Viktigt Bortglömda[SV]

Jättebra!!

Jättejättejättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Just det, Amy kan ju bli osynlig! Blir alla som har fysisk kontakt med henne också det? Coolt!

Du skriver awsome! Vet att jag har dålig fantasi som inte kommer på nåt annat att säga men...

SUPER!♥♥♥

Alltså herregud du skriver så himla bra. Jag finner verkligen inga ord, no words. Du är så fantastiskt duktig på att skriva, herrejesus. Fattar inte hur du kan va så begåvad. Massa love love love till dig♥ kram

Så bra! Skitcoolt det där med att hon kan bli osynlig förstår inte hur du kan hitta på allting

ättebra AWESOME kapitel♥♥

Ni är bäst ;D ♥

Here you go:
Det blev lite kortare än vanligt, hoppas det inte gör något

8 augusti 2021, 17:50

Wera

”Hallå?” Ropar jag trött när jag kommer innanför dörren. Mamma kommer ut i hallen då hon hör min röst. Hon orkar inte längre öppna munnen för att svara sin dotter. Hennes korta röda hår ligger fett och ovårdat på hennes lilla huvud. Ögonen har inga livsglöd längre, de stirrar ut i tomma luften. De mörka ringarna under dem gör saken ännu värre. Jag är orolig för henne. Caras försvinnande var droppen för det hon klarade av.
”Hej”, hälsar jag tyst.
”Cara?” Frågar hon. Hennes ögon spärras upp då hon försöker klamra sig fast vid det lilla hoppet som finns.
Jag skakar på huvudet. ”Ingenting.”
Hennes lilla kropp sjunker ihop ytterligare vid den dåliga nyheten.
”Hon kommer tillbaka, mamma”, säger jag så övertygande jag kan. Jag tror inte ens på det själv.
Utan förvarning lägger hon sina beniga armar om mig och håller mig kvar, hårt. Jag släpper kassen med den nyinköpta Harry Potter boken på golvet. Sedan kramar jag henne tillbaka.
”Det kommer att bli bra”, tröstar jag då jag känner något blött träffa min tröja. Tårar. ”Det vet jag.”
Vi står sådär väldigt länge. Enda tills hon lösgör sig och snyftar fram ett ”tack” och säger att hon nog borde börja med middagen. Jag erbjuder mig att hjälpa till, men då skakar hon på huvudet och säger att jag borde göra mina läxor istället. Jag har inga läxor. Det är sommarlov. Även det har mamma tyckts glömma bort.
Jag går till mitt och min systers rum utan att rätta henne. Jag vill inte att hon ska grubbla över att hon inte kan minns en del saker längre.
Jag slänger kassen på det blodröda överkastet och går fram till fönstret. Fönstret som var öppet den natten då hon försvann. Jag tänker på hur skräckslagen hon var innan hon försvann. Hon kände sig hopplös och skyldig över saker som aldrig varit hennes fel.
Plötsligt kan jag fläta ihop de två händelserna. Hennes förtvivlan och min dröm med de flytande männen i gråa klädnader. Den där hopplösheten...
Vi kände likadant. Det kan inte ha varit ett sammanträffande.
Utanför börjar det regna lätt. Jag kan inte sluta titta på det fridfulla som blöter ner världen.
Männen i klädnaderna... Tänk om det var de som fick mig att känna mig hopplös? Men då betyder det att...
Jag ryser. Det betyder att de finns på riktigt.

Gör inget att det var lite kortare än vanligt, det var lika bra som vanligt

Lika bra som vanligt trots längden ♥ gör ingenting som sagt, har fått de flesta av mina ord sagda så har inget mer att komma med. Du vet ju redan att du är awesome!