HG roll (Privat)

Pecora såg på dem och hade likblekt ansikte då hon visste att hon var tvungen att hoppa i. I något hon inte behärskade och något hon var rädd för, fan, här skulle hon få sponsorer till dem och så klarade hon inte ens av första hindret, helvette också.

Ashanti lade armarna i kors ovanpå Pecoras platå och plirade upp på Pecora som såg ut som om hon ville döda någon vilket man ju egentligen inte kunde klandra henne för, tänkte Ashanti bittert. Fast hon kunde inte direkt påstå att hon var ledsen över hur det hela startade. För det här var bättre än vad hon kunde ha hoppats på. Speciellt då minst fyra karriärister stod kvar på platåerna. Så gjorde dock inte den korta tjejen med is ögonen.
"Så... Vad gör vi?" Hon såg från Pecora till Sam och sedan tillbaka igen.
"Jag menar, någonstans måste det finnas land." Hon såg sig omkring men såg inget annat än folk som simmade runt i sökande efter något onämnbart. Också kallat land.
"Ja det är ju inte över ytan så..." Hon mötte Pecoras blick och såg att de delade samma tanke.

Pecora avslutade meningen, "Så måste det vara under ytan." sa hon med en lätt darrande röst och såg ner mot de blöta vågorna och satte sig på kanten av platån.
"Borde finnas något land, detta vatten kan vara en illusion eller så finns det som en luftbubbla under vattnet." sa Pecora och försökte tänka klart och svälja rädslan inom henne.
"Jag kan inte simma." säger Pecora med nästan panik i rösten.

Ashanti lade en våt hand på Pecoras fot, vilket var det ända av Pecora som hon nådde.
"Ta det lugnt, andas, vi hittar på något, du och Sam kan vänta här uppe så kan jag rekognoscera och..." En tanke tog form.
"Vatten grottor!" Utropade hon förtjust och sänkte sedan hastigt rösten några volymer och oktaver (hon hade en tendens att gå upp i falsett när hon blev uppspelt).
"Ja men, det måste det väl vara? Eller hur? Det vore väl det ultimata snilledraget eller?"

Pecora ryckte till då Ashanti rörde henne, hon var nära till panik och förståligt nog gjorde vattnet henne livrädd.
Pecora såg sig om men ingen tycktes ha hört dem och hon nickar och ser på Sam och Ashanti. "Men Sam kan följa med dig, jag klarar mig själv." sa Pecora och såg på henne, "Ni kan ju komma upp sen och eh....dra ner mig." mumlar Pecora nervöst och hatar sig själv för tillfället.

Ashanti drog fort bort handen från Pecoras sko då det verkade som att Pecora tyckte att det var obehagligt och kollade sedan upp på henne. Ashanti nickade.
"Kan du säga... Eller teckna till honom... Du vet om grottorna och så..." Hon kände sig ganska, eller möjligtvis mycket, inkompetent där hon flöt i jakt efter ord.

Pecora nickade "Sam" sa hon och började sedan snabbt teckna och han nickade och tecknade tillbaka.
"Ha förstår och följer med dig, lycka till." log hon mot dem båda där hon satt på platån, rädd för det blåa runtom henne.

Ashanti nickade kort, för nervös för att dra ut på det och därför så dök hon under den mörka spegelblanka, och icke att förglömma, iskalla vattenytan.
Hennes första impuls var att dra efter andan men inte en sekund försent så kom hon på att hon var under vatten = inget syre.
Hon dök längre ner med blicken irrande runt omkring i det mörka vattnet som ett sökljus.
Hon sköt ifrån med fötterna och armarna. Benspark, armtag, benspark, armtag. Ett evigt mantra.
Två gånger var hon tvungen simma upp och ta luft igen och den sista gången så fann hon att Sam och Pecora väntade där uppe på henne. Och blicken i deras ögon sade henne att Sam hade hittat det. Hittat undervattensgrottan.

Pecora ser på henne och böjer sig fram, "Sam har hittat det." viskar hon och berättar var, nästan fyra meter här ifrån och ganska långt under ytan. Hon ser på dem, hon har suttit som fast på platån och nu skulle hon alltså ner, ner i det kalla vattnet, vattnet som ville dränka och sluka henne i en enda mumsbit. Skulle hon klara av det? Hon svalde och såg på dem andra, de flesta verkade villrådiga, några befann sig som henne på platån fortfarande, oförmögen att röra sig ur fläcken.

Ashanti ville brista ut i jubel och skulle antagligen ha gjort det också men hon fick precis en våg över ansiktet och fick en kallsup. Med ett brett leende och en brännande hals på grund av kallsupen kom hon upp till ytan.
Hennes leende förvandlades i ett slag till en bekymrad rynka i pannan när hennes blick tog fäste på Pecora.
Hur skulle dem göra nu.
"Kan du simma någonting alls?"