Ett plus ett är lika med fyra

Zuko nickade, han blev nyfiken på vad som faktiskt skulle hända om han rörde henne. Han undrade om hon skulle kunna skada honom? Han var van vid att människor hoppade på honom. Men sedan skakade han undan iden, han ville inte skada henne heller. Han kunde reagera instinktivt och han ville inte skada henne. Han kunde inte hela henne om han brände henne.

Aravis kröp ihop och hoppades att hennes drömmar inte skulle bli alltför våldsamma hon visste att hon både kunde skrika och slå omkring sig. Hon gillade egentligen inte att ha någon som såg henne sova, hon visste att i sömnen kunde det komma ut det hon i vaket tillstånd dolde. Men snart saktar hennes andning av och hon somnar intill brasan.

Zuko såg ut över området, noga med att inte fokusera blicken på en punkt. Han hörde hur Aravis somnade. Han undrade om han faktiskt kunde lita på henne, de hade nyss möts, de verkade lika det medgav han men han visste inget om hennes motiv eller avsikter. Hon kan lika väl jobba ihop med den där mannen. Zuko reste sig upp efter att halva natten gått och gick emot Aravis men stannade på behagligt avstånd.
"Aravis" sa han och väntade på att hon skulle vakna.

Aravis satte sig käpprakt upp med dolken i hand, hon hade skadat en tjänare på detta vis och det var något hon inte ville skulle hända igen. Men hon slappnade av då hon såg att ingen var där, eller ja Zuko men han höll sig på avstånd från henne, vilket säkert var bra för dem båda. "Allt väl?" Frågar hon och ställer sig upp och sätter dolken i bältet.

Zuko hade genast tänt en låga i handen när hon sagt sig upp. Han släckte den när hon började prata med honom. Att ha starka instinkter var inte alltid det bästa när det kom till eld.
"Ja det är lugnt, jag tror inte det kommer hända så mycket resten av natten" sa han och la sig ner och stirrade in i elden.

Aravis ryckte skrämt tillbaka då han tände lågan i handen. Hon var rädd för det okända alltså var hon rädd för hans lågor vilket betydde att man inte visste med honom, han kunde säkert hur lätt som helst bränna eller döda henne. Hon nickade och satte sig på platsen där han satt, och stirrade ut i natten.

Zuko lät lågorna slicka hans hand. Han kunde bränna sig om han inte hanterade det rätt, men han var försiktig. Han tog tillslut bort handen och slöt ögonen. Han behövde sova, när han sov kunde han i alla fall återförenas med Mai.

Aravis satt tyst och såg ut medansvar Zuko sov då solen började stiga ställde hon sig upp och ropade försiktigt på Zuko hon ville inte var nära av den där eldkastade killen när han vaknade särskilt om han vaknade som hon gjorde.

Zuko hörde en röst långt bort och satte sig direkt upp.
"Mai?" sa han sömnigt innan han mindes vart han var och vad som hänt. Han suckade och la händerna över ansiktet. Han hatade det här. Ett liv utan Mai var inget värt. Han började bli trött på den här tomheten han kände. Han tittade ut och såg att solen hade börjat gå upp.

Aravis såg på honom men visste inte vad hon skulle göra så hon gjord inget. Hon la in fler ved i elden och mumlade något ohörbart. "Jag går ut och fixar något att äta, den där mannen bör ju komma senare." Sa hon och gick ut i skogen, inget stort skulle hon fånga men något litet som räckte till denna måltid eftersom hon gissade att de skulle vara på resande fot.