare. Då skulle jag ha något annat att fokusera på förutom att berätta för min vän att jag ska uppgraderas i magisk styrka, igen. Hon kommer inte gilla det, men jag tror knappast att hon erbjuder sig att genomgå en likadan ritual, genomgå samma tortyr, speciellt när risken att man förlorar sina magiska förmågor och sitt liv är gigantisk.
När Erik försvinner helt, när jag längre inte hör ljudet av Kråkans vingslag vet jag att han är tillräckligt långt borta för att veta vart jag tar vägen. Han må vara min bror, och minnena jag fått värmer, men, vem sade att jag litade på honom? Var har han varit under alla dessa år? Och varför är han en demonjägare plötsligt? Han undvek alla viktiga frågor när jag frågade ut honom. Jag litar verkligen inte på honom, inte än. Han får göra sig förtjänst av det helt enkelt.
"Kom", säger jag och börjar långsamt gå genom tunnlarna, låter de dolda tunnlarna komma fram, visa sig och leda oss till Kirova. Kirova kommer bli galen när jag tar med Jenna. Hon sade strikt åt mig att inte avslöja för någon vart hon bodde när hon flyttade in, hur och varför minns jag knappt längre. Och Jenna... Hon kommer bli förbannad för de dolda gångarna, mitt "fusk" i magi, det jag ska göra och allt annat i mitt liv.
"Sade jag inte åt dig att sova?" frågar Kirova så att det ekar i tunnlarna. Det är fortfarande en lång bit kvar så hon måste använda sig av antingen magi eller någonting annat för att låta sin röst höras. Jag orkar inte ens svara, inte nu. Eller, jag skulle försöka svara men samtidigt skar sig en huvudvärk genom huvudet och lårmusklerna ryckte ihop sig i en sekund, släppte taget och sedan började brinna, kändes det som.
Det har börjat, tänker jag. Smärtan har börjat. Jag håller inne ett flämtande av smärta, jag kan inte visa Jenna smärtan innan jag låter henne förstå allt.

---

7 mar, 2014 22:37

8 mar, 2014 22:00

"Så, det här är Kirova. Satmaran från helvetet som räddade mig", säger jag med en gest mot det eleganta spöket som är under en förbannelse.
"Din mor skulle inte bli glad över de orden", säger hon med en grimas, ser på Jenna. "Åh, du valde att berätta? intressant. Det är inte typiskt dig. Är inte din vanliga instinkt att släppa allt ifall du måste skydda dig? Jag trodde verkligen inte att du skulle berätta", säger hon.
"Jag?" frågar jag och skakar sedan på huvudet. "Gud, vem vet vad jag skulle ha gjort om jag hade tid? På tal om mamma, vart är hon?"
"Åh, är vi här nu igen?" suckar Kirova dramatiskt och sätter sig i sin älskade soffa som jag skaffade henne för sjukt länge sedan.
"Nej, men allvarligt. Ni var bästa vänner, sedan väldigt långt tillbaka, så vart är hon?" frågar jag henne, visar henne inte hur lite jag egentligen minns.
"Du... Du kommer ihåg", flämtar hon. "Då kommer du också ihåg att det inte var så jävla lätt att rädda ditt skinn. Jag dog nästan på köpet, din kära mor likaså. Jag hade en mänsklig kropp på den tiden, som du minns? Vad tror du att hon skulle säga om hon såg mig nu? Jag har inte träffat henne sedan den dagen", säger hon medan hennes blick smalnar.
Jag rynkar ögonbrynen, visar min förvåning. Annars kommer Jenna tro att jag har ljugit för henne - ifall jag höll mitt pokerface på vill säga.
"Jahaja. Då blir det utfrågning senare", suckar jag, sätter mig på fåtöljen mittemot soffan. "Så, gör bekantskap med min käraste vän nu, sedan ska vi tala om ritualen", säger jag och gör en gest mot Jenna.
"ÄR DU HELT GALEN?!" tjuter Kirova och flyger upp ur fåtöljen och för en sekund ser jag hennes riktiga kropp, den som har blivit förbannad. Jag stirrar. Kan inget annat göra.
"Det är därför du bor här!" flämtar jag. "Jag är den enda som kan upphäva din förbannelse!" utbrister jag. "Förrädare!" skriker jag sedan, jag börjar förlora kontrollen, samtidigt sprider sig smärtan i kroppen.
Kirova ser helt oförstående ut. Hon ser lika förvirrad ut som jag känner mig. Vad händer här egentligen?
"Har du berättat om ritualen?" är det enda hon frågar.
"Nej, inte ännu..."
"Bra. Det är inget en vanlig person ska behöva veta av. Speciellt inte... hon", säger Kirova och ser på Jenna med en blick av... något. Sedan gör hon en gest mot soffan hon nyss satt på.
"Slå dig ned, för allt i världen. Men ritualen ska du inget få veta om. Då raderar jag dina minnen."
Jag stirrar på Kirova. Vad i helvetes alla eldar? Vad i hela fridens namn pågår? Vad är det med ritualen? Varför ska inte Jenna få veta?
En röst börjar tala, så plötsligt att jag inte tror mina öron. "Den där jävla kråkan hade en pärla som teleporterade honom. Jag hann inte ens döda honom... Tack för hjälpen, Eve. Du visade vägen till denna fördömda kvinna", säger Erik och träder fram i ljuset. Jag rynkar på pannan. Okej, vad är det som pågår, på allvar?
Han tar ett steg till men hans kropp stöter in i sköld.
Kirova tar till orda medan hon ser på honom med hat i blicken. "Så det var du som aktiverade hennes minnen? Inte undra på. Tur att jag satte upp den där skölden... Endast folk med goda ändamål kan komma in. Du är fast där ett tag, Erik lilla. Jenna, snälla lilla, du kan väl backa undan lite? Och, Eve. Nej, gör inget. Inte det minsta lilla. Det ser ut som om du blir kvar här ett tag", säger hon och ger mig en blick. Hon suckar och verkar väldigt missnöjd och sorgsen med det hela.
"Kirova, släpp in mig!" skriker Erik. "Du ska få betala för vad du har gjort!"
"För vad?!" skriker Kirova tillbaka. "För att jag skyddade henne?! Vad visade du henne? Ett riktigt eller ett påhittat minne? Eller, den enda och sista lyckliga stunden i hela hennes liv? När hon upptäckte sin magi?" frågar hon och för var ord hon uttalar så blir hennes röst lägre. Eriks blick söker först upp hennes, och sedan min, en bedjande glimt uppenbarar sig.
"Eve, lyssna in på henne. Kom hit, sedan så drar vi härifrån, jag ska visa mamma och pappa, de har letat som en tok efter dig."
"Evelyn Moon..." säger Kirova lågt och ser på mig. "Barn av månen, våga inte lyssna på honom. Våga inte lyssna på din bror. Och du, Erik. Letat efter henne?" Hon fnyser. "Snarare efter hennes krafter. "Ni är väl fortfarande under förbannelsen antar jag? Brödraskapet har väl inte gett tillbaka er era gåvor ännu?" flinar hon stort.
"Du skulle bara våga..." morrar Erik och nu brinner hans blick av hat när han ser på henne.
"Demonjägare nu för tiden, skulle jag tro? Enda sättet att få tillbaka den grundläggande magin, eller hur? Hm... Du måste ha lurat Eve till att tro att du var starkare än du var... Annars skulle hon inte tro på dig." Jag ser på henne och ställer mig sedan tvekande upp, tar ett steg mot min bror, backar undan från den galna kvinnan. Detta var ett misstag.
"Eve!" kraxar någon och jag vänder mig om, vaknar ur förtrollningen. Vad är det som sker?
"Hypnos, allvarligt?" skrattar Kirova. "Så låg maginivå, alltså?"
"Eve!" Kråkan kommer flaxande emot mig och sätter sig på min axel. "Du lever!"
"Av alla ställen på hela jävla jorden valde han att komma hit? Skämtar ni med mig? Jag önskar att jag hade dödat den där kråkan sedan länge", morrar Erik. Jag backar tillbaka, sätter mig på soffan igen och ser på honom.
Han är min bror. Vad i helvete håller han på mig?
Kråkan stryker sin näbb mot min kind, och när jag känner hans lilla hjärta slå, hans lilla kropp darra som ett asplöv, darra av rädsla, det är då jag inser det.
Wow. Jävla helvete. Min bror är min fiende.

[Det här blev väl ungefär lika bra som jag känner att det blev -.-' Du får fråga ifall du undrar något, jag förstår om man inte fattar ett smack x3 Allt blev ett virrvarr... ._. ]

---

11 mar, 2014 18:19

11 mar, 2014 19:29

_{Skrivet av Borttagen:}
[okej, jag är något förvirrad. Allt händer så fort. x) Haha, men Eve har fått tillbaka vissa minnen och hon är den enda som kan upphäva Kirovas förbannelse som har något med hennes kropp/spökgrej att göra? Kirova var Eves mammas vän och räddade Eve för att något skedde? Erik är ond och vill bara åt Eves krafter? Är alla demonjägare onda då? Hm, och Jenna får inte veta något om ritualen. Och jag hade en fråga som jag glömde. Men har jag uppfattat det något rätt? ^^]

[Hela hennes familj är mer eller mindre ond och försökte ta hennes krafter ifrån Eve då det blev något konstigt i familjeträdet som gjorde att de andra tre inte riktigt fick rätt krafter x) Allt ploppade över till Eve, och i början var de lyckliga, tills de blev maktgalna Det här var mycket roliga, tycker jag x3
Erik är ond, han gick med som demonjägare då demonjägare - enligt mig - får magi så att de kan bekämpa demonerna, han fick ungefär den grundläggande magin han behöver, men han vill givetvis veta mer.
Jenna ska få veta, men Kirova sade nej, för, ja, maktgalningar har hon haft för mycket att göra med, Eriks närvaro hade fläckat av sig på Jenna och det syntes mer på henne då hon inte har några blodband med honom, och det liksom "lyste" om henne, medan det knappt syntes ifrån Eve. Så, därför sade hon nej, hon kommer hålla sig kvar vid det, ett tag, men ja x3 Jenna ska få veta ^^
Och, ja, lite historia om Eves familj kommer efteråt, men du har fattat det rätt ^^ Kirovas förbannelse kommer in senare Eve har fått tillbaka ett minne som infattade det hon "behövde" veta enligt Erik.
Jag kom på allt medan jag skrev, allt skulle egentligen gå bra, men ja, så ond som jag är så kan det ju inte gå bra, så det slutade så här, så förstår verkligen din förvirring x3 ]

---

11 mar, 2014 21:42

12 mar, 2014 19:26