Antikens Rom, privat

(Cara Riddle, kan vi fortsätta med den här ^^ jag är nämligen tillbaka, eller som Schwartzenegger skulle säga: I'm back!)

Antonius skrockade kort och stängde ögonen. För att inte vara intresserad av politik hade Nicci bemästrat politiskt korrekta svar förvånansvärt bra. Vilket var samtidigt imponerande och frustrerande, för man fick inte mycker vett ur henne då varje svar kunde tolkas just så som man önskade.
"Ska din faders vakter ta dig hem ännu inatt, eller tänker du stanna tills solen stiger?" undrade han och vände huvudet mot henne, med ett oansträngt leende på läpparna. Natten var för tillfället vid sitt mörkaste, om några timmar skulle horisonten börja ljusna.

(haha jag är gärna på ^^ Jag gillade att rolla med dig Måste bara läsa vad som hänt xD)

Nicci släppte blommorna och lät händerna falla längs sidorna. Hon kände klänningens mjuka tyg mellan fingrarna och vinden fångade upp hennes hår. Huvudet hade börjat klarna. Hon vände sig om emot Antonius och log svagt när han prata med henne.
"Det här är inget tillstånd jag önskar min far se mig i" sa hon leende och satte sig ner bredvid honom.
"Jag antar att du stannar här? Eller brukar ni bege er hem?"

(läste också igenom hela rollet just x) )

"Jag har aldrig gått hem förrän på morgonen. Har dock övernattat hos Cassius några gånger, och hos andra jag har träffat på en fest." Antonius kunde speciellt komma ihåg en minnesvärd natt då han övernattat hos en ung senators dotter, och han vandrat in tidigt på morgonen. Antnoius hade sprungit iväg för vakterna barfota och utan skjorta över stadens tak.
"För det mesta somnar man väl där man råkar befinna sig då man blir sömnig", avslutade han med en drucken mans filosofi.

(haha ja det är nog bra att göra det xD)

Nicci tittade nyfiket på honom, det här var verkligen en helt ny värld för henne. En värld där människor släppte allt ansvar och bara drack och njöt. Inte ens när hon försvann ut på nätterna kunde hon släppa allt ansvar. Hon log sedan vänligt.
"Jag är egentligen inte förvånad" sa hon. Nicci hade inga problem att se Antonius somna någonstans där han knappt var medveten om det.
"Jag tror inte jag skulle kunna göra det. Jag tror jag skulle behöva en riktig säng" skrattade Nicci.

"Om man hardruckit tillräckligt kan man somna vart som helst", svarade Antonius med ett skratt och skuffade till henne vänskapligt med axeln. "Om du vill kan jag följa dig hem ännu i natt", fortsatte han med ett vänligt leende. "Om jag såg ut som du skulle ja ginte våga somna i någon av sängarna i det här huset", tillade han med ett svep mot byggnaden. Vissa av männen visste inte var gränsen gick, speciellt då de hade druckit. De skulle kunna tycka att det var berättigat att krypa in i sängen bredvid Nicci, se det som en riktigt bra idé. Antonius hade aldrig sjunkit så lågt, men han hade hört tillräckligt från andra män och kvinnor för att veta att det hände.

"Jag antar att du har mer erfarenhet av det än vad jag har" sa Nicci och log roat. "Man brukar inte direkt dricka sig full när ens far har fester med sina vänner" sa Nicci och slutade sedan le. Hon förstod mycket väl vad Antonius syftade på och det fick henne att bli oroad. Hon mindes Julius, och det var något hon inte ville uppleva igen.
"I så fall sover jag hellre tryggt i min egen säng. Min far får i så fall säga vad han tycker och jag får stå mitt kast" sa hon och log svagt. "Du är en vänlig själ Antonius" sa Nicci och log varmt emot honom.

Antonius visste inte riktigt vad han skulle svara på något av det, så han ryckte endast på axlarna och log snett. Sedan reste han sig och sträckte lätt på ryggen. Luften var ännu varm, men vinden som lyckades tränga sig fram bland husen började svalna, och smet behagligt in under Antonius tunika.
"Ska vi börja ge oss av då? Jag måste bara ta adjö av mina vänner", föreslog han och sträckte fram handen för att hjälpa upp Nicci.
Då de återvände in letade han sig till Otho och Aurelia, som åter fått sällskap av Cassius. Han satt dock på en av divanerna med ögonen stängda, och de fladdrade upp oklart då Antonius sade sina adjöer. De skrattade och retades över att han gav sig av innan festen var slut, men allt var vänligt menat, så Antonius skrattade endast och lovade att göra bättre ifrån sig nästa gång.

Nicci hade nickat lätt som svar och sedan tagit emot Antonius hand när han erbjudit henne hjälp upp. Hon hade lugnt stått vid hans sida när han sagt adjö till sina vänner. Hon ville inte vara i vägen för dem. Att tränga sig på när vänner förde samtal med varandra var något hon helst inte gjorde. Det var något hon själv inte gillade att människor gjorde emot henne. Nicci log svagt när de gick ut genom dörrarna. Hennes vakter kom genast fram till henne.
"Frun är allt som det skall?" frågade den ena av männen. Han såg på henne för att försäkra sig om att hon var oskadd och att Antonius inte var för närgången. Nicci motstod frestelsen att sucka.
"Allt är som det skall, jag önskar dock bege mig hemåt" sa hon och log svagt.
"Vi hämtar bärstolen" sa mannen.
"Jag skulle föredra att gå" sa hon och mannen tänkte börja protestera. "Jag har två ben och de är tillför att gå på. Jag vill gärna se staden till fots för en gångskull. Och ni kommer gå runt oss vad jag än säger så oroa dig inte" sa Nicci och vakten stod tyst och såg på henne innan han bugade. Nicci vände sig emot Antonius och log.
"Skall vi?" frågade hon.