Robin Hood (fyra personer)

Ash hade urskilt två mycket smala, försiktiga figurer i mörkret. Något han kunnat konstantera var att det inte var några soldater och inte heller verkade vara fientliga för i så fall hade de väl redan anfallit eller fallit tillbaka för att rapportera.
Utan att göra någon stor grej av det reste sig Ash fortfarande med skålen i hand fram till Robin som stod vid den unga mannen som var fjättrad vid trädet. Han hade hört deras samtal som fångat Ash uppmärksamhet. Ännu en laglös och alla laglösa var värda något ifall de blev infångade. Frågan var bara hur mycket men det var något för ett annat tillfälle.
”Robin säg mig, har du fler män än de som befinner sig här?”
Ash röst var låg, knappt högre än en viskning. Robin gav honom en blick som sade allt Ash ville veta. Åter igen försvann Ash blick emot skaran av män som befann sig närmare brasan och såg att Much inte längre befann sig bland dem.

"Bra." mumlade Sidara till Minda, att Minda mådde bra var ju bra, eller? Jo, det var det. Men för säkerhets skull ignorerade hon Mindas fråga då hon inte visste svaret på den. Ja hur mådde hon egentligen? Det visste hon inte, hon hade kläder, skydd och mat, ja, kunde man begära mer? Ja, det kunde man säkert bara att Sidara inte visste vad.
Hon ser efter Minda, "Vill du ha sällskap? två kanske är bättre än en? Fast du klarar dig bra i skogen, det vet jag, men ändå." säger Sidara smått osammanhängande och osäker på hur man skulle formulera sig.

Midna tittade förvånat på kvinnan. Erbjöd hon sig att följa med en främling till hennes familj. Midna tvekade, hon var inte säker på om hon vågade lita på Sidara. Tänk om hon skulle skada hennes familj? Hon stannade och funderade. Midna kunde försvara sin familj om det behövdes, men Sidara visste också hur man brukade svärdet. Hon ville inte att hennes syster skulle behöva se hur en strid kunde gå till. Men om Sidara var vänligt sinnad fanns det ingen anledning att neka henne att följa med. Hon fick helt enkelt chansa.
"Om du vill är du välkommen att följa med" sa Midna och sa inget om hon kunde skogen. Hon hade alltid klarat sig bra i skogen, det var hennes andra hem. Hon fortsatte gå och stannade vid skogskanten när de kom fram till Locksley. Hon tittade på byn och försäkrade sig om att det inte fanns några soldater i byn innan hon gick emot sitt hus.

Sidara följde tyst efter Minda, tyst och ljudlöst följde hon efter henne. Hennes steg var lika ljudlösa som djuren liksom hennes rörelser, hon var väl nästan som ett djur själv? Ett vilt litet djur som saknade det mesta av mänsklig kontakt. Hon hade sina vapen och sin skicklighet och vare sig Minda visste det eller ej var det hennes sätt att återgällda skulden till henne. Och se efter Mindas familj som hon tydligtvis Minda brydde sig om, tänk att ha en familj? Sidara hade säkert haft en, men bara svaga minnen fanns kvar.
Sidara ser på huset och stannar tveksamt upp, "Det är nog bäst att du går in och ser att de mår bra, ropa om det är något." säger hon och ser sig snabbt om ifall någon skulle dyka upp. Och fördesedan blicken mot huset, som hon inte vågade beträda.

Midna nickade och gick in i huset. Dörren svängde långsamt upp och hon gick in i mörkret.
"Vem där?" sa en hotfull röst.
"Det är bara jag" sa Midna mjukt och hennes mor kom ut från det bakre rummet. Midna flämtade till. Hennes mors så annars vackra ansikte var täckt av sår, hennes läpp var spräckt hon hade fått en blåtira och hon såg flera små sår.
"Vad har hänt?" sa Midna förskräckt och satte sin mor ner på stolen.
"Gisborne kom tillbaka, men det är ingen fara. Jag lät honom inte röra Mirtha" sa hon och Midna tittade genom tårarna på sin mor.
"Det är mitt fel" sa hon lågt och hennes mor la en hand på hennes axel och skakade på huvudet.
"Det är sheriffen och Prins Johns fel, ingen annans!" sa hon bestämt och Midna nickade. Hon tog fram en skål som hon fyllde med vatten och började göra rent sin mors sår, det var det enda hon kunde göra.
"Ni måste ge er av" sa Midna och hennes mor nickade.
"Vi beger oss till Philip i morgon" sa hon och Midna log. Philip var hennes mors kusin. Han borde i norra Skottland. Det skulle bli en lång resa för dem, men hennes mor och syster skulle vara säkra där. Midna ställde ifrån sig skålen och log svagt när hon var klar.
"Det här är farväl" sa hennes mor och Midna såg sorgset på henne.
"Jag kan följa med" sa Midna och hennes mor skakade på huvudet.
"Du behövs här, Människor behöver din hjälp och vi klarar oss" sa hennes mor och Midna nickade sorgset. Hon ville inte skiljas från dem men hon visste att hennes mor hade rätt.
"När allt är över söker jag upp er" sa Midna och hennes mor pussade henne på pannan och nickade. Midna sa farväl till Mirtha och lämnade sedan huset. Hon såg snabbt på Sidara innan hon skyndade in i skogen.

under tiden Minda var i stugan hade Sidara vaktat huset och inget otrevligt sattyg hade närmat sig det. Så när Minda åter kom ut ansåg sig Sidara inte vara skyldig henne något mera efter hon hade följt henne till lägret.
"Var de vid liv?" frågade hon Minda då de kom jämsides inne i skogen, som för att veta om familjen var oskadda. "De betyder mycket för dig va?" frågade hon sedan i en helt annan ton, nästan en ton med känsla bakom.

Midna sa inget på en bra stund. Hon tittade bara rakt fram när hon svarade Sidara.
"De lever men Gisborne hade slagit min mor" sa hon i ett lågt hotfullt tonläge. Hon log sedan. "De är min familj, klart de betyder mycket för mig. De lämnar de här delarna av landet för att bo hos en släkting i Skottland." sa hon när de gick in i lägret. Robin tittade på henne och gick fram till dem.
"Vart har ni varit?" sa han nästan argt.
"Hos min familj" sa hon bara lågt och satte sig tyst ner på marken och stirrade in i elden.

"Ja, familjer brukar väl betyda mycket för en?" säger Sidara som i ett frågande tonfall, för hon gissade att det var så. Hon såg på Robin men svarade inte, hon behövde inte förklara sina vägar för honom. Hon var fri att gå vart hon behagade, ja i alla fall här.
Sidara satte sig också vid elden men en bit ifrån Minda och drog huvan över ansiktet så hennes ansikte döljdes och ingen skulle se vad hon tänkte.

Drömmar så underbara, verklighetsflykten som var så behövd men även denna berövades honom när han vaknade med ett ryck och såg de två kvinnogestalterna återvända till brasan, till lägrets hjärta. Tyst förbannade han dem för att de hade väckt honom men snabbt förundrades han över hur han hade kunnat somna från första början; armarna värkte och en obekväm rot tryckte obehagligt mot hans vänstra skuldra. Trots de obekväma förhållandena han befann sig lyckades han snappa upp lite av vad flickorna hade pratat om och därmed den andra flickans fråga. Med ett leende höjde han rösten och svarade henne.
"Ja, familjen brukar betyda mycket för en. Eller ja, i alla fall delar av familjen!", Skrek han ut och för det förtjänade han tydligen ännu ett slag i ansiktet.
"Vill du att hela skogen ska höra dig? Idiot.", Sade den storbyggda fångvaktaren. Till dessa ord log Roger brett och innan han svarade spottade han ut en munfull blod på marken, smaken av hans eget blod började bli tämligen tröttsam.
"Ja, det kanske jag vill. Inser du att jag inte har något att vinna; om soldaterna kommer så avrättas jag och ni ska överlägga om mitt liv imorgon, vad har jag att förlora på om soldaterna hittar er? Mitt liv är ändå inte mitt längre.", Sade han och i eldskenet lös blodet på hans tänder rubinrött, ögonen var kalla. Den store vakten tystnade och för att inte avsluta där tillade Roger;
"Inser ni inte att jag är bättre nytta levande än död? Det enda jag vill ha är min frihet, det är det enda jag alltid velat ha och får jag den så ställer jag inte till med problem. Först då är mitt liv värt något."
Förhoppningsvis skulle de nappa på hans erbjudande, han var till mer nytta levande än död och i värsta fall skulle han kunna göra skitgörat. Frihet var hans pris och frihet var inte speciellt dyrt men väldigt dyrbart för människor som inte hade den.

Midna såg inte på Sidara, utan hennes blick var fäst på eldens lågor. Elden dansade över hennes ansikte och egentligen satt hon för nära för att värmen inte skulle vara obekväm. Men hon kände bara kyla. Hon såg sin mors sönderslagna ansikte för sitt inre och hon förbannade Gisborne och Robin som tagit henne ifrån sin familj. Men mest förbannade hon sig själv för att hon inte kunnat skydda dem. Hon hade lovat sin far det och nu var hennes familj tvungna att fly till Skottland. Även om de skulle vara trygga där skulle hon sakna dem. Hon ville vara med dem inte i en skog. Hon hörde hur mannen som var fångad ställde till ett liv. Hon orkade inte reagera på vad de sa. Hon gick bort till en tom sovplats och virade in sig i sin mantel. Manteln luktade rök och av hennes mors doft. Hon dolde ansiktet och lät tårarna rinna tyst ner för kinderna. Hon undrade hur hennes liv skulle bli nu?