It's dark times, once again..[SV]

Inte Roon!
Skit bra skrivet som vanligt!

Jaaaaaaaaaa c: Nu blev jag glad, mwihihihi

,,,,,,eh, okej.

Tack för kommentarerna förresten ♥ Har skrivit drygt 700 ord på nästa kapitel!

Varför blir alla så förvånade? Ser jag inte ut att vara ond? Nejmen eh...

åhhh du skriver så fantastiskt braa♥

Woho!

Tack ♥ Det gör jag faktiskt inte, finns många bättre, men tack!

Jag har 1120 ord! Måste fundera på om jag behöver lägga till något eller om det är bra såhär.

Jag MÅSTE planera den här ficen idag. Den är bara ett enda kaos i mitt huvud.

Tror du att du lägger ut kapitlet idag? ♥

Jag lägger nog ut det nu, ja

~4.
Hermione Jean Weasley vaknade tio minuter senare av att den kroppsvärme som vanligtvis rumsterade i dubbelsängen var borta. Förvirrat och sömnigt vände hon sig om för att kolla om Ron möjligtvis gått upp tidigt den här morgonen – vilket nästan aldrig hände, eftersom Rons taktik gällande sömn var att sova hela natten utan paus och sedan ytterst motvilligt släpa sig upp när någon väckte honom – men platsen var tom. Hermiones hjärna var tillräckligt sömndrucken för att acceptera att han antagligen bara var i badrummet eller något – och två sekunder senare var hon djupt försjunken i drömmarnas land igen.
Samtidigt, flera mil därifrån, på klippor några meter från Englands kust, såg Jim mycket belåtet på medan den rödhåriga, långe, personen flyttade stenar utan någon vettig mening alls. Ronald Weasley, som Jim blivit informerad om att mannen hette, visste ingenting annat än att han hade en mycket stor lust att flytta stenar. Att viljan inte ens var hans egen, det var inget han kunde reflektera över när det fanns så mycket viktigare. Som att flytta den där andra stenen, där borta… Ron fortsatte med sitt flyttande av stenar, och Jim såg nöjt på. Förbannelsen verkade funka utmärkt, Den skulle bli ännu kraftigare när Mästarinnan tog över, och när hon utnyttjade den på vad den verkligen var till för… Varför använda en förbjuden Imperius-förbannelse, när du kan använda en egen som är mycket starkare? Tanken var endast skrattretande för Jim.
”Har jag flyttat stenar klart, mästare?” frågade Ron i en ytterst entonig och uttråkad röst.
”Jag är inte din mästare. Du har en mästarinna.”
”Uppfattat. Mästarinna. Har jag flyttat stenar klart?”
”Ja, det där kan räcka. Nu ska du följa med mig in.” Jim började gå mot den väl dolda öppningen i berget, och utan den minsta reflektion på vad han gjorde följde Ron efter honom. Det fanns, som sagt, ingen anledning för honom att reflektera.

Naomis huvud vilade avslappnat, men fortfarande vaket, på Harrys axel samtidigt som han promenerade runt på nedervåningen i ett försök att få henne att somna. Hittills hade försöket inte gått något vidare, eftersom den envisa lilla tjejen hade en förmåga att hålla sig vaken hur länge som helst när hon hade lust med det. Då och då, precis när Harry nästan var fullkomligt säker på att hon somnat, så kunde hon få syn på något roligt och börja skratta, och då var det tillbaka på ruta ett igen. Hopplöst var ordet, trots att hon varit vaken i tre timmar.

”Okej, om du inte vill sova, så slipper du.” Efter drygt tjugo minuter av vaggande så gav han upp – Hon borde somna förr eller senare, och han hade en bunt med pappersarbete han behövde göra. Som ersättning för alla nätter då hon sovit minst, hade han dessutom gett Ginny order om att sova en stund till, vilket hon accepterat nästan utan att ens motargumentera – ett hyfsat säkert tecken på trötthet.

Egentligen så behövde han inte återgå till sitt arbete som auror förrän om ett år – med tanke på hans period i koma så hade Kingsley inget annat val än att ge honom ledigt – men att bara gå hemma hela dagarna gjorde honom lite för rastlös, så därför hade han börjat återuppta det lite smått. Ginny hade inte protesterat – hon visste att även om han älskade att leva lugnt och vara hemma med henne och Naomi, så behövde han också få arbeta som auror. Trots allt så hade de båda jobb som de älskade, och Harry skulle aldrig i livet ge upp glädjen han fick av att besöka eleverna på Hogwarts då och då, för att berätta om sina äventyr. Den enda nackdelen med att gå tillbaka till jobbet som auror – det gav honom en tjock bunt med pappersarbete, den sortens arbete som stod längst ner på listan över sätt han gillade att arbeta på.

Naomi kluckade lyckligt av skratt när Harry placerade henne i babygymmet – det var tydligen en mycket roligare sysselsättning än att sova.
”Lycklig över att du slapp undan?” Harry skrattade åt hennes upphetsade ansiktsuttryck när hon betraktade ställningens mönstrade figurer, men kunde ändå inte låta bli att pussa henne snabbt på kinden innan han satte sig vid köksbordet för att läsa igenom några papper om samtransferens.

Två rosa blomvaser av porslin kraschade rakt ner i trägolvet när Hermione transfererade sig med en sådan panik att hon glömde att fokusera tillräckligt mycket för att slippa kraschen rakt in i väggen.
”Hermione?” Molly tittade förvånat ut från köket. ”Vad vill du? Var är Ron?”
”Det är det som är problemet, Mrs. Weasley”, pustade hon och flyttade undan några skruvlockar från ansiktet. ”Han är inte hemma.”
”Han är inte här heller. Lämnade han någon lapp?”
”Nej. Om man ger sig av är det antingen för aurorarbete, vilket han inte har någon för tillfället, eller för en quidditchmatch, men han skulle berättat bådadera för mig. Och om han hade något akut skulle han lämnat en lapp vid sängen, det gör han alltid.”
”Har du kontaktat Ministeriet?” Molly började se ganska förvirrad ut nu.
”Ja. Kingsley lät väldigt utmattad, men han lovade på hedersord att han inte sett röken av något annat än en tröja Ron glömde i personalrummet.” Hermione stönade och satte sig ner i närmaste fåtölj. ”Förlåt för krukväxterna.”
”Inga problem.” En snabb viftning med trollstaven var vaserna hela och på sin ordinarie plats i fönsterbrädan igen. ”Jag har inga mer förslag på var han skulle kunna vara, tyvärr. Kan han ha gått och handlat eller något?”
”Då skulle han dels väckt mig för att säga det, och dels så skulle han väntat. Det lokala snabbköpet öppnar inte förrän om en timme, och samma sak gäller för allt i Diagongränden idag.” Hon tänkte efter. ”Vi behöver inte handla något heller. Tidningen prenumererar vi på, och vi storhandlade igår.”
”När försvann han, då?”
”Han var borta när jag vaknade till vid 06, och när jag vaknade igen vid 08 var han inte heller där.”
”Jag har bara en lösning”, kommenterade Arthur som hört allting bortifrån köksbordet, där han satt med ett korsord och en av Fred och Georges förtrollade pennor – den var tyvärr programmerad på prov och inte korsord, så svaren blev sådär. ”Kom och ät lite frukost under tiden du väntar. Ron dyker upp förr eller senare, och Mollys frallor är extra utsökta idag. Nytt recept, inte för att det behövdes...”
”Ja, jag vet inte”, muttrade Molly, som rodnade kraftigt vid komplimangen. ”Du får hemskt gärna äta frukost här medan du väntar. Lämnade du en lapp?”
”På ytterdörren, men det är knappast nödvändigt. Han borde förstå var jag är i vilket fall som helst. Jag kan lika gärna göra ett försök att få i mig något.”
”Så ska det låta. Aldrig arbeta på tom mage, kom ihåg det.”
_____________________________

som vanligt, utveckla gärna eran kritik! Det är då det är riktigt roligt att skriva, och jag blir jätteglad av att få veta vad som var bra eller dåligt. Annars är det svårt att veta vad jag ska fortsätta med och vad jag ska sluta med, plus att det blir mycket roligare att läsa och fastnar bättre i minnet ♥

Alltså åhh underbart som vanligt ♥
och just nu kommer jag inte på något dåligt med det, faktiskt. Jag gillar att du använder Ron också .. c:<