(prs)Mellan mig och Yes

Elias tog ett steg bakåt men kruger tog tag i honom han försökte kämpa emot
" Det är roligre om ni hör varandras skrik på avstånd sa kruger och drog i väg med Elias

"Nej!" Skriker Sofia, inte för att det nu skulle hjälpa.
Hon försöker hålla kvar Elias hand men hennes egen hand är för svettig så hon tappar taget om hans hand.

Elias kämpade för att komma loss men kruger fick med honom till en annan del av huset. Han hoppads att Sofia hade gått in i det skyddande rummet

Sofia visste vad hon skulle göra. Det ända hon visste var att hon hur som helst inte kunde överge Elias, han hade ju räddat livet på henne tidigare och det var även hennes fel att dom lämnade det skyddade rummet över huvud taget.
Sofia tittade sig runt om kring i rummet ifall det fanns något som dög som någon form av vapen.
Det låg en en halvmeter lång träplanka liggande i rummet.
Det fick dugga en så länge. Tänkte Sofia och började leta efter vad Freddy Kruger hade tagit med sig Elias.

Elias blev insläppad i ett läskigt rum han såg sig om och såg en massa saker som fanns för att tortera folk krunger släpade honom till en rak bred planka med kedjor han blev vastspänd där och viste att kruger skulle kasta knivar på honom

Sofia gick runt i huset, men märkte att det var rätt svårt att hitta rätt rum.
Varför är jag alltid så hopplös, varför är jag alltid så hopplös! Tänker Sofia.

Elias skrek till när kruger träffade honom med en kniv på benet blodet droppade fram. Elias försökte komma loss från kejdorna

Sofia hörde Elias skrik och började springa åt det hållet. Hon kom fram till ett rum som dom säkert var i. Sofia stannade några meter från dörren. Vad skulle hon egentligen göra? Hon var helt värdelös i den här situation, eller hon var helt värdelös över huvudtaget.
Hon förbannade doktorn som fått henne och Elias hitåt i sitt huvud.
Kom igen gör något! Gör något! Gör något! Tänkte Sofia.

Elias andades och hoppades kruger dödade honom han såg på kruger som skrattade galet

(Jag har inte en aning om vad jag ska göra...)

Sofia stod bara stil. Helst av allt skulle hon bara krupit ihop sig till en boll, blundat och låssas att hon inte var här. För hon ville inte vara här.
"Varför är jag alltid så feg och värdelös!" Viskade Sofia för sig själv.