PRS Selma...|AlexZz

Celine tar ned armen och precis som andra gånger när saker helt enkelt somnat för henne och hon låtit det ligga så pirrar det och gör till och med ont. Fast trots det så har bloder som runnit runt handsken torkat och levrat sig igen. Det måste ju vara riktigt positivt, egentligen måste det vara det. Om hon bara kunde få av sig den.
"Jag tror att de ville det. Det verkar nästan som att allt som händer är något de räknat med." Snarare han, han som verkar vara ledaren. Vem var det? Han var helt klart psykiskt instabil och störd. Han visste att Dominick inte skulle döda henne, uppenbarligen. Det måste varit mannen som brände Dominicks hand. Hur vet inte Celine. Hon såg ingenting, helvetiskt nog. Fast det är väl också bra med tanke på allt det Ethan pratade om. "Eller som han trott ska hända åtminstone." Fortsätter Celine, mer riktat till henne själv eftersom hon mumlar det. Fast inte helt ohörbart precis. Hon vill ha bort metallhandsken, dock. Den prylen måste bort, men hon kan inte direkt berätta för Dominick varför den är där... och varför hon vill ha bort det. Hon kan, men på något sätt skulle det kännas fel... mot vem vet hon inte.

"Jag önskar jag hade frätande syra", muttrar jag med en nick mot hennes hand. "Det måste vara ett helvete med dem. Och det borde även funka på ormmannen och den andra pojken..." tillägger jag mumlande. Det är endast önsketänkande och det har varken jag eller hon tid med. Eller, jo, förmodligen eftersom att vi verkar bli kvar här, men annars så... onödigt önsketänkande.

[Jag kommer verkligen inte på något att skriva... :o ]

"Skulle inte syran göra illa mig också?" Frågar Celine aningen skeptiskt. Fast det skulle det nog vara värt även om det skulle göra helvetiskt ont skulle det faktiskt vara värt det. "Fast att använda den på de andra två sk-" Hon avbryter sig själv när något klickar och dörren öppnas. Ormmannen är dessutom den som dyker upp.
"Jag ville gärna låta er fortsätta med ert allt annat än givande samtal men bossen ville träffa er." Ethan låter hånfull och Celine gissar på att han hört mer än bara det senaste. "Så ni har inget större val direkt." Svanspojken dyker upp i rummet följd av en kvinna som troligen är den första som har en såpass synlig mutation att det inte går att missta sig på den när hon har två långa vassa hörntänder som sträcker sig nedtill hakan. Hennes ögon är synligt gula, med svarta avlånga pupiller, intryckt nos som på en katt och det enda som faktiskt avslöjar att det är en kvinna och att det är en människa är att hon har en sådan kroppsform och står upp på två ben. Även om hon har en svängande svans, en något manlik frisyr och klor på både händer och fötter. "Och den som försöker med något har Romona här lov att slita i stycken." Säger Ethan med en gest mot Romona som morrar hotfullt som för att instämma. Vad ska hon föreställa? Ett lejon?

Jag blinkar. Jag kan inte låta bli. Hon är... sjuk.
"Ser du något du gillar?" morrar hon och ser på mig med sina gula ögon. Jag vill säga att jag endast ser något avskyvärt men sväljer kommentaren och ser på henne med ett höjt ögonbryn. Jag har inte råd att gå och dö nu - mitt liv betyder plötsligt något. Om jag dör så kommer Ethan bokstavligt talat sätta tänderna i Celine.
Jag ställer mig upp och inser först nu vad vi verkligen är i för situation. Vi är dödsdömda.
"Slita oss i stycken? Knappast. Då skulle vi redan ligga döda på golvet", fnyser jag. Jag kan verkligen inte låta bli. Jag tror jag måste antingen sy ihop mina läppar eller skära av mig tungan. Jag kommer inte få i mig mat på någon av sätten som då återstår självdisciplin - vilket är praktiskt taget omöjligt. Jag har alltid älskar att reta upp folk.
Det blänger till i hennes ögon och innan jag vet ordet av det så är hon framme vid mig och skär ett långt sår över mitt bara bröst.
Tröjan skulle tydligen ha blivit förstörd ändå. Inte ens i tankarna kan jag hålla mig. Jag måste vara sjuk i huvudet.
"Vakta tungan, kronprins", säger hon och slickar till förskräckelse i sig lite av blodet. Hon morrar lågt och vänder sig sedan ryggen mot mig och börjar gå mot utgången.
Jag biter ihop mot smärtan som först börjar kännas nu. Hon hade vassa klor, som går djupt. Det svider, det erkänner jag, men jag tänker inte skrika. Jag skriker aldrig och tänker inte låta henne få nöjet att vara den första som skulle kunna få mig att skrika på flera år.

Celine hade rest sig och skulle ha gjort ett försök till att hjälpa Dominick om inte Ethan varit framme vid henne innan hon hunnit.
"Det finns ingen idé i att du försöker, sessan." Det finns så mycket skadeglädje i hans röst och eftersom han har blicken riktad mot Dominick så tar det nog till ett riktig jubelidiot för att inte fatta varför han låter som han gör. Celine tar då något steg bort från honom.
"Ethan..." Säger svanspojken, han låter lugn. Han låter så fruktansvärt lugn att det borde vara ett skämt. Fast Ethan lyssnar och drar sig tillbaka, svanspojken trär dock av henne skjortan som fortfarande låg runt hennes hand. Det är också då som Celine märker att pojken har klor, men de är inte som Romonas. Dessutom så trär han av henne skjortan såpass fort och försiktigt att det inte gör ont. Sedan kastar han tröjan, som han klumpat ihop till Dominick.
"Tryck den antingen mot såret eller sätt på dig den, men du vill inte vara alltför blodig när du går igenom slottet." Svanspojken tycks mena det han säger, han verkar även vara den ärligare av dem. "Inte sant, Ethan?" Svanspojken verkar minnas någonting då han ler. Ethan mulnar märkbart och pojken vandrar dröjande ut ur cellen, mest för att vänta på dem, troligtvis. Celine följer tvekande efter honom. Mestadels för att hon helst inte vill gå innan Dominick. Romona - lejonkvinnan, Ethan - ormmannen och svanspojken, hittills, utan namn. Vem vet hur många fler som de finns i den här borgen?

Jag sätter surt på mig den. Att stoppa blödningen på bröstet är inte lika enkelt som med Celines hand. På tal om henne.
Jag ger henne ett svagt, uppmuntrande leende och börjar gå bredvid henne.
"Rappa på, du är segare än en snigel", muttrar Romona framför oss. Den här gången biter jag ihop och klämmer handen så att inte ännu en kommentar slinker ur mig. Jag ska helst vara hel när vi kommer härifrån. Och att käfta emot kommer göra så att jag åtminstone förlorar tungan så att jag håller käften.
Hon svänger med höfterna och svansen när hon går. Likt en katt. Hennes steg är lätta men ser ändå farliga ut. Som om när som helst kan ta ett språng och döda någon.

Svanspojken hade placerat sig bakom dem, Ethan var faktiskt spårlöst försvunnen. Men bara för ett tag när han dyker upp från en sidokorridor. Romona vänder blicken mot honom och Ethan går lite åt sidan igen. Svanspojken verkar vara den enda hon inte gett sig på och Celine förstås. Vilket gör att Celine är på helspänn av någon anledning, samtidigt som hon har blicken riktad mot golvet. Den är snarare fäst vid punkten under Romonas svanstipp när den är som närmast Celine så hon inte ska råka gå in i den eller något sådant. Så när de plötsligt svänger av så går Celine nästan in i väggen. Otroligt nog. Fast hon undviker det, vilket är tur. Nu är svanspojken framför dem, faktiskt även framför Romona. Har han alltid varit så smidig? Han är dessutom barfota så det kanske bidrar till hur förvånansvärt tyst pojken är. De kommer fram till en dörr som pojken öppnar och när Celine passerar den ser hon att det måste varit en rätt stor dörr, egentligen.
"Varför tog det sådan tid?" Säger samma röst om förut försökt få Dominick till att döda henne och Celine tittar upp för att se en äldre man. Kanske i hennes fars ålder, kanske något år yngre, till och med. Han verkar missnöjd på något sätt och trots det så gick det ändå rätt fort. "Jag antar att det inte kunde hjälpas." Suckar mannen besviket och gör sedan en vag gest mot ett par fåtöljer som stod nära den tända eldstaden samtidigt som han ser på Celine och Dominick. "Slå er ner." Trots att det borde vara en inbjudan lät det verkligen inte som att mannen gav dem några egentliga val. Romona, Ethan och svanspojken hade dragit sig tillbaka och var placerade i olika delar av rummet, alla tre verkade nästan vara som vakthundar för tillfället.

Jag slår mig ner i en av fåtöljerna, mest för att inte reta upp honom.
Han är den enda i rummet som är normal, tillsammans med Celine och mig. Fast Celine och jag är de enda normala på allvar - om jag nu kan räknas som normal.
Den här mannen måste vara ledaren, om man ska tro Romona, Ethan och svanspojkens beteende. Han kanske till och med är skaparen över dessa missfoster?
Han kanske själv är missbildad?
Han vänder huvudet mot mig och ger mig en vass blick.
"Du behöver vaka över mer än bara din tunga. Tankar är mäktiga saker, prins", säger han lågt. Jag bleknar, känner hur hela min värld går i kras. Om han hör mina, våra, tankar kan vi redan gräva vår egna grav. Om vi ens kommer på en bra plan så kommer han höra den och då stoppar han oss.
Vi är dödsdömda.
Förlorade.
Bortom hopp. Han har oss i ett järngrepp, vi kan inte ens lyfta på ett finger utan att han vet om det.
Mannen nickar nöjt med ett litet leende lekande på läpparna. "Bättre. Sådana tankar föredrar jag."

[Ska säga att det inte var såhär i början men mitt minne sviker mig och därför blev det såhär ^^' ]

Celine slår sig ned i den andra fåtöljen, bredvid Dominick, och har nog allt annat än rätt reaktion på den nyfunna kunskapen. Hela hennes familj är strateger, det här är bara ett nytt spel som hon troligen måste spela efter mannens regler.
Celine lägger huvudet på sned och ser på trollkarlen med ett svalt intresse. Om han vet vad de tänker kan de inte riktigt göra någonting, fel, de skulle ju kunna försöka men det finns otroligt stora chanser till misslyckande. Mannen vänder då blicken mot henne.
"Var leder dina tankar, prinsessan?" Frågar han henne med ett svagt leende lekandes på läpparna.
"Jag vet inte." Svarar Celine. "Inte än." Fortsätter hon och för kanske första gången låter hon road. Trollkarlen slår sig ned på fåtöljen mittemot dem. Celine följer minsta rörelse med blicken, hon vet att hon borde tappa hoppet. Vilket verkar vara det som mannen lagt märke till. Hon märker att han är underligt försiktig när han sätter sig ned, men det är mest för att han är långsam. Det skulle kunna indikera antingen ålder, att han är svag på något sätt eller så spelar han bara ett spel. Troligen det sista med tanke på leendet som sprids på han läppar.
"Du måste vara duktig på schack, prinsessan." Kommenterar trollkarlen. "Fylla dina tankar med egentligt nonsens eftersom det blir svårare för mig att ta reda på vad som är viktigt." Fortsätter han som om det var ett udda spel.
"Det är lätt att spela ett spel när man känner till dess regler." Konstaterar Celine och mannen lutar huvudet i handen. Armbågen vilar på fåtöljens armstöd.
"Det är sant." Säger mannen roat, om än inte fundersamt. Samtidigt ser Celine till att tänka på det som hon inte borde eller behöver tänka på. Hon fastnar runt Tubby dock. Den underliga hästen är lätt att fastna på.

Att säga åt mig själv att inte tänka är svårt. Men med sakta, konstaterande tankar börjar jag tömma huvudet på tankar.
Jag fokuserar inte ens på Shadowfax som jag undermedvetet hela tiden gör annars.
Ett spel, så har jag aldrig tänkt på det. Jag noterar det i mitt sinne men låter ändå inte tankarna flyga åt andra håll.
Allt jag har i huvudet är ett ord. Självdisciplin.
"Och nu är inte du heller riktigt rolig", muttrar mannen.
"En strid är en strid, vare sig den är fysisk eller mental", lyder mitt svar.
"Det är det sannerligen", säger han och ett roat leende leker på hans läppar. Livsglöden lyser i hans ögon och jag anar att hans försiktiga steg endast är ett sken som ska lura oss.