De fem rikenas undergång. (privat)

"Sätt fart!" säger jag högt till Riddols. Han sätter genast fart och galopperar efter mannen.

Tillbaka i Lathave. Marion hjälpte Patty att stiga av hästen och började sedan leta upp deras läger. Deras far såg en aning förvirrad ut och Marion förstod att han var arg på henne för att hon tog med sig sin lillasyster. Marion berättade för sin far om situationen hemma medans Patty pysslade om Zacharias. Hon var minst lika duktig på läkande örter som Marion. Deras far suckade sorgset när han hörde de hemska nyheterna.
"Krig." mumlade han ilsket. "Det är krig de vill ha."

Efter han kommit en bra bit ifrån byn, hoppade Ramuh av märren och gav henne en tacksam klapp på halsen innan han lät henne fortsätta utan honom. Det fanns ingen levande i sikte och snabbt satte han fart in i den täta skogen. Så tätt att det inte skulle vara möjligt att följa honom till häst, ifall det nu fortfarande var någon efter honom. Förhoppningsvis skulle de då dagen grydde och upptäckte att han var borta följa hästens spår åt söder.
Då Ramuh nådde en bäck lät han sig själv stanna, dricka och göra rent sitt svärd som fortfarande hade mannens blod han dödat intorkat.

Jag svär till och hoppar av Riddols.
"Han är smart", muttrar jag och sätter mig på marken och fingrar på hans fotavtryck. Inget löv har blåst över ännu, så nytt är det i alla fall. Sedan när kan jag spåra? frågar jag mig själv.
"Ska vi fortsätta, eller?" frågar jag och kollar upp mot henne där hon fortfarande sitter på Riddols rygg. "Riddols kommer vänta här, han är trogen."

Aliena gled av hästryggen och såg fotspåren som var lämnade efter mannen. Hon såg sedan på Angel och nickade.
"Ja, vi följer efter", sa hon kort och började gå åt det håll som fotavtrycken pekade. Men snart upptäckte hon också hästavtryck och tvekade, "Säker på att han inte gått åt söder?" frågade Aliena och kastade en blick bakom axeln på Angel.

"Jag skulle lita mer på fotspåren", säger efter en stunds betänketid. "Hästen kan ha blivit galen och galopperat bort från honom", påpekar jag. "Och såvida han inte svävade så är nog det här rätt spår", ler jag.

Aliena nickade och besvarade leendet smått. Hon fortsatte följa mannens fotspår och märkte att hon kom allt djupare in i skogarna med tätare mellanrum mellan träd.

Jag följer efter henne, för jag ingen aning om hur jag annars ska gå. Utom spåren så vet jag ingenting om skogen förutom att det är en skog.
Spåren som finns är det enda jag känner till.

Marion och Patty tog en ridtur i skogen. Efter ett tag blev träden så täta att det inte gick att rida mer.
"Vi rider tillbaka..." började Marion men blev avbruten av att Patty hoppade av hästen och sprang in i den täta skogen.
Marion hoppade vigt av hästen, band den vid ett träd och sprang efter Patty.

Patty stannade så tvärt att Marion krockade in i henne bakifrån.
"Vad håller du på med!" väste Marion men Patty förblev tyst och kollade på en bäck. När Marion också kollade dit såg hon mannen hon hade stött på tidigare.
"Du!" utropade hon förvånat.

Ramuh hoppade till något vid rösten även om han hört dem komma. Två jäntor, när skulle de lämna honom ifred? Han behöver verkligen inte det här.
”Jag”, sade han och kollade på hon som skrikit du.
Självklart kände han igen henne. Enbart för några timmar sedan hade han varit beredd att döda henne och tanken fanns där fortfarande.
”Ifall ni fortsätter och göra så mycket ljud kommer vildingarna att finna er”, sade Ramuh och vände dem ryggen.
Han gjorde klart jobbet med att torka rent svärdet för att sedan låta det glida ned i sin skida. Nu behövde han bara maskera sina fotavtryck ifall någon fortfarande var efter honom och han hade en plan för det men först ville han bli av med flickorna.