Fantasy rollspel för 4!

"Jag tror det..." viskar jag så tyst att det knappt är hörbart. Jag tackar alla de stora makterna för att Filixtra inte har gett ifrån sig något ljud ännu.

[Måste säga att jag gillar Alice. Hon är så naiv och oskyldig på något sätt. ^^ Man kanske inte ska säga så om "sin" egna karaktär men ja, jag gillar henne. x) ]

Alice log lite åt de andras frågor.
”Det finns ju bara ett sätt att ta reda på det”, sade hon en aning för glatt och en aning för högt.
Gruppen av människor där ute vände sig emot dem och Alice sparkade bort barken som fyllt hållet för att sedan gå ut. Med ett leende närmade hon sig gruppen av människor.
”Hej där”, sade Alice glatt.
Mycket riktigt satt en kvinna på en mycket fin häst. Han var svart som natten med en nästan lysande silvrig hårrem och hovarna likaså. De andra hästarna var vita likt snö och istället för silvrig hårrem så var deras lysande i guld. Många av dem var män men det fanns några få kvinnor också. Gruppen var på ett tjugotal personer och det var bara några som Alice blick fastande på och den första var kvinnan. Hon såg nästan ut som en man med sina breda axlar och bastanta kroppsform.
”Mitt namn är Alice, vilka är ni?”
En av männen som satt böjd över marken reste sig snabbt och drog ett svärd men stod kvar där han stod.
”Ojdå, aja. Det är ju i alla fall ingen pistol eller ett gevär. Berättade jag innan att jag har tränat kampsport hela mitt liv?” sade hon till de andra bakom henne.
Det där med kampsport var en lögn men kanske skulle det skrämma gruppen något. Självsäkert saktade Alice inte ner utan fortsatte att gå emot gruppen för att stann då hon var ca 3 meter ifrån dem.

Hon är galen. Hon kommer bli vår död, hon vill döda oss.
Jag stirrar förfärat på scenen framför mig. Svärd? Åh, herregud vart är vi? När killen med svärdet försöker attackera Alice ger jag ifrån mig ett tjut och hoppar ner. Jag springer fram och greppar tag om Alices arm. Virvelvinden som startar skulle nog mer kunna beskrivas som en liten tornado. Löven från marken stiger upp och snurrar runt oss som en mur, en mur som går sönder otroligt lätt förvisso, men sedan börjar tjuten i trädtopparna och löven blåser upp överallt. Jag får det att starta vindar från olika håll och även om jag inte längre ser hästarna hör jag de gripas av panik och galoppera härifrån medan något som låter som svordomar kommer från ryttarna.
Jag låter det hålla på ett tag till trots att hästarna inte hörs längre. Men sedan orkar jag inte mer. Jag faller ner på marken och de fuktiga löven följer med i fallet och kvar återstår svaga vindar.
Jag ligger och flämtar och försöker att fokusera blicken istället för att se fem luddiga bilder.
"Om du någonsin gör sådär igen, kan du åtminstone förvarna oss eller inte göra det alls!" flämtar och ramlar sedan ihop. Den fuktiga lukten av jord känns skönt och jag blundar i hopp om att kunna vila utan att svimma.

Alice såg mannen komma emot henne men hon stod kvar. Inte skulle han väl skada henne? Så kände hon hur någon greppade tag i henne och sedan en vind drog omkull henne och skrämde iväg gruppen av människor.
”Varför gjorde du så för?” frågade hon argt, ”hur ska vi nu får reda på vad som är på gång?”
Så såg hon Nikita, redan då hon känt vinden hade hon vetat att det var Nicky men Nicky var blek och föll till marken.
”Hur är det?” frågade Alice oroligt och drog upp Nicky i sin famn.
Sakta vaggade hon henne fram och tillbaka som om det skulle hjälpa men hon hade gillat det då hon varit liten och hennes dagmamma suttit med henne så för att trösta henne.

Jag känner mig underligt nog tröstad och slår upp ögonen.
"Jag tänkte rädda livet på dig", mumlar jag men allt som kommer fram är en svag viskning. Sedan hostar jag till. Det verkar som om vinden var i min hals också, den är helt torr.
"Vatten", kraxar jag. "Snälla, varna mig nästa gång."

James fick hålet att bli större utan att nudda det och tog sig lättsamt ur trädet. Han kastade en blick på Nikita och Alice innan han såg bort efter gruppen av människor som fortfarande var inom synhåll - väldigt långt bort dock.
"Hur går det?" frågade han och skyndade sig fram till tjejerna. Han satte sig på knä jämte Nikita med en bekymrad rynka i pannan och hörde hennes hesa vädjanden efter vatten. James såg snabbt upp på Alice och väntade på att hon skulle göra något. Det kanske var fel av honom att ta det för givet att det var Alice som skulle fixa fram vattnet, men egentligen var det väll inte så konstigt...
"Vi kan säkert följa deras fotspår. Jorden är såpass fuktig och lerig efter regnet att hästarna säkert gjort avtryck", sa han för att kanske lugna ner situationen lite.

Alice visste inte riktigt vad de förväntade av henne. Det var inte så att hon direkt kunde kontrollera sin gåva, sitt element. Hur länge hade de varit där? Hur länge hade de egentligen varit där? Några timmar och de förväntade sig att hon redan skulle kunna kontrollera vatten?
Sakta gjorde sig Alice sig fri ifrån Nikita, la henne ned på marken. Tur väl att de hade regnat. Några enorma blad hade samlat upp vatten och utan att bladet gick sönder formade Alice det till en skålliknande form, fyllde på så mycket vatten hon kunde finna bland bladen och vandrade tillbaka.
”Tah-daa”, sade Alice med ett litet grin.

"Tack", viskar jag fram. Jag tar emot bladet och dricker girigt även om det är långt ifrån tillräckligt. Jag sätter mig upp och ser att ryttarna än är kvar. Fast turen verkar vara på vår sida. Luft har på något vis själv gett sig i uppdrag att jaga bort de. Hästarna fortsätter galoppera bort.
Det var jag, hör jag Filixtra säga innan hon sätter sig på min axel, vilket egentligen inte är så bekvämt som det kan se ut.

James såg fortfarande på Nikita.
"Bättre?" undrade han och kände själv att han var något törstig.
Han reste sig upp och vandrade bort mot löven som Alice tagit vattnet från. Han satte läpparna mot spetsen på lövet och hällde ner regndropparna i strupen. Han svalde och fortsatte tills han kände att han inte var lika torr i halsen längre.
Sedan såg han på de andra igen.
"Säg till när ni är beredda på att följa efter... Om ni nu vill det", sa han något tveksamt.

”Så lite så”, sade Alice till Nikita och såg James försvinna.
Själv var hon inte det minsta törstig.
”Klart vi ska följa efter dem.”
Alice röst hade återgott till hennes normala, glada.
Ryttarna befann sig fortfarande inom synhåll även om de inte verkade våga bege sig fram till dem.
”Vi måste ju veta vad som är på gång och jag antar att jag måste tillbaka hem.”
Hennes tankar stannade vid alla djuren där hemma och sin mamma. De behövde henne.