Where magic lives. (privat)

Anan ville verkligen inte stanna där de stod, han kunde höra röster i fjärran,soldater, men också skrik från folket i staden. Han ville verkligen inte bli infångad nu utav soldaterna eller Langius, han ryste till vid blotta tanken. Langius skulle straffa honom mycket hårt, och troligtvis nog döda honom sedan. För han var nog en förrädare nu...
Då kvinnan sa att de kom så greppade han ordentligt tag i sin kniv och drog ut den. "Kom, vi måste gå nu, om de är fler än fem har vi nog inte mycket chans om vi mötte dem". Han hade dock ingen aning vart den där katedralen låg. "Du får visa vägen" sa han till Amia.

Amia nickade och tänkte börja röra sig emot den då den äldre kvinnans röst stoppade henne.
”Inte ditåt, vi kom därifrån och då var vi dubbelt så många.”
Amia ville skrika åt dem. Vad ville dem av ha henne? Katedralens var den enda ingången till tunnlarna i berget.
”Har du någon annan plan?” frågade hon argt och kände hur hennes blod började koka igen och inte i hat mot soldaterna utan emot den äldre kvinnan.
”Ja, vi tänker ta oss till den östra muren.”
Amia nickade svagt men hon hade sett soldaterna där borta. De fanns överallt verkade det som.
”Då kommer ni att dö allihopa”, sade kvinnan som Anan och Amia tidigare räddat.
Den äldre gav den yngre en blick som hade kunnat döda. Gummans folk började oroligt ge varandra blickar som om det började spridas panik bland dem.
”Vår enda chans är katedralen”, sade kvinnan vilket den äldre verkade ogilla.
”Vi följer inte er dit”, sade hon med ilska i rösten.
Snabbt började hon röra sig, snabbare än en äldre gumma borde kunnat röra sig. Amia undrade vem hon var och hur hon och de andra lyckats beväpna sig själva, hur de överlevt attacken. Även om den varit riktad emot de äldste.
De försvanns snabbt medan några stannade. Kvinnan med synerna, en man som bar på en pojke som inte kunde vara äldre än fem-sex år och ännu en ung man med en lie som vapen. Det droppade blod ifrån den medan han verkade vara oskadd.
”Då beger vi oss väl då”, sade Amia och kastade åter en blick på Anan som om hon ville ha någon form av bekräftelse.

Anan förstod inte alls hur den äldre kvinnan tänkte, det var säkert runt murarna Langius hade placerat vakter, för att skjuta ner dem som försökte fly undan. Han ville inte döda alla, men han ville styra över dem, utvidga sitt rike.
"Om jag känner min ledare rätt så är det vakter och soldater vid murarna, han tänker inte låta någon fly undan" varnade han dem. Men inga av deras varningar verkade kunna påverka den äldre kvinnan då hon och den större delen utav gruppen försvann.
Anan nickade sedan. "Ja". Han räckte tveksamt kniven han hade i sin hand till kvinnan med synerna. "Ta den här ifall vi skulle stötta ihop med soldater". Han räckte sedan en annan till mannen med pojken.
De var tvungna att alla vara beväpnade på något sätt. Han drog sitt svärd istället och kastade spända blickar omkring sig. Men inga fotsteg hördes i deras närhet ännu.

”Och då var det bara sex kvar”, sade Amia tyst mest för sig själv.
Det hela påminde om en berättelse hon hade hört då hon var yngre. I fjärran hördes ett mjukt skri och då Amia blickade upp emot himmeln och solen med de heta strålarna såg hon en falk och några andra asätare cirkulera området på jakt, troligtvis.
”Katedralen ligger inte långt härifrån, tror jag”, sade Amia.
Hon ville inte leda dem då hon inte kände till dessa kvarter särskilt bra men vad hade hon för val.
”Om vi tar oss fram mellan hyddorna är det mindre risk att vi blir funna. Sedan då vi nått stenhusen kan vi ta oss fram genom gränderna. Alla gator är mer eller mindre bevakade.”
Det var den unga mannen med lien som talat. Hans röst var mörk, död på något sätt men samtidigt kontrollerad som om han höll inne med något.

Anan såg också upp mot örnen och log ett svagt och sorgset leende. Den skulle åtminstone kunna äta sig ordentligt mätt i säkert flera veckor.
"Men vi får ha ögonen uppåt" tillade Anan efter den unga mannen. "De är inte bara på gatorna utan en del är på taken också och håller utkik". Han började sedan sakta ta några steg.

Amia log lite och stöttade sedan kvinnan samtidigt som hon kramade offerkniven i sin hand. Det kändes tryggt att ha den med sig som om inget kunde hända henne bara hon höll fast vid den.
”Häråt”, sade den unga mannen och försvann in bland några hus.
Amia följde efter med den unga kvinnan. Samtidigt som de gick spanade hon inte enbart runt omkring sig utan också uppåt som Anan nämnt men hon kunde inte se någon eller något. Trotts det hade hon en obehaglig känsla av att de var iakttagna.

Anan följde efter den unga mannen. Hela han var spänd och han höll sitt vapen hårt. Om de skulle stötta ihop med en hel grupp med soldater skulle de inte ha någon chans. Han hade lyckats döda de två soldaterna förut bara för att han överraskat dem. De hade inte det på sin sida nu.
"Stöter vi ihop med en patrull så har vi nog inte mycket att hoppas på...". Han sa sina tankar högt nu istället. "Även fast vi är flera stycken som har vapen nu skulle vi ändå inte ha någon chans...". Alla soldater som var med hade tränats i minst tio år, tio långa och hårda år.

Amia kastade en arg blick emot Anan. Med kniven över munnen visade hon honom att han skulle vara tyst. Ifall han inte hade något vettigt, något bra, något som kunde hjälpa dem att säga var det bättre att vara tyst. De från gav sig inte alldeles för mycket ljud även om en del smet ifrån dem. Kvinnans stönande då hon stötte i något. Fötter emot den hårda, jordtrampade marken.
Så tvärstannade mannen framför dem utan ett ord. Sakta tog han ett litet steg bakåt. Amia kunde se varför han hade stannat. De hade gått in i något som liknade en massgrav eller hög rättare sagt. Kroppar, överallt låg kroppar och stanken hade redan börjat sprida sig. Amia kände hur hennes ögon blev stora, hur tårarna började rinna nedför hennes kinder.

Anan såg tillbaka på Amia och tystnade. Han fortsatte gå, koncentrerad på sin omgivning. Rösterna hördes en aning högre nu, röster som skrek ut order eller som firade att de verkade ha lyckats med att inta staden.
Då mannen stannade så såg Anan runt honom för att se varför. Han bleknade och vred bort sitt ansikte. Han kunde lika gärna ha dödat de människorna...Han hade dödat de i templet men de kunde lika gärna ha varit de som låg döda framför dem.
"Vi måste fortsätta" sa han med dämpad och skrapig röst.

Amia nickade utan att svar. Framför sig såg hon sina vänner ligga döda, blodet rinnande ur deras kalla kroppar. Anan och de andra stå över dem med sina blodiga svärd, samma svärd som han nu höll i.
”Blod för blod”, muttrade Amia för sig själv samtidigt som hon hörde ett högt rop bakom dem.