LotR (Privat)

"Vi borde sova, det är ändå kväll." sa Keya och betraktade tröttsamt regnet som strilade ner. Inte en tanke på vakthållning hade hon då hon endast brukade vara själv och som mycket, mycket lätt.

"Jag ändrar mitt tidigare uttalande. Det var det smartaste du sagt idag." Han lade armarna i kors och sjönk ihop en aning. Snabbt och enkelt hade sömnen tagit över hans sinnen efter några minuter. Naturen kändes så säker här att rädslan för vilda djur aldrig dök upp i hans tankar i det ögonblicket.

Keya bara fnös till svar och kurade ihop sig under manteln till en liten boll på marken och somnade strax hon med. Dock sov hon lätt hon sov alltid lätt man kunde inte veta skogens faror, eller mannen vid sig...

Morgonen därefter vaknade Banner när solen stack honom i ögonen. Han rätade på sig och masserade den ömmande nacken medan han ruskade till Keyas axel med den fria handen.

Keyas reaktion var omedelbar, snabbt kom hon på fötter och slog undan hans hand. Hon var på väg att dra sin dolk och hjärtat slog snabbt. Då såg hon att det bara var Banner. "Väck mig aldrig så igen ropa på mig hellre." sa hon då hon inte ville att han skulle komma till skada. Ensamheten ute i skogarna var mycket självvalt, att hålla sig undan från människor, från män.....

Banner ryggade förvånat bakåt, stirrade bara på henne med hög noggrannhet. När det mesta av förvåningen hade lagt sig höjde han roat händerna.
"Okej, okej", sade han. "Din önskan är min lag. Jag kommer aldrig väcka dig på ett sådant brutalt och hemskt sätt igen."

Keya fnyste och himlade med ögonen åt honom, men mötte inte hans blick. Han skulle inte få se rädslan som hade skymtat till där.
"Jag är inte van med andra." sa hon även om det inte var hela sanningen så var det i alla fall inte en lögn.

Han försökte titta henne i ögonen ett tag men gav snart upp. Istället drog han händerna genom håret och började gå runt i cirklar.
"Vilken väg tar vi? Du kan det här bättre än mig."

"Rider vi några fjärdingsväg till mot öst kommer vi fram till en flod vi måste över sedan dröjer det inte länge försen vi skymtar bergen och den övergivna staden." sa hon med blicken överallt förutom på honom och hon darrar lätt på handen då hon spänner fast sadeln och tyglarna.

"Det låter bra"
Han sadlade hästen och satt upp, slängde några blickar ner mot Keya och väntade tålmodigt.