PRS(Wolf)

Nathan såg på henne med någorlunda mjuk blick. "Fäder kan vara hårda ibland...". Han visste det mycket väl, han hade växt upp här och till och med blivit straffad av sin far.

"Jag hade hellre haft en far som var hård mot mig än en som ignorerar mig", muttrade jag. Sedan rynkade jag pannan och tittade upp på Nathan. "Vad hände med din mor då?"

Nathan suckade tungt. "Min mor dog något år efter att jag fötts, av en ovanlig sjukdom nästan ingen visste något om". Han mindes inte alls henne.

Han reste sig och rotade med sin klädhög tills han fick fram en flaskavrom och satte sig tungt på sängen igen. Han hatade en del saker, han ville supa bort de för tillfället.

Jag rynkade på näsan och ryckte flaskan ur handen på Nathan. "Du har fått nog", sade jag bestämt och vände upp och ned på den. Romen smög sig snabbt ned genom plankorna.

Nathan blängde förvånat på Clarie. "Hey! Det där var en flaska jag sparat!". Han brukade inte dricka så ofta, men när han väl gjorde blev det mycket.
Han fortsatte blänga surt på henne. "Och varför bryr du dig? Jag kan väl lika gärna supa ihjäl mig".

Jag lyfte ett ögonbryn och synade Nathan. Varför brydde jag mig? Kanske på grund av det där som vilade över hans ansikte. Men hur skulle jag förklara det för honom? Jag skakade lite på huvudet och ryckte på axlarna.

Nathan muttrade något och suckade sedan till. "Fast....jag borde nog inte dricka mer" mumlade han och drog handen genom sitt hår.
Han var sedan tyst och lyssnade en stund, det lät inte som om någon var i korridoren där ute.
"Jag kan nog ta dig till cellen nu.....Han verkar vara borta" sa han och reste sig. Han gick fram till och öppnade dörren. Mannen var borta.

Jag kikade ut och suckade. "Okej", mumlade jag och gick ut.

"Jag skulle gärna kunnat låta dig stanna...Men det vore inte bra för någon av oss". Visserligen fanns det en ursäkt då, men han ville inte använda den då det kändes pinsamt.
Han gick tillbaka till cellen och såg med rynkad näsa på den uppbrutna plankan. "Ledsen..." mumlade han då hon var inne och låste om.

Jag suckade uppgivet och sjönk ned på golvet. Nu var mitt enda försvar borta. Och vad skulle hända om kaptenen fick reda på att jag haft en kniv? Jag ryste till.