Prs mellan Wolfie och Jessica

"Din far ska jaga... Vargen och han har redan begravt din mor...", svarade jag och försökte att inte gråta. Jag lade försiktigt ned Adele på köksoffan innan jag skymde min nakna kropp med en filt. "Jag är så... Så ledsen", snyftade jag och kände hur tårarna började rinna.

"Jag hoppas han har god jaktlycka" sa Adele. Hon låg stilla på kökssoffan och tårarna hade lyckats börja rinna igen. "Jag är också väldigt ledsen, jag önskar vargen hade dödat mig istället....hellre det än att mor dött". Hon slog händerna för ansiktet och började också snyfta. "Vad vill vargen oss? Varför kan den inte bara lämna oss ifred?".

Jag svalde. Nu var det dags. Nu skulle jag berätta sanningen för Adele. "Adele... Tror... Tror du på historier om... Varulvar?" frågade jag henne. Fortfarande med tårarna strömmande.

"V-vad menar du? Vad har varulvar med det här att göra?". Adele tog händerna från ansikte men slutade inte snyfta. Hon såg förvirrat på Ethan. Vad menade han? Hon drog filtenbtajtare runt sig. Hon hade.ju trots allt bara underkläder under den.

Jag svalde igen. Sedan tog jag ett djupt andetag och berättade allt. Varför jag så plötsligt bett henne att gå efter teet, varför jag hade fått en kula i halsen och vem som egentligen var hennes mors mördare. När allt var förklarat vågade jag inte se på Adele. Hur skulle hon reagera?

Adele satt ovanligt lugn fast tårarna rann när Ethan berättade. Men så fort han var kvar viskade hon förkrossat "Så du bet mig och mördade min mor..". Tanken på armen fivk den att bulta smärtsamt.
Hon satt helt stilla pch höll om sig själv medan hon snyftade. Det fickbinte vara sant...

Jag stirrar på henne med förfäran i blicken. "Nej, nej. Du förstår inte... Jag skulle aldrig göra något sådant. D-det var vargen!" snyftade jag. Jag visste att det inte var sant, det var ju jag. Men ändå inte. Jag hade ingen kontroll över det!

"V-vargen?". Adele snyftade häftigare och tityade upp på Ethan. "Varför är du kvar här?". Hon visste ju inte vad hennes far bett om. "Du sårar bara mig...snälla gå...".

Jag skakade av tillbakahållen gråt och gömde ansiktet i händerna samtidigt som jag nästan hysteriskt skakade på huvudet. "Snälla, tvinga mig inte att... Jag bara...", mumlade jag med munnen tryckt mot mina handflator. Sedan reste jag mig sakta och gick mot dörren. Med ett pling släppte jag halsbandet föreställande en månskära på hallgolvet innan jag försvann.

Adele såg skakande eftter Ethan. Men så fort han var borta skakade hon om möjligt mer. "Förlåt" viskade hon. "Snälla lämna mig inte ensam". Hon snyftade lågt tills mörkret tog över och hon svimmade igen.