Förbjuden kärlek

Hon ser på Lancelot, "Res dig någon kan se dig." säger hon och rodnar av både förlägenhet, glädje och chocken vilka friheter hon tog sig. Men Lancelot satt ståndaktigt kvar och såg bedjande upp på henne. "Ja, ja det gör jag." säger hon och drar upp honom på fötter. Men det är mycket att tänka på, för hennes del blev det inte så mycket problem. Det var vanligt med älskarinnor för kungar, men hur skulle det bli med hennes barn? Och vad skulle hända om hon blev förskjuten? Men det skulle väll aldrig Isis tillåta, eller? Hon ville inte att hennes barn skulle födas som oäktingar, för hon visste med egen erfarenhet vad jobbigt det var att leva som en sådan och hur man blev behandlad.

"Lämna mig aldrig" sa Fai och Isis tittade förvånat på honom. Hon satt stilla en stund och Fai såg oroligt på henne.
"Jag lovar att inte lämna dig" sa hon "Jag tror inte jag hade kunnat göra det om jag ens ville" sa hon.
"Lovar du mig med hela ditt hjärta?" sa Fai och Isis såg oroat på henne. Hon tänkte på att han förlorat sin bror, kanske var hon orolig att hon skulle försvinna på grund av att hans bror försvunnit.
"Jag lovar att jag alltid skall stå vid din sida" hon och Fai log stort och lutade sig fram emot henne. Hans läppar mötte hennes och hon kände en känsla i magen hon inte känt innan.

"Vad tänker du på?" undrar han men hon bara skakar på huvudet, "Inget" svarar hon och hennes vanliga inneslutna jag tar sig och hon hör hur de ropar från slottet. "Vi borde leta upp dem, de söker dig och Isis." mumlade hon och var glad att hon kom undan, eller inte kom undan men fick betänketid, hon ville prata ostört med Isis. Och de tar och går mot graven, dock på avstånd om någon skulle se något.

Hon avslutade kyssen och log emot Fai.
"Jag trodde att flytta till Lancelots slott och gifta sig med honom skulle bli en mardröm, men det verkar som om det kommer bli tvärt om" sa hon och rodnade lite.
"Jag är glad att Lancelot är blind och inte vill ha dig" sa Fai och strök henne över kinden.
"Ville han verkligen inte ha mig?" sa hon lite sorgset och Fai tittade undrande på henne. "Förlåt" sa Isis, hon hade inte menat säga det så.
"Jag förstår vad du menar, men nej han ville inte ha dig. Han säger att du är vacker inget mer." sa Fai och fnös. Isis kunde inte låtabli att skratta. "Men jag vet att du är mer än vacker" sa han och reste sig upp. Han drog upp henne på fötter och de började gå ut och tillbaka mot palatset.

"Där är ni." sa Egeria lättat då hon såg dem. "De letar efter er de har börjat söka igenom trädgården." säger Egeria med skrämda ögon mot dem. Hon ville inte att de skulle bli upptäckta. "Spela väl nu." säger Egeria allvarligt och ser mest åt Lancelots håll som nickar, "Som du vill." säger han och hon rodnar, "Förlåt jag mena inte att säga till någon av er." säger hon förskräckt.

Isis skrattade åt Egeria.
"Jag talade om för dig att den som råkar illa ut kommer bli jag inte du" sa hon leende åt henne. "Du förstår män har ofta älskarinnor, kvinnor förväntas inte ha det, så det blir mitt huvud som kommer rulla i så fall" sa hon och Fai bleknade.
"Isis" sa han och hon log emot honom.
"Jag har lovat att inte lämna dig så oroa dig inte" sa hon och såg sedan på Lancelot som tittade undrande på Fai men han sa inget.
"Lika bra vi börjar med skådespelet" sa hon och han nickade, fördelen var att alla visste att de inte tyckte om varandra så de behövde inte lossas göra det heller. Hon tog hans arm och de gick mot slottet.

"Inte det, jag har inte rätten att beordra er." mumlar hon och ser förskräckt på Isis. "Du kommer inte bli dödad, mer vanärad och förskjuten från din familj och i värsta fall tappa din ställning om inte Lancelot hjälper dig. Vilket han gör." säger hon och ger Lancelot en blick och han nickar. "Skulle aldrig gett dig tillåtelse att tala klarspråk." säger han men det syns att han skämtar och de tar sig mot slottet med henne och Fai bakom.

Isis tittade på Egeria, om hon bara visste vad som kunde hända men hon sa inget till henne, hon fann ingen mening med det.
"Nej det skulle du inte ha gjort, du lär ångra det" sa Isis skämtsamt åt Lancelot och såg allvarligt på Egeria innan hon slutade sedan le. Hon såg endast uttråkad och irriterad ut. Lancelot såg lika dan ut.
"Vi har letat efter er" sa hennes mor och kom gående emot henne.
"Jag mådde inte bra, jag besökte Simons grav" sa Isis och hennes mor stirrade på henne.
"Kom över honom" sa hennes mor kallt och Lancelot tittade på Isis när hon sänkte blicken och hindrade tårarna. Hon kunde tåla mycket men inte när människor sa åt henne att komma över Simon.
"Det gör inget. Hon behöver sova" sa Lancelot uttråkat och ursäktade sig inför hennes föräldrar och de började gå emot hennes sovrum.

Egeria sänkte genast blicken och hoppades hon inte sagt något olämpligt. När sedan drottningen möter upp dem uppträder hon än mer exemplariskt, hon hade misshagat henne redan som det var och ville inte göra det än mer.
Då de börjar gå mot Isis rum tar drottningen tag i hennes arm, "Jag vill inte se sådant uppförande." sa hon hårt och gav Egeria en rungande örfil, mest förmodligen för att Isis inte kommit över sin broder. "Förlåt, ers nåd." säger hon bara och niger och visar inte med en min vad som hänt och tillåts sedan att gå.

Isis märkte knappt av omvärlden, hennes mors ord sårade henne mer än vad Luu verkade förstå, inte bara hade de giftbort henne till en man som hon inte gillade. Och det värsta var att hennes mor ville att hon skulle glömma Simon. Hon var förvånad när de kom fram till hennes rum, Lancelot öppnade dörren åt henne och de gick in.
"Isis?" sa Fai och satte sig bredvid henne på sängen. "Är hon alltid sådan?" frågade han och hon nickade endast. Hon tittade upp mot Lancelot.
"Tack" sa hon lågt men han verkade bara ha ögonen på Egeria och hon sa inget mer utan bara lutade sig emot Fai.