Ofelia och Johanna [SV]

jag gör som Ofelia " håller på att spricka av spänning " gaaaah snälla fortsätt snart asså inget i hela vida världen kan slå din Ofelia och Johanna det är en sak som är säker!!!!!

Hej allesammans! Den här delen tog lite tid, men den är också extra lång! Läs och kommentera gärna!

JOHANNA

Johanna sa orden försiktigt och fundersamt. Hon såg Ofelias ansiktsuttryck bli ännu mer spänt. "Coolt va?" sa hon i ett försök att lätta upp stämningen och Ofelia log.
"Det är ju jättebra! Nu har vi också ett vapen. Dig." Ofelia tycktes gilla tanken över att de hade ett vapen på sin sida men Johanna blev bara ännu nervösare. Hon var vapnet. Hon såg sig omkring, allt verkade så overkligt och Johanna som redan hade så mycket att tänka på. Det där med Fred. Hon ville inte ens tänka på det.
"Jaha, men hejdå, Ofelia, vi ses väl." sa hon frånvarande och lämnade kvar en förbryllad Ofelia.
Halvvägs upp till Gryffindortornet stötte hon än en gång på Cedric som var påväg till frukosten, han såg inte ut att ha sovit heller. Hade ingen sovit i natt eller?! frågade Johanna argt sig själv. Alla hade vart vakna, hon, halva Gryffindor, Ofelia, Draco, Pansy, Snape, Dumbledore, Cedric. ALLA!
"Hej, Jojo, vill du prata om det?" sa Cedric och såg oroligt på henne, han verkade uppriktigt orolig och såg på henne med glödande ögon. Han kom närmre henne och värme utstrålade från hela honom.
"Ja.. jag.. v-vet inte..." hon kunde inte riktigt prata för det hade bildats en stor klump i halsen. Hon visste inte hur hon skulle uttrycka sig riktigt och skakade på huvudet. Allt verkade ovanligt långt bort idag, som om det inte spelade någon roll längre.
Hon bröt ut i gråt och Cedric lade armarna om henne. Han var den bästa trösten på länge.


Johanna gick ner till fängelsehålorna. Hon var rödgråten men brydde sig inte om att dölja det. hon var påväg till lektionen i trolldryckskonst och hon längtade konstigt nog efter det. Hon och Cedric hade skilts åt för några minuter sen, båda hade missat frukosten så de hade vart tvugna att gå direkt till sina lektioner.
Hon var en av de första som kom till lektionen, så hon satte sig ner vid en bänk längst bak i klassrummet och väntade in resten. Snart kom Sara in och satte sig bredvid henne.
"Hej Jojo! Hur mår du? Vad har hänt och vart har du varit hela natten?" Johanna log mot henne.
"Hey Sara, jag mår bra, somnade i biblioteket bara." Lögnen var inte särskilt bra alls men hon hoppades att Sara skulle gå på den för hon orkade verkligen inte prata om alla sina känslor nu när hon just gråtit ut över dem.
"Jaha, okej" sa hon glatt. "Förresten så har Fred letat efter dig hela morgonen, han är alldeles ifrån sig av oro!" Sara såg på henne med stora ögon medans fler elever började strömma in i klassrummet.
"Um, jaha..." sa Johanna stumt och försökte släppa ämnet, men som alltid var Sara på hugget.
"Vad är det egentligen?! Du borde kanske gå till sjukhusflygeln!" När hon sa det så vände sig nästan alla elever som kommit efter dem och såg på dem.
"Skulle du kunna lugna ner dig?" sa Johanna försiktigt och rodnade.
"Oj, förlåt."
De sa inget mer utan väntade bara på professor Snape. Så fort han kom in så slutade alla prata och det blev dödstyst.
"Idag ska vi göra Stormhattselexiret som vi läste om förra lektionen, ingredienser finns i skåpet" han viftade med trollstaven och skåpet öppnades. "Och instruktioner på tavlan." Instruktioner dök upp på tavlan. "sätt igång."
Johanna försökte koncentrera sig så gott hon kunde men hennes tankar vandrade ideligen iväg till mötet med Dumbledore imorse. Kunde hon veta om nån ljög för henne? Det är ju löjligt, hur skulle man kunna veta om nån ljög eller inte?
Hon fortsatte att oroa sig under resten av lektionen och när de skulle lämna in sina drycker så såg hon förvånat ner på sin. Den stämde i exakt med beskrivningen på tavlan och den hade exakt samma tunna konsistens och exakt samma ljusblå nyans. Hon hällde ner lite i en flaska, skrev sitt namn på den och lämnade in den till Snape, men innan hon hunnit gå så stoppades hon.
"Miss Black, du stannar." hon bet sig i läppen när Snape sa det och ställde sig i bakre delen av klassrummet för att vänta på att alla elever gått. När klassrummet till sist var tomt så gick hon fram några steg.
"Johanna, vet du varför du är här?" sa Snape och höjde på ena ögonbrynet.
"Ingen aning, sir." sa hon och undrade vad i Merlins skägg hon gjort för fel.
"Jo, det verkar som om du har en mycket sällsynt egenskap." Snape såg skarpt på henne, men hon slappnade med ens av. Jaha, det var den här dumma egenskapen alla pratade om, ingenting jag gjort fel.
"Dumbledore har beslutat att du ska få ett mycket viktigt uppdrag där du kommer få använding av din förmåga, men innan det så mycket du ju öva upp den, inte sant, Black?" Han log hånfullt mot henne, han verkade inte på speciellt bra humör, eftersom han annars brukade vara ganska trevligt mot henne.
"Jo, professorn." sa hon bara kort, rädd för att säga nåt mer.
"Därför ska du ha privatlektioner hos mig, varje måndag klockan 7, förresten, jag ser redan nu att ditt elixir kommer fungera perfekt, Utomordentligt jobbat..." han pausade och fortsatte sen. "Men kom i tid på måndag, exakt klockan sju!" han viftade åt henne att gå och hon gjorde som han ville. Men ännu en gång när hon skulle gå så hörde hon sitt namn sägas i låg ton.
"Johanna?" viskade Snape plötsligt och Johanna vände sig om, och nu plötsligt var hans ansikte fullt av oro och han såg så osäker och sårbar ut. "Du vet att han ser varenda steg du tar." han såg intensivt på henne i ett ögonblick och sen plötsligt förbyttes det oroliga, sårbara ansiktet ut mot det hånfulla.
"Så, du kan gå."

sick ju!, släpp en bok förhelvete! ;D

NU HAR JAG VARIT DUKTIG OCH PLÖJT IGENOM ALLA 11 SIDORNA!
Din fanfic är väldigt händelserik och intressant må jag säga. c:

Tack allihopa! Här kommer en ny del att njuta av också!

Hello guys! Som ni kanske märkt så kommer varje nytt kapitel (del) med en massa händelser. Men ibland måste man ta det lugnt och få lite saker förklarade för sig. Så här har ni, varsågod!

OFELIA

Johanna hade lämnat Ofelia väldigt plötsligt, men Ofelias första lektion skulle börja strax så hon hade inte tid att tänka på det då. När hon gick in i salen för förvandlingskonst blev hon överrumplad över att det inte blev tyst när hon steg in.
Många slytherinare sa hej, och andra fortsatte prata som om ingenting hade hänt. För första gången på Hogwarts blev hon inte utstirrad när hon gick förbi, och de hade sparat en plats åt henne vid bordet där Draco, Crabbe, Goyle och Pansy satt. Det muntrade upp henne en smula.

Men den uppmuntringen slutade verka när hon gick på lunch. Alla vid gryffindorbordet stirrade argt på henne, och hennes skuldkänslor fördubblades. Nu visste alla där att hon var en accepterad slytherinare. Veckan förflöt på ganska bra utan några större problem. Ofelia kunde faktiskt umgås någolunda normalt med sina klasskamrater, och hon klarade sitt prov i besvärjelser med ett `utomordentligt`.

På söndagskvällen städade hon igenom sin koffert. Det var en enda röra, men just när hon böjde sig efter ett par strumpor hejdade hon sig; hon såg något som hon inte tänkt på på länge. En man med brunt,rufsigt hår och en kvinna med svart hår och bruna ögon log mot henne från ett foto som låg framför henne. Mellan sig hade de en liten flicka med sin fars hår och mors ögon. Ofelia befriade fotot från kläder. "Gerard, Samantha och Ofelia" stod det på en förgyld skylt. Fotot var taget när Ofelia var drygt två år, och hon kunde fortfarande minnas den dagen. De hade varit i parken på hennes födelsedag, den 5 april. Ofelia hade haft ganska fullt upp den senaste veckan, men nu insåg hon hur mycket hon hade saknat sina föräldrar. Med ett styng av saknad mindes hon dagen hon hade tvingats skiljas från dem.

"Vilka är det där?" Ofelia hoppade till. Det var Pansy som frågade, och Ofelia hade inte hört henne komma. "Vah? Åh, det är mina föräldrar." Ofelia gjorde ett försök att stoppa undan fotot, men visste att det redan var för sent. Frågebomben var redan avfyrad. "Åh, är det?" Pansy log nyfiket, och hade ingen känsla för när man ska lämna sina kompisar i fred. "Vad heter de? Din mamma är inte lika lik Snape som jag trodde" Ofelia suckade, men visste att om hon inte svarade nu, skulle hon fortsätta fråga.
"Samantha och Gerard, om du måste veta. Och nej, hon var inte så lik sin bror..."
"Vart är de nu? Är de kvar i Canada?" frågade Pansy ivrigt.
"Ja..."försökte Ofelia men blev avbruten.
"Varför är de kvar där? Har det något att göra med varför du är här?" Pansy frossade.
"Måste jag dra hela historien?" Ofelia suckade.
"Mhm!" Pansy satte sig tillrätta.
"Okej, min mammas släkt, familjen Snape, består av dödsätare och föredetta slytherinelever. Men min pappas släkt är gryffindorare och hufflepuffare..." Pansy fnös.
"Hursomhelst kan man ju lista ut att båda deras familjer hatade varandra, och mest av allt hoppades släkterna på att jag skulle komma i deras elevhem." Ofelia avslutade den korta berättelsen med en vass ton som sade att hon inte ville prata mer men Pansy såg bara på henne och flinade.
"Vilken tur att du kom hit då. Annars hade ni nog råkat väldigt illa ut"
"Tja... det var nog det som hände. Släkterna drabbade samman på min mammas födelsedagsfest, och det blev en stor kamp mellan de båda sidorna. Ingen dog, men många blev skadade. Efter det tyckte mamma och pappa att det var bäst att jag fick bo här, hos min morbror för att vara skyddad."

Pansy verkade fascinerad av historian, och var precis på väg att öppna munnen när Ofelia äntligen hann först; "Fråga inget mer nu. Du har redan hört historian, jag måste sova nu." Pansy lommade ut och Ofelia pustade ut.

:O:O:O den ÄGERFETTT !!!! DUU JAG ¨HÅLLER MED LAMSLÅ !!!!! SKRIV EN BOK ! TRO MIG DEN KOMMER HELT KLART BLI SNABBT UTSÅLD!!!:O
JAG BLIR DEN FÖRSTA ATT KÖPA DEN skriv meeeerr!!!! jag funderar på att göra två smileys som föreställer Ofelia och Johanna! "om jag får "

åh vad glad jag blir, parkinson123!
Haha, en bok? Nja, jag vet inte riktigt... Fast jag har ju skrivit ganska mycket
Tack i alla fall!
Och visst får du göra smileysar av dem, men då kommer frågan:
vet du hur de ser ut? ^^
TACK! ♥

Hej allihopa! Tack för all fin respons!
Jag fick en förfrågan om en liten fight, so here you go!
À tout à l'heure!

JOHANNA

Dagarna gick och Johanna tänkte inte vidare på saken, de hade helt enkelt för mycket att göra nu. Eftersom de gick i femte årskursen (GET-året) så blev det allt fler läxor och prov ju närmre november månad de kom. De började bli kallare ute och quidditchträningarna gick inte så smidigt som de hade hoppats, men till deras stora lycka så vann de första matchen mot Hufflepuff. Johanna var glad att de gjort en bra insats i laget och hon arbetade outtröttligt på lektionerna. Däremot så gick privatlektionerna med Snape halvbra. För det första så fick Johanna en chock varje gång någon ljög för henne nuförtiden, för hon kunde verkligen känna det, det var som kall is som åkte igenom hela henne och hon rös. Dock varade det bara en kort sekund och sen var det borta.
Det var väldigt användbart och hon kunde nu veta när någon ljög om sina provresultat och om någon ljög om att någon var lätt i skolan. Det var riktigt roligt tyckte Johanna. Johanna hade till och med glömt bort om varför hon lärde sig behärska sin förmåga innan hon ännu en måndag stod i Snapes klassrum nere i fängelsehålorna.

"Då ses vi inte mer varje måndag då." sa Snape när hon just skulle gå ut ur klassen, utmattad efter dagens lektions påfrestningar. Hon vände sig chockat om.
"Va?"
"Dumbledore verkar tycka att du är tillräckligt stark för nästa moment."
Med ens kom Johanna ihåg uppdraget och hon blev genast nervös. "Så jag ska alltså ´bara sluta med lektionerna?"
"Nej, dumma flicka, du ska ha lektionerna med Dumbledore själv och på hans kontor. Från och med nu ska du vara utanför hans kontor varje måndag klockan sju, gå nu." Snape sänkte blicken mot sina läxuppsatser och såg inte på henne mer så hon traskade ut ur klassrummet och stötte genast ihop med någon.

Nuförtiden var hon inte ens överraskad över att det var Ofelia.
"Hej Ofelia!"
"Hej Johanna, har du haft lektion med Sev igen?" (Johanna förundrades alltid över när Ofelia kallade Snape vid hans förnamn, om ännu värre smeknamnet Sev)
"Öh, jo, men det här var sista gången." Johanna utstötte en spelad suck av sorg men Ofelia tog hennes sorg på allvar.
"Åh, varför då?"
"Jag ska ha privatlektioner med Dumbledore!" nästan ropade Johanna.
"ÅÅÅÅH!" båda hoppade av lycka, spända över vad Dumbledore skulle lära Johanna.

"Vem där?" hörde de plötsligt en röst ropa.
"Åh nej, det är Pansy." viskade Ofelia oroligt och gick med bestämda steg bort från Johanna, ingen fick misstänka nåt. Pansy kom ner för trappan och log ett överlägset leende när hon såg Johanna stå ensam i korridoren, men sen la hon märke till Ofelia.
"Jaså Ofelia, du läxar upp en Gryffindorare? Bra jobbat tjejen!" sa Pansy och rusade fram till Ofelia och kramade om henne, det verkade Ofelia inte särskilt förtjust över lade Johanna märke till. "Jag kanske också ska lära henne en liten läxa." fortsatte Pansy. Både Johanna och Ofelia såg förskräckt på varandra, vadå lära Johanna en läxa?
"Du. Jag. Duell. Troférummet. Midnatt." sa Pansy med ett leende på läpparna. Johanna som inte ville verka mesig svarade omedelbart.
"Visst, vem är din sekundant?"
"Ofelia såklart." sa Pansy och såg belåtet på Ofelia. "Din?"
"Cedric Diggory." sa Johanna utan att tänka sig för, och hon såg Pansys läppar krökas av förvåning, skolans snyggaste kille? Vad hade han med en Gryffindorare som Black att göra?
Johanna log åt Pansys förvåning.

"Vi ses inatt." så skildes de tre eleverna åt, Ofelia och Pansy åt ett håll och Johanna åt det motsatta.

Du vet att du är helt sjukt grym va? Skriver du på engelska sidor också, för det borde du om du inte redan gör det. Det är ju fler som kan förstå dina berättelser då, men se upp så att ingen kopierar det du skriver.

Jag skriver själv fan fics efter det att min lärare sa att jag "bör bli författare" På engelska förstås