Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

- Hej ! Ropade Kevin och vinkade till tjejen som kom till stolarna.
Kevin lutade sig bakåt i stolen och sköt några vatten droppar mot henne.
Kevin log och ladr armarna i kors.

[Shit, vad långt ni har hunnit!]

Sophie orkade inte mata in engelska i sitt redan proppfulla huvud. Hon kollade ut genom fönstret och följde några löv med blicken som yrde omkring. De blåste in i skogen och hon kände en sån stark vilja att följa efter. Hon kollade mot hennes fröken för att komma på hur hon kunde smita iväg utan att hon märkte det, men fröken bara nickade. Utan att tänka på att det var konstigt smög hon sig bara diskret ut ur klassrummet och konstigt nog var det ingen som märkte henne, fast hon fick gå runt bänkarna längs fram för att komma till dörren. Hon sprang genom den öde korridoren och ut på skolgården. Hon genade över lekplatsen och följde efter löven in i skogen. Efter ett tag kom hon fram till en liten glänta med fyra stolar uppställda. Två av dem var upptagna och hon kände sig inte så lockad av den som brann, så hon tog den som var nära att blåsa omkull. När hon satte sig lättade vinden och började istället leka med hennes hår. Hon kollade chockat och förvirrat på de andra. Tjejen kände hon igen från sin klass och de andra hade hon sett i korridorerna någon gång.

Zelia duckade undan från de smärtsamma vattendropparna som killen sköt mot henne och kastade en ilsken blick mot honom. Den enda stolen som var ledig var den som brann. Zelia gick tveksamt fram till den och satte sig ned. När hon nuddade vid stolen samlade sig elden runtom henne och fick henne att se ut som en brinnande demon. Plötsligt lös ett plötsligt ljussken upp gläntan.

2 gamla män och 2 gamla damer dök upp.
Ena var han som Kevin hade sett. Ena hade en klänning som bann runt sig och en hade en massa blommor som slingrade runt hans kropp den 4:de hade en virvelvind som klänning.
Kevin gapade och såg chockat på de 4 äldre människorna.
De såg bekymmrade ut.

Sophie var nära att ramla av stolen. Inte på grund av vinden, utan av chocken när hon såg de 4 gamla människorna plötsligt dyka upp.
"Vilka är ni?" frågade hon så kaxigt hon kunde, alltså ganska pipigt och ängsligt.

-Gissa. Sade "vatten mannen" och såg på tjejen som hade pratat med dem.
"Eld kvinnan" Ställde sig i mitten och sade blygt:
- Ni måste hämta ljusets dotter tillbaka. Sade hon och såg på de fyra ungdomarna.
- Vem är det ? Frågade Kevin och såg på vattnet som regnade över honom.

"Hon är ljuset och hoppet på jorden, så som ni är vinden, vattnet, elden och jorden." svarade Vindkvinnan medans hon studerade Sophie uppifrån och ner. "Hon har blivit tillfångatagen av Mörkret och det är er uppgift att rädda henne."
"Om vi inte vill då?" utbrast Sophie och ställde sig upp.
"Ni måste!" svarade Vindkvinnan. "Ni är de utvalda, elementens barn!"
"Jag är inte någon utvald!" fräste Sophie. "Jag har inga krafter! Att jag gillar vind är bara en slump! Nu tänker jag gå hem om ni inte har något emot det."
Sen sprang Sophie. Hem.
"Det tar mer tid för några att vänja sig vid något nytt än för andra." sa Vindkvinnan till de andra i gläntan. "Hon blev nog lite chockad och överrumplad. Allt hände ju på samma dag."

Zelia kunde inte göra mer än nicka till allt de sade. "Jag är med", sade hon plötsligt och tittade säkert på de fyra gamlingarna. Zelia tyckte att hon kunde behöva något mål i livet. Och vem vet, kanske hon kunde bli vän med någon på vägen? Hon reste sig upp och genast slutade hon brinna. "Vad behöver vi göra?"

- Jag är också med. Var är hon ? Frågade Kevin och steg upp från stolen. Det slutade regna i samma stund som han lämnade den.
Kevin såg upp på himlen.
- Men solen är ju där. Sade Kevin och höjde på ena ögonbrynet.
Mannen som Kevin hade sett tidigare himlade med ögonen.

Zelia flinade till lite när den gamle manne himlade med ögonen mot killen med element vatten.