Rollspel för bara Gryffindor.

-ups, råkade tänka att de skulle lägga sig (natt), är det okej om vi låtsas att det är kväll?-

Hermione stannar till, helt utan förvarning.
"Vad är det du säger?!", fräser hon och fortsätter, "är ni helt ifrån vettet?"
Harry bryr sig inte om det, utan fortsätter gå upp för trappan och in i pojkarnas sovsal. Hermione kommer snabbt gående efter, men istället för att lägga tid på att försöka kontakta yttre Harry, går hon med ilsket steg till flickornas sovsal.
Harry ger mig inte en blick; det är som att jag skulle ha onsynlighetsmanteln på mig och att han inte skulle ha en aning om att jag var där, men jag bryr mig inte utan gör exakt samma sak.
Just innan Harry tar sitt sista medvetna andetag, hör jag (knappt
"Vi ska allt bli två om det här."
Utan att lägga större intresse på vad Harry just sagt mig, försöker jag mer och mer stänga mina ögonlock och somna, men det verkar vara omöjligt. Harry ligger helt knäpptyst i sovandet, och lika knäpptyst är jag.
För att uppehålla mig själv tänker jag på Hermione, vad hon gör nu. Jag föreställer mig henne ligga i sin säng, förmodligen drömmande om mig och henne. Hennes bruna hår ligger graciöst utspritt över kudden och hennes slutna ögonlock visar inga tecken på att någonsin öppnas igen, så försjunken hon är i sin (underbara) dröm.

(Hallå, Ginny var ju med Harry!)
Ginny:
Jag tittar upp i taket och ser sen på Hermione "är du vaken?" viskar jag lågt, jag sätter mig upp och ser på henne.
"jag kan inte sova" "jag vet inte varför men..." orden tar slut, det var något som lät utanför fönstret, jag reser mig upp och tittar ut i natten, Hagrid är ute i trädgården "men..." jag kan inte låta bli att prata högt, "jag måste ut, Hagrid är aldrig uppe mitt i natten" Jag går ut ur rummet och upp mot killarnas sovsal.
När jag är där går jag fram till Harrys säng "Harry! Är du vaken?"
Harry blinkar till och sätter sig upp " va é de?" gäspar han, "kan jag få låna din osynlighetsmantel?" viskar jag, men det är för sent, Ron har redan vaknat.

.Ginny. fast det är du som gör fel. Jag och Elderwand skriver om samma saker, fast det gör inte du.

Elderwand:
Jag vaknar av att februaris svaga, nästan inte varma, solstrålar letar sig in genom fönstret bredvid mig. Jag drar mig sakta ut ur sängen, låter den svarta skoluniformen pryda min kropp, och med en gäspning ställer jag mig framför en spegel vid Parvatis säng. Hennes andetag är jämna, bröstkorgen dras upp och ner där hon ligger med ryggen på det vita lakanet. Hennes långa, svarta silkeslena hår ligger runt om hennes huvudet, sträcker sig ner till axlarna; hon ser ut som en skör liten ängel där hon ligger.

Efter ett ha bortstat mitt hår tar jag sakta små steg (på grund av tröttheten) ner till uppehållsrummet, där jag stöter på Harry. Hans ögon är ilskna.

Jag vaknar trött, gör en klyschig 'sträcka-ut-armarna-och-gäspa' gest innan jag sätter fötterna mot det kalla trägolvet och drar på mig skjortan, slipsen, byxorna och till sist, tröjan över.
Spegeln vid sidan av mig lockar och snabbt kastar jag en blick mot min reflektion. Mitt hår är lite smått rufsigt, kinderna skära efter att jag gnuggat till dem och ögonen har en trött utstrålning. Utan att göra speciellt mycket åt det stegar jag ner för trappan, och inte förräns då upptcäker jag att Harry redan gått. Han brukar alltid väcka mig, eller åtminstone vänta här nere vid frukost.
Bistert, med bestämda kliv går jag mot stora salen.
"Hallå!" Ropar Ginny, och springar ifatt mig.
Irriterad av att bara se hennes ansikte spricka ut i ett glatt leende, muttrar jag bara något som liknar en hälsning tillbaka.
"Varför så sur?" Frågar hon, men när hon inte får något svar stängs munnen och hon tystnar tillbakadraget.
När de portarna till salen tornar sig förbereder jag mig och tittar upp. När vi kommer in visar sig himlen vara näst intill knallvit och jag riktar min blick framåt.
"Nej, men är det inte bröderna Rödtott igen?! Eller borde jag säga - Bröderna Fattiglapp?" Det är Malfoy som slänger ut sig kommentaren när vi passerar Slytherins bord, men utan att bry mig går jag strongt vidare mot Gryffindor bordet med Ginny vid min sida, röd om kinderna av ilska.

Ginny och Ron kommer gåendes ansiktsuttryck är identiska; båda har läpparna sammanpressade till ett smalt streck, en röd färg sträcker sig längs deras kinder och drar sig inåt under ögonen, med ögonen lika svarta av ilskna som en natthimmel.
Irriterade sätter de sig ner på var sin av min sida - Ginny ler hälsande mot Harry och mig. När jag kollar på syskonen Weasley tänker jag för en hundradelssekund att deras humör är som de är på grund av Harry - men sedan kommer jag på att Ginny nyss gett Harry ett leende. Harry själv är upptagen med att låtsas att Ron inte finns, och Ron gör precis samma sak genom att sträcka sig efter Daily Prophet som ligger bredvid mig.
Han öppnar tidningen och låtsas att läsa, men jag ser att hans ögon inte rör sig som raderna, utan bara letar runt orden i texten.
"Kan ni ge upp eller?", muttrar jag irriterat, kollandes på mina två vänner, som just nu inte bryr sig ett dugg.
Ginny kollar på mig med en frågande blick och jag suckar djupt.
"De bråkar."
Hon nickar förstående innan hon sträcker sig efter två brödbitar; en till mig och en till henne; jag nickar tacksamt och hon ler till svar.
"Varför bråkar dem?"
"Jag har inte frågat, det är helt omöjligt när det kommer till dem två."
Vi fortsätter med den diskussionen som om de två pojkarna inte existerar precis mitt framför och bredvid oss. Vi nickar instämmande vid några punkter, säger "eller hur!" och pratar om hur barnsliga de kan bli. Till sist ser jag i ögonvrån hur Ron och Harry kollar på varandra, och båda två utbrister "HÅLL TYST!" på samma gång.

Jag flinar till efter tillrättavisningen och möter Harrys blick, men blir snabbt påmind om att vi är osams och Harry verkar tänka samma sak.
"Jag har hört att Professor Sprout råkat ut för drakkoppor, så min sista lektion är inställd!" Säger Ginny glatt medan allas blickar dras till lärarbordet.
Mycket riktigt är P. Sprouts stol tom, och snabbt drar Hermione slutsatsen:
"Det innebär att vår sista lektion också är inställd, Harryoch Ronald." Under tiden som hon läser i en av sina trollkonsthistoria böcker.
Vi muttrar till, men en gnista tänds inom mig - det skulle betyda mer tid med Hermione!
"Kära elever..",
Vi hör en hög, respektingivande röst och vänder oss mot lärarbordet. Det är Dumbledore som talar.
"Som ni nog alla vet är det Alla hjärtans dag nu om tre dagar, på fredag, vilket jag är säker på att få av er glömt..", han ler mot alla och fortsätter, "olika överraskningar kommer ske på slottet under dagens gång, men vad det kommer bli, får ni se. En ledtråd är att husalfer är inblandade! Nu vill jag att alla beger sig till sina lektioner, klockan börjar bli mycket. God dag!"
Och med ens ekar det förskräckliga, öronbedövande ljuset från bänkarna mot golvet.

hihi

Tillsammans går vi mot vår första lektion, Trolldomshistoria. Ron och Harry, ovännerna-som-aldrig-kommer-växla-ett-till-ord-till-varandra (verkar det som) går på var sin sida av mig, och jag i den besvärliga tystnaden mellan oss lyssnar jag på våra ekande steg i korridoren. Jag vänder mig mot höger och betraktar pojken bredvid mig; hans svarta hår är lika spretigt som vanligt, de svarta glasögonen skär in i hans bleka hud, luggen faller lätt över pannan och döljer det blixtformade ärret. Hans mun är pressat till ett smalt streck, som det alltid är när han antingen är arg, ledsen eller sur - och jag suckar för att senare vända huvudet mot min vänstra sida. Jag granskar Ron; hans läppar, precis som Harrys, liknar ett smalt, streck; hans käkar är ihoppressade. Fräknarna på hans näsa letar sig från var sin sida ner till hans bleka kinder. Det finns många likheter mellan mina två bästa vänner - båda är envisa och båda brukar oftast inte erkänna att de har fel. De är lika godhjärtade, varma och underbara personer båda två, men i sådana här tillfällen får de mig att vilja bibliotekets alla böcker på dem för att få dem att prata.

Vi når fram till dörren. Det står en flock andra elever där, pratandes, skrattandes, och tanken slår mig att det bara är jag, Harry och Ron som inte har en konversation. Alla andra personer står antingen lutade mot väggen med böckerna i deras famn, med trötta ögon, diskuterandes om att de vill ha en håltimma eller att de vill rakt till deras sovsalar igen, eller sitter de ner på ett par bänkar, med de gamla böckerna i deras knän.

Efter ett par minuter staplar vi in till klassrummet för trolldomshistoria och tar våra platser. Professor Binns gör sin vanliga entré genom griffeltavlan som finns i klassrummet, vilket resulterar i att vi, elever, tystnar på en sekund.