Striden om Friedewi. (Roll för alla)

(Grejen är att jag har jobbat idag, och sedan så vet jag inte hur aktiv jag kmr kunna vara under dagen och ni rollar så mycket och som sagt blev det väldigt rörigt )

( men jag gillar din karaktär och vill gärna ha dig med, men vi kan väll be dom att inte rolla så fort så att du hinner med? )

(Okej jag ger det ett nytt försök)

( jaaaaa )

Kali hörde skriken som kom från människor i skogen. Hon dök genast djupare, hon var orolig över det hon hörde. I vattnet där var hon säker det visste hon. Vattnet var hennes värld. Hon kunde självklart försvara sig med sitt svärd. Hon var en duktig svärdsfäktare, men hon hanterade vattnet bättre. Hon undrade vad som pågick, vilka det var som blev attackerade och vilka som attackerade. Hon misstänkte att det var kungen som attackerade det fria folket. Hon tillhörde inte folket helt, men om hon skulle bli tvungen att välja sida skulle hon välja deras. Hon tittade förvånat när en kvinna betraktade ett av huvudena som hon låtit ligga kvar i vattnet. Hon simmade genast fram till det och drog ner det under ytan. Det var hennes huvud ingen annans. Hon vände sig dock genast om när hon kände att någon rörde vattnet. Kali kände att det inte var något mänskligt, det var något annat. Hon dök djupare hon var nyfiken av sig men inte så nyfiken att hon var villig att offra sitt liv. Hon hade överlevt när de andra nymferna dött. Hon hörde åter ett ljud, någon som rörde vattnet. Den här gången var den en människa. Kali simmade bort till strandkanten för att se vem det var.

Merenwen hoppade till när huvudet på vattenytan drogs ner och förvsann. Med skinnpåsen i handen undrade hon om hon fortfarande skulle fylla den eller leta upp en annan sjö, flod eller kanske bäck. Men hon visste inte hur långt det skulle dröja och hon behövde mer vatten för att klara sig.
Försiktigt och trevande hukade hon sig ner till vattnet och sänkte ner skinnpåsen under ytan. Vatten sipprade in.

(Ska äta borta nu, får se om jag skriver mer ikväll)

Lia gjorde sig männsklig igen, hon gav sig själv svart hår och hon blev lite längre en hon vanligtvis var. Hennes hud gjorde hon mörkare. Ingen kunde känns igen henne nu. Lia älskade att byta utseende, mixtra med färger och former. Men nu gjorde hon det för att fly. När hon var säker på att hon inte längre var jagad så ändrade hon tillbaka till sitt ursprungliga utseende. Hon suckade och lutade sig mot en trädstam. Vart var Mona nu? Levde hon ens? Hon hade inget svar på det.

Aquamarine tittade fram bakom stenen när ett av huvudena drog ner. Hon själv var inte rädd men det borde nog flickan vara, hon borde fylla på sin vattensäck någon annan stans. Hon ställde sig upp för att se flickan bättre, men var noga med att hon inte skulle kunna se henne. Fast hon tröttnade snart och fällde ut vingarna och flög fram mot flickan men inte så att hon kunde se henne. Hon landade i hennes hår och ville gärna veta hur hon skulle reagera.  

Zifone gick genom skogen. Hon var inte ute på jakt så hon höll sig nere på marken.
Hon gick längst en stig som slingrade sig fram genom skogen. Hon behövde aldrig vara orolig för att gå vilse, hon kände till hela skogen och dessutom så hade hon ingen fast boplats så hon hade ju inget hon behövde hitta tillbaka till. Hon behövde även inte vatten lika ofta som andra varelser så hon brukade hitta vatten så pass ofta hon behövde det.