Törsten efter blod. (privat)

Alice kände sig en aning förvånad över Roses chockade blick.
"Det är dina och du bestämer men mig såeöar de kvitta ifall de gillar mig eller inte."
Vilket delvis var en lögn men Alice började bli sig själv igen. Hon hoppades att de inte skulle stanna så länge i vilket fall men det sade hon inte till Rose.
"Ifall de gav det frivilligt då?" frågade hon och kunde inte hindra leendet. "Vart ligger blodkammaren?"

"Det är frivilligt att ge blod", säger jag och börjar känna mig lite lätt illamående. "Kom här", säger jag och visar vägen.
Jag öppnar kammaren och möts av anblicken av hyllor fyllda med blodpåsar, och de verkar inte ta slut heller. Jag gör en inbjudande gest mot hyllorna.
"Välj bara", säger jag. Jag känner närvaron innan han ens ger ifrån sig ett ljud.
"Gå din väg!" väser jag mot Lukas även om jag kollar in i mörkret i kammaren och han står bakom min rygg vid dörren så känner jag honom flina till svar.
"Och om jag inte vill?" frågar han.
"Då ska jag slita tarmarna ur dig och inte låta dig dö förrän du ber om att jag ska döda dig. Jag ska försiktigt knäcka vartenda ben i kroppen på dig, sen bryta armar och ben. Hämta silverpålen och låta den smeka din hud tills det går hål i den", säger jag oberört och märker att jag inte alls älskar honom. Jag hatar honom mer än något.
Minnen skymtar förbi. Han böjd över min mors kropp och blodet rinnande längs hakan. Han tortera min pappa tills han dör och tvingar mig att se på. Lukas som dricker människornas blod precis som han vill. Han härjade fritt på den tiden. Alla minnen skymtar snabbt förbi. Minnen jag som jag hade dolt, som jag vägrade låta komma upp till ytan.
Luft börjar blåsa lätt, smeker min hud och visar sitt stöd. Om han ska bort härifrån får jag inte tappa kontrollen.

Alice försvann snabbt in i det enorma rummet. Hon kunde inte se dess slut och alla hyllor var fulla. Alice föredrog blod direkt ur ådran men detta fick duga. Enbart lukten nästan berusade henne. Sakta luktade hon sig fram, stannade och lät sina tänder sjunka in. Kallt, tjockt blod. Konstigt nog hade det inte koliguerat. Det var vidrigt. Aldrig hade hon drukit blod såhär innan och äklad spottade hon. Hellre hungrig tänkte hon och hoppades att hon kunde fuska men Rose hade allas sinnen i sitt, ifall hon inte Kunde maskera deras sinnen eller bege sig ifrån ön för att äta.
"... Silverpålen och låta den smeka din hud tills det går hål", hör Alice Roses röst väsa.
Alice log lite vid orden som påminde henne om då de träffats utanför skolan. Hon betraktade den unga mannen vid Roses sida för ett ögonblick.
"been there, done that", sade Alice i ett försök att lätta den spända atmosfären.
"Rose, de där", sade Alice och nickade emot blodpåsarna, "smakar för jävligt. Har jag din vägsinelse att bege mig av ön och äta?"
Alice stannade upp då hon sÅg Roses ansiktsuttryck och gjorde sig mentalt redo för strid. Vant rörde sig händerna emot svärden som den dumma vakten tagit samtidigt som Alice försökte lokalisera fiendena men endast den unga mannen stod framför dem. Alice kände sig en aning skeptisk.

Han kommer närmare och ignorerar Alice. Han lägger händerna på mina axlar och böjer sig så nära min hals att jag känner hans andedräkt kittla på halsen.
"Minns du dagen vi möttes?" undrar han och rösten låter mjuk. "Jag simmade i havets blåa vatten och du såg mig. Du var som en ljuspunkt i mitt svarta liv. Du lyste upp min värld och visade mig det godaste blodet i hela mitt liv. Din mors", säger han och ryser. "Jag ryser av behag varje gång jag tänker på det. Och din fars... Ja... Det smakade otroligt trots att han var död..." säger han och verkar drömma sig bort.
"Håll käften, avskum!" säger jag lågt och darrar på rösten. Det börjar blåsa starkare men jag försöker lugna ner mig på något vis. Och jag lyckas, luft leker bara lite lätt i rummet.
"Åh, jag ser... Du har fått större självbehärskning", spinner han.
"Jag ska döda dig", mumlar jag och drar upp benet så att jag kan ta ut silverpålen ur dess "ficka", som består av ett litet "bälte" [har glömt vad det heter] och en liten cirkelformad ficka där jag jag lägga den.
"Åh... Kära Rose. Du kanske inte vet, men du kan inte döda mig, inte längre." Jag stelnar till när jag har tagit pålen.
"Nej... Det har du inte..." säger jag övertygat. Han skulle inte klara sig utan sin själ. Jag möter Alice blick och hoppas på att Lukas inte har sett henne. Jag låter ande skapa en beskyddande slöja runt henne. Nu kan han inte se dig... tänker jag till henne.
"Självklart har jag det. Att ha en själ innebär bara massor med onödiga känslor, vet du hur många gånger jag nästan tog livet av mig för att jag saknade dig?
Jag kom på en enkel lösning och gjorde den sann bara. Nu står jag här, tätt intill dig, kropp mot kropp, hör ditt blod pulsera men känner ändå inget", säger han lågt och kysser min hals.
"Vet du, Lukas? Du är helt sjuk", fastslår jag och vänder mig om med pålen i handen. Han slår ut med armarna.
"Varsågod, testa bara!" skrattar han.
"Men nöje", säger jag och stoppar pålen i hans hjärta. Jag ser chocken i hans ansikte och kan inte låta bli och känna mig tillfredsställd.
"Min ö, mina regler", säger jag och tar ut pålen och genomborrar hans hjärta igen. Och igen. Och igen. Jag fortsätter och känner tårarna rinna längs med kinderna.
"För mamma!" snyftar jag. "För min pappa!" fortsätter jag och hugger åter igen.
"För MIG!" säger jag och hugger hårdare än någonsin. Han ramlar ner. Död.
Jag gråter så att jag skakar och ramlar ner på golvet, utan en enda tanke på Alice. Jag känner ande komma tillbaka till mig och skyddar inte Alice mer. Ande rör sig i kroppen och får mina skakningar att avta men mina tårar går inte att hindra.
Mor... Far...

Alice betraktade det hela under tystnad. Hon gillade verkligen inte att bli utestängd eller att Rose talat till henne i hennes sinne. Då Rose föll till marken gråtandes visste hon inte vad hon skulle göra. Obekväm lade hon en hand på hennes axel men så distraheras hon av den unge mannens blod. Färskt blid som rann nedför honom och ut på sten golvet. Snabbt var Alice vid hans sida och lät sina tänder sjunka igenom han hy. Stönande började hon suga honom torr. Hur konstig situationen var ökade begäret hon känt innan vid tanken på Taku. Så lät hon kroppen falla till marken. Sakta torkade hon Rose tårar. Tog hennes hand och ledde henne ifrån scenen.

Jag kollade förskräckt på medan hon drack hans blod men nu tänker jag normalt igen. Med ett snabbt viljetänkande bannlyser jag de andra eldslukarna. Skriken når snabbt till mina öron och jag ler lite blekt, ser framför mig hur deras kroppar känner en brinnande smärta och hur den kommer fortsätta tills de är borta från ön.
"Må de brinna i helvetet i all evighet", viskar jag lågt medan vi fortsätter att gå.
"Jag kan inte gå tillbaka", mumlar jag. "Inte nu..." tillägger jag och ser bedjande på Alice.

Alice såg sig oroat omkring då hon hörde skricken men Rose verkade lugn och hon kunde läsa allas sinnen så det var nog ingen fara.
"Det är okej, jag tar dig till ditt rum. Hämtar Erik och håller ställningarna. Jag lovar att uppföra mig", sade Alice med ett leende.
Det märktes tydligt att det varit jobbigt för Rose det hon gjort. Om det var dödandet eller minnen kunde Alice inte säga.

"Nej, snälla?" säger jag och griper tag i hennes handled.
"Vi kan väl försöka klura ut om du har vart här förr eller inte? Eller bara prata?" undrar jag. Jag orkar verkligen inte med någon kille alls nu. Jag vet inte varför men det känns som om jag verkligen litar på Alice, vilket jag troligtvis gör. Och jag vill ha någon jag kan lite på just nu.
"Jag kan fixa en kropp du kan suga blod ur", tillägger jag lite fundersamt.

Alice ville inte tala eller klura ut något. Hon ville i te höra om dåliga minnen eller dela några men hon kunde inte säga nej. Då Rose försökte locka henne med en kropp kännde hon sig äklad.
"Jag stannar hos dig, be någon bara medela att vi inte kommer tillbaka och lugnar Erik", sade hon lätt.
Alice ledde inte Rose till hennes rum utan tog henne istället till sitt egna. Det kändes bättre.
"Vill ni ha något?" frågade samma kvinna som tagit hand om Alice innan.

Jag gör som hon säger och skickar en snabb tanke till Steve.
"Jag tror jag vill ha en kopp te", mumlar jag när Stella (hade hon något namn?) frågar om vi vill ha något. "Det brukar lugna nerverna", ler jag och hör själv hur låg min röst låter. Patetisk. Hon riktar blicken mot Alice i väntan om ett svar.