Abducted

I bakgrunden av hans håriga spindelsinnen uppfattade han ett lycka till från Aria och han log för sig själv - Hur såg det ut när en spindel log - hon kanske inte var så hemsk i alla fall. Han skulle försöka att inte döma henne innan han lärt känna henne.
Han kilade utan svårigheter uppför den släta metalldörren med hjälp av spindelnät och tillslut var han uppe. Han kilade emellan stängerna och nästan föll till marken innan han lyckades räta upp sig med en tunn tråd av spindelväv. Han kände sig som spindelmannen! En tämligen uppfriskande känsla faktiskt.
När han väl hade sänkt ner sig själv på det mest proffsiga sätt som fungerade (Han ramlade ner) så försökte han förvandla sig tillbaka men fann till sin fasa att det inte gick. Han försökte igen och igen men det gick inte. Nu började han få panik. Var han fast i en spindelkropp permanent nu?
Han stängde sina åtta ögon och koncentrerade sig för allt han var värd.

Aria väntade ... och hon väntade. Sedan vände hon sig mot Adrians håll och tillbaka, mot Adrians håll och tillbaka ännu en gång. Varför tog det så lång tid? Hon flyttade sig närmare sprickan men såg inget som var användbart. Nervositeten slingrade sig som rankor runt revbenen och tryckte åt.

Han öppnade ögonen. Ingen förändring. Nyckeln låg kvar på samma ställe och var fortfarande större än honom.
Han drog häftigt in luft och tvingade sig en sista gång att försöka.
Det spratt till i hans kropp och han kände den välbekanta smärtan komma och gå. Han öppnade ögonen - på helspänn - och vinglade till. Han tvingades ta stöd mot väggen för att inte kollapsa. Han kände sig kall och varm samtidigt - sjuk - och egendomligt avdomnad. Kallsvetten rann om honom och han kunde känna att han var blek.
Han plockade upp nyckeln med en viljeansträngning och stapplade fram till arias cell. Han stoppade in nyckeln i låset och tvingades inse att han för tillfället var väldigt svag då han knappt kunde vrida om nyckeln.

Aria ryckte till när ljudet av en nyckel sattes i låset och hon nästan hoppade fram till dörren. Hon knuffade på den lätt och märkte till sin förvåning att Chanect såg ganska knockad ut. Utan ett ord tog hon nyckeln ur handen på honom och skyndade sig vidare till Adrians cell, stoppade in nyckeln och vred om. Det var senare med mycket tvekan hon kastade ett nytt ögonkast mot Chanect medan hennes hjärna skrek åt henne att visa medkänsla. Efter tillräckligt många minuter bortslösade gick hon fram till honom och placerade hans arm runt hennes hals och drog upp honom på någorlunda rakare fötter igen. Det såg troligtvis ganska roligt ut då hon var en aning kortare än honom och om hennes knän gav vika nu skulle han säkert ramla över henne.

'' Har du inte läst biologi? Nyckeln består det mesta av järn'' Adrian himlade med ögonen.
Han lät den flytande metallklumpen glida igenom en small springa vid dörren så att Chanect sedan kunde ta den.
Vad var det som tog så lång tid för? Den unge mannen med särkild förmåga gick fram till dörren för att se om han kunde höra något. Plötsligt så kunde han höra att en dörr gick upp och förhoppningsvis var det Arias dörr.
'' Skulle man kunna bli utsläppt?''

(Ninniku31 Aria låste precis upp Adrians dörr )

Precis när Chanect misstänkte att han skulle ramla ihop på golvet i en miserabel hög så kom tjejen, Aria, till hans räddning.
Hon lyfte hans kraftlösa arm över sin nacke så att han kunde ta stöd mot henne och undvika förvandlingen till en miserabel hög.
Han sa ingenting, tackade henne inte, av den enkla anledningen att han försökte låta bli att spy över hela det glänsande vita golvet.
När känslan av att ett troll levde rövare i hans innanmäten väl hade lagt sig så lyckades han åstadkomma ett någorlunda tacksamt leende. (Det var i alla fall menat som ett leende men han misstänkte att det blev en grimas.)

Det var med tillräckligt mycket besvär hon tog sig fram till Adrians dörr med Chanects vikt över sig. Hon sträckte sig efter dörrhandtaget.
"Om du hade varit uppmärksam nog hade du kanske insett att dörren var öppen.", sade hon irriterat när hon kikade in i cellen , dels för att de inte kunde slösa bort tiden de hade och för att Chanects nästan medvetslösa tillstånd skulle sinka dem en aning.
Hon gav Adrian en stressad blick.

( Förlåt ^^'' Kände mig lite stressad så då hinner inte min ibland fantastiska hjärna inte med allt x) )

När handtaget plötsligt trycktes ner så tog Adrian ett steg tillbaka för att inte blockera dörren.
Adrian gav bara tjejen en liten grimas mot hennes kommentar eller snarare svar.
Fort for han ut från sin plast cell. Runt hans ena handled fanns en tygbit då han stoppat det rinnande blodet med den.
'' Då ska vi bara hitta ut antar jag'' Adrian lät nyckeln ändra form till flytande klump igen och sedan ändra klumpen till en vacker metallboll som hamnade i hans byxficka.
Mer eller mindre motvilligt gick han fram till Chanect som skepnadsskiftaren hette för att hjälpa honom.
'' Då beger vi oss eller?''

(OFF topic: Kommer ha en utbytesstudent hos mig under den kommande veckan så kommer inte kunna svara snabbt ;3 )

(Ok, ledsen att jag har svarat trögt.)

Hans andetag hade blivit mer ytliga nu och han lösgjorde sig försiktigt från Aria och lutade sig mot väggen. Det flimrade framför hans ögon och det krävdes åtskilliga djupa andetag för att få rummet att sluta snurra.
"Okej, vi borde... vi borde sticka nu."
Han tog ett steg framåt och försökte kämpa ned illamåendet som hotade övermanna honom och tog ännu ett prövande steg framåt.

Hon sträckte automatiskt fram händerna när han provade sig fram men stoppade sig själv innan fingertopparna snuddade vid hans armbågar. Hon fnyste åt honom. Tanken lät korkad, särskilt när meningen lämnade hans läppar.
"Du kan knappt gå, ännu mindre springa." Hon vred på sig och försökte koncentrera sig. Förutom de två pulserna från killarna i korridoren - vars Chanects puls var lätt att urskilja från Adrians - kände hon närvaron av två andra. De skickade dock ut svaga signaler till hennes sinnen så om de hade tur var de inte i närheten.
"Jag kanske kunde ... spränga oss ut?", föreslog hon tvekande.