PRS Juilett Waterfall och cikki

"Tack, säger jag och tar emot skålen. Soppan smakar lite beskt, men det blir gott i alla fall.

Jag äter hungrigt soppan fast det inte är världens godaste.

(( *idétorkan :c ))

((äsch))

När jag ätit upp hör jag ett kanonskott. Jag börjar bli orolig. Hur många är egentligen kvar? inte många i alla fall. Jag hoppas inte Jag är nästa dödsfall.

Jag rycker till när kanonskottet avlossas.
Jag tittar på Cassandra med en klump i halsen.
Det kan inte vara så många kvar nu.

"Hur många är kvar nu?" frågar jag. Jag har,, som sagt, aldrig varit så bra på matte. Första dagen dog...hur många?"

"Vet inte. Många.", säger jag som inte hållit koll på riktningen riktigt. "I morse var det väll 7 kanonskott... Vid blodbadet borde det varit många... Och så nu. Jag vet, 12 kanske är döda."

"Hälften är redan döda i sådana fall."
Jag diskar skålen med sjövattnet. Sedan börjar jag göra en koja. Noomi Hjälper mig med den.

Medans vi balanserar tre pinnar på ett träd för att sedan lägga en filt över tänker jag.
På Hungerspelen.
Eller vad skulle man annars tänka på?
Hälften döda.
Vi är kvar. Det har inget hänt oss någonting.
Där är så lugnt.
För lugnt...

Plötsligt hör jag något i buskarna.
"Noomi, ta fram din kniv, " säger jag och drar fram min egen. Vi närmar oss sakta busken.
Plötsligt hoppar en pojke ut. Hans svarta hår är stripigt och hans blick vild. Han har ett spjut i händerna, som han höjer mot Noomi.
Jag trycker blixtsnabbt in kniven i hans rygg.

Jag tittar på killen.
Död på marken.
Blodet forsar ner för hans seniga rygg.
Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, även om jag vet att han skulle döda mig.
Han var så nära...
Han skulle bara kunna ta lite sats, och sedan... Poff. Skulle spjutet ha genomborrat min mage.
Tänk vad mycket jag skulle ha förlorat.
Jag skulle aldrig fått träffa min familj igen.
Jag skakar på huvudet. Varför tänker jag så här?
Jag lever.
Han är död.
Och jag vet att jag verkligen kan lita på Cassandra.