Flickan utan minne

Ok, här är det! Jag ska försöka se om jag kan hitta en bild till beskrivningarna, men här kommer kapitlet i alla fall!

Kapitel 27

Jag bet mig i läppen. Det var inte bra.
”Aj då. Vet ni vad de vill?”
”Nej. Vi försöker hålla koll på dem, men vi vet inte vad de försöker göra. Ibland verkar de förfölja enhörningar, vilket är väldigt oroväckande, men ibland verkar de snarare leta efter något på marken.”
”Skulle ni kunna berätta för mig om vi träffas igen och ni har upptäckt något nytt? Vårt ministerium letar efter de här personerna, och om vi visste vad de höll på med skulle det kanske vara lättare att fånga dem”
”Ja, det ska vi göra. Jag hoppas att ni fångar dem och för ut dem ur vår skog.

Men nog om det. Jag litar på dig efter vad Delfi sa, och så länge du lovar att inte berätta för någon vad du har fått veta här inne så kan nog Leina visa dig runt lite och förklara om hur vi lever. Hon har länge varit nyfiken på människor.”
”Jag lovar, allt stannar hos mig” Jag skulle få veta hur kentaurerna levde! Allt jag visste om dem var ungefär vad resten av trollkarlsvärlden visste, att kentaurer var mystiska och hemlighetsfulla av sig, levde i skogen i flockar, spådde i stjärnorna och sköt med pilbåge. Det här var nog ingenting som någon människa tidigare fått veta.

Leina började gå ut ur gläntan och jag följde efter.
”Du kan väl följa med mig och hämta örter?”
Jag nickade och såg mig om i gläntan. Kentaurerna var väldigt olika. Deras hästdelar var i alla möjliga färger, och medan vissa var blanka och glänsande var andra pälsiga ruffigare.
Deras hår var i samma färg som deras svansar. Frisyrerna var kortklippta eller långa, vågiga eller raka, utsläppta eller uppsatta... Vissa hade som Leina bara satt upp håret med ett band, medan andra hade det i konstfulla knutar på huvudet. Vissa hade det smyckat med blommor eller glänsande barkstrimlor. Delfi hade den mest komplicerade frisyren, med en slags vriden knut och en blå tråd (hur hade de gjort den?) med torkade glänsande frökapslar eller något liknande på som pärlor.
Klädesplaggen varierade också , från flätat gräs eller flätade rankor till päls och läder, designade på olika sätt. Xanthe hade ett läderplagg med samma blålila mönster som på huvudbonaden, och jag antog att det var en ledarsymbol eftersom ingen annan hade något mönster över huvud taget.
Vi kom ut ur gläntan, och Leina vände sig mot mig.
”Så, vad vill du veta om oss?”
”Varför lever ni som ni i separata flockar? Är det skilda flockar på grund av könen eller hur funkar det?
”Det är ett ganska komplicerat klansystem. Alla kentaurer i den här skogen är av samma klan, svartskogsklanen. Sen är vi uppdelade i olika flockar. Den största flocken lever längst in i skogen, och i den lever familjer. Föl lever med sina föräldrar tills man är tolv år, då går man med i en ungdomsflock. Man lever i flocken i tre år för att lära sig att överleva och för att knyta an med andra kentaurer. Det finns flera olika flockar och de förändras hela tiden, eftersom medlemmarna byts och det kommer olika många varje år. Man väljer inte flock själv, utan man bränner örter för att se vilken som passar en bäst. Det är meningen att man ska hitta vänner för livet, så det är viktigt att man passar. Man är uppdelade efter kön för att fokusera på vänskap i stället för romans. Efter att man har levt sina tre år i flocken flyttar man tillbaka till den största flocken, men man räknas som mogen och får skapa en egen flock med vilka mogna medlemmar man vill. De olika flockarna lever på olika platser, och vi byter läger då och då för att inte ta död på allt villebråd på en plats. Längst i mitten av skogen lever som sagt familjeflocken. Längre ut lever ungdomsflockarna, och längst ut lever de äldre flockarna. Men alla flyttar runt och lever med naturen. Alla flockar är lite olika. En av de andra honflockarna är mycket mer inriktad på stjärnskådning, men vår flock är mer inriktad på jakt.
En gång var annan fullmåne samlas alla för klanmöte. Då får man träffa sina föräldrar och flockledarna får diskutera viktiga frågor.”
Jag lyssnade fascinerat på hur Leina förklarade. Särskilt som jag själv levt i skogen en gång var tanken på att leva i en sån klan väldigt lockande. Men det var en annan fråga jag hade undrat en del över sedan jag mötte kentaurerna.
”Hur funkar era kroppar egentligen? Jag menar, har nu dubbla organ eller så?”
”Tja, vi har två hjärtan och två par lungor, både där de skulle ha suttit på en häst och där de skulle ha suttit på en människa. Om vi bara hade haft ett hästhjärta hade det inte orkat pumpa runt blodet i hela kroppen, och ett människohjärta är ju ännu klenare, men kombinerade gör de så att vi har väldigt mycket blod. Jag tror att det är därför som vi inte fryser lika mycket som ni gör, vi har väl mer blodkärl på överkroppen så vi behöver ju inge kläder som ni har.”
Det förklarade varför de inte frös
”Och de dubbla hjärtana och lungorna gör ju att vi orkar springa ganska snabbt.
I övrigt vet jag faktiskt inte så mycket, det hade ju varit direkt hemskt att skära upp en död kropp. Men jag tror att resten av vår torso innehåller en stor magsäck i alla fall, för om man får ett stort sår någonstans på torson nedanför bröstbenet brukar man dö, för magsyran rinner ut. Så om magsäcken sitter där är väl resten av organen i nederkroppen.”
”Okej. Vad äter ni då?”
”Vi äter en del kött som vi jagar, och en del bär, nötter, kvistar och vissa sorters gräs.”
”Kan ni smälta kvistar och gräs?”
”Kan inte ni det?” frågade Leina förvånat.
Sen blev det min tur att bli utfrågad om allt mellan himmel och jord som rörde människorna, både trollkarlar och mugglare. Och det var om möjligt ännu svårare att förklara hur mugglarprylar fungerar för en kentaur än hur det var att förklara för en renblodig. Jag höll just på att förklara en smartphone för en väldigt förbryllad Leina när vi kom ut i en glänta med en tjärn. Det kändes väldigt mystiskt på något sätt, och det bleka ljuset från halvmånen lyste upp en hel del konstiga växter som växte runt om.
”Det här är en måntjärn. Många av de här växterna kräver såna här speciella magiska platser för att växa. Kan du plocka lite av de där är du snäll? Det är så jobbigt att lägga sig ner och plocka när det är fuktigt” Leina pekade på en låg planta som var grön med mörklila fläckar. Jag böjde mig ner på huk och plockade lite, och kände en konstig bedövande känsla i fingertopparna. Jag lade sedan bladen i en liten påse som Leina höll fram.
”Tack ska du ha! Det här är Violfläcka, och den är väldig smärtstillande. Om man blandar den med en gröt av malda tusenskönerötter, saft av johannesört och blommor av skogsnycklar får man en blandning som kan läka stora sår. Var för sig håller violfläckan och gröten i evigheter, men blandar man dem försvinner effekten efter några dagar. Men det behövs bara lite violfläcka i blandningen för att det ska få effekt. Du kan plocka lite att själv ta med dig, den är väldigt sällsynt.”
Jag plockade lite och virade in det i ett stort löv innan jag stoppade det i byxfickan.

På vägen tillbaka pratade vi om örter och deras olika egenskaper, mitt liv i skogen och pilbågskytte. Jag testade Leinas båge och upptäckte att det var extremt svårt.
När vi kom tillbaka till kentaurernas läger kollade jag på klockan och upptäckte att det var nästan midnatt.
”Jag borde nog gå tillbaka till slottet nu. När kommer vi träffas igen?”
”Jag kommer veta var du finns nästa gång du är i skogen. Vi kommer mötas upp” svarade Leina.” Jag bestämde mig för att jag inte hade tid att fråga om hur hon kunde veta det, för jag ville skynda mig tillbaka till slottet för att få lite sömn.
”Hejdå Sofia. Vi kommer ses igen. Jag hoppas att ni lyckas få ut de här ”dödsätarna” ur vår skog.” Det var Xanthe som kom för att säga hejdå.
”Angående det... Kan jag säga till mina tre bästa vänner att jag träffat en ung kentaurflock i skogen? Jag kommer inte avslöja mer om er, men de kommer undra var jag har fått informationen ifrån. Jag litar på att de kommer hålla tyst om det.”
”Är dina vänner lika gamla som du?”
Jag rynkade pannan åt frågan. Vad hade det med saken att göra?
”Ja det är de, några månader yngre kanske. Hurså?”
”Vi har upptäckt en del förändringar på stjärnhimlen. Du får berätta för dem om att vi finns, men jag räknar med att resten av det Leina har berättat stannat med dig.”
”Självklart. Tack så mycket. Hejdå!”
Jag vinkade adjö till kentaurerna och skyndade mot slottet.

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!

MER!!!!

JÄTTEBRA MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER mer mer

Kapitel 28

Jag vaknade nästa morgon av att puffsurraren Caesar slickade mig i näsan. Jag grymtade och knuffade iväg honom. Jag tvingade upp ögonlocken och såg att klockan var halv elva.
”God morgon sömntuta” Rose satt på sin säng och styrde lojt ett pappersplan genom luften med sin trollstav.
”Mrrn'” mumlade jag och gick till badrummet för att blaska lite kallvatten i ansiktet.
”Var du i skogen igen eller?” frågade Rose när jag kom ut. Man såg på hennes lite ihopknipta mun vad hon egentligen tyckte om mina skogsäventyr.
”Ja” svarade jag, plötsligt klarvaken. ” Var är de andra? Jag har något jag måste berätta för er!”

Det visade sig att Rose redan varit på frukost med de andra, och de satt nere i uppehållsrummet. Vi satte oss ner på mattan framför den släckta eldstaden och jag berättade viskande för dem om dödsätarna i skogen.
”Så du springer omkring på nätterna i samma skog som dödsätare! Herregud Sofia, du måste vara försiktig!” utbrast Albus när jag var klar och tog min hand. ”Ingen skulle ju få reda på om du blev kidnappad eller dödad förrän det var för sent!”
”Jag klarar mig. Jag är oftast i ett träd eller något, hör de mig tror de nog bara att det är ett djur.” Jag bestämde mig för att inte nämna det faktum att dödsätarna verkade ta det säkra före det osäkra och verkligen döda allt som sett dem, även om det var just ett djur. ”Dessutom är jag inte ensam. Jag är vän med kentaurerna”
”Du är en människa. Kentaurerna kanske accepterar att du är i samma skog som dem, men de är inte dina vänner” sa Scorpius. ”De hatar människor”
”Inte alla. Ni får inte säga det här till någon, svär ni på det?” de nickade nyfiket. ”Det är mest de gamla kentaurerna som hatar människor. De unga är mer nytänkande och inte lika fasta med traditioner. Jag mötte en grupp med unga tjejkentaurer, och det var de som berättade om dödsätarna. En av dem, Leina, är jätteschysst!”
”Vänta, så det finns kvinnliga kentaurer? Jag trodde bara att det fanns manliga!”
”Vadå, hur tror du att de förökar sig? Växer de som.-som stalagmiter i grottor eller vadå? Det finns visserligen bara mänskliga iakttagelser av manliga kentaurer, men alla vet ju att de mänskliga iakttagelsern-"
”Ja ja Rose, okej. Och vad tusan är en stalagmit?”
”Kan vi få träffa dem?” Avbröt Albus snabbt när Rose öppnade munnen för att svara.
”Kanske... De sa att jag fick berätta för er om att de fanns och nämnde något kryptiskt med ålder och stjärnor typ. Jag kan fråga dem”
”Seriöst?!” Frågade Rose upphetsat.
”Om ni svär att inte avslöja någonting om dem för andra så... Det skadar väl inte att fråga?
Kan jag gå ner och äta frukost nu?”

Senare på kvällen satt vi framför brasan och diskuterade dödsätarna.
”Vad tror ni att de planerar? Varför är de här?”
”Jag har ingen aning. Som sagt, de verkar leta efter något, men jag har ingen aning om vad.”
”Något med Voldemort förmodligen...”
James och hans kompisar kom i det ögonblicket igenom porträtthålet. De var ovanligt tysta och tittade på ett tomt pergament som James hade. Kartan!
”James!” ropade Albus.
”Vad är det Al?” frågade han med ett flin när han kom fram till oss.
”Kan vi få låna kartan ett ögonblick?”
”Hur vet ni-”
”Vi vet bara. Kan vi få se på kartan?”
”Ha, knappast. Den är min, jag tog den!”
”JAMES!”
Han flinade och viftade med den över huvudet. Albus gjorde ett frustrerat ljud.
”Ge hit den! Ett ögonblick skadar väl inte dig!” skrek Rose
”Ge oss den, annars skriver jag till pappa att du har tagit den!” Hotade Albus.
”Ha, gör du det!” flinade James och vände ryggen mot oss, fortfarande med kartan i vädret.
”Jag ska fasen skriva till pappa.”Sa Albus surt. ”Någon som hänger med till ugglesalen?”

Konstruktiv kritik?

jättebra

Skriv mer

Superbra!

ÄLSKAR DEN VERKLIGEN!!!!

Gah, har inte updaterat på mer än en månad nu, sorry! Jag har varit upptagen, har precis börjat läsa Heroes of the Olympus och har varit för mycket i den världen för att orka skriva

Men om någon kommenterar så kan jag nog posta ett kapitel hyfsat snart!

Jag? Min iommentar. :3