Privat rollspel mellan YoshiFriend <3 och AlexZz

(Sorry för jag inte har rollat på jätte länge)

Zayn:
"En illusion?", säger jag förvånat.
"Ja", säger tavlan irriterat "Jag sa ju det precis! Men i alla fall, den fungerar typ som en boggart, så var bereda på att se något ni hatar, eller är rädd för. Den kan inte leta upp era innersta känslor och tankar, så som boggarten gör, men den kan leta upp saker som ni ogillar, som sagt", predikar tavlan och låter som en lärare, mitt uppe i en genomgång. Jag vände blicken mot väktaren igen, och svalde. Jag undrade vad den skulle visa

(It's cool. ^^)

Innan Ivy vet ordet av försvinner allt ljus. Det blir helt mörkt, sugande mörkt på något sätt. Som om mörkret ifråga egentligen var något sorts hål som hotade att svälja dem närsomhelst. Men inte på det sättet heller, utan bara som att det finns där och väntar på dem. Tavlans röst är försvunnen, den som pratat på oavbrutet. Allt är tyst. Ivy försöker säga något, men det försvinner ut i mörkret och inte ett pip tycktes komma från hennes läppar och i nästa stund är det lik överallt och Ivy backar bakåt med ett skrämt skrik så fort hon förmår när de tydligen är levande döda.

( bra ^^)

Zayn:
Jag ser massa döda kroppar över allt, och när Ivy ger ifrån sig ett skrik inser jag att väktaren först har riktat sig mot henne. Snart kom väll något som jag var rädd för.
Även om jag tyckte liken var obehagliga, var de ändå inte så farliga. De gick liksom att stå ut med, eller vad man ska säga.

Ivy kramar om sina ben och begraver ansiktet i dem. Hon bryr sig inte hon vill inte, hon vill ha bort dem, bort med dem. Hon vill inte. Ivy kniper ihop ögonen och försöker stänga ute ljuden de har för sig. De är hemska, hemska, hemska saker. De utstrålar död och mörker. Det är hemskt.

Zayn:
Sakta tonar, liken bort tills de försvinner helt och det ända jag ser är mörker. Jag försöker sväljer, men jag är alldeles torr i halsen.
"De är borta nu", kraxar jag med hes röst till Ivy.
Allt blir alldeles tyst en stund, men sen hör man ett högt skrik från mörkret. Den här gången kommer det inte från tavlan, det är jag säker på.
"Varför hjälpte du inte mig?", hörs plötsligt en viskande ton i mörkret. Jag känner igen den rösten. Rösten är ljus och pipig.
"Annie, förlåt det var inte meningen", flämtar jag till mörkret.

Ivy sitter fortfarande på golvet, hon hör självklart att de inte är kvar. Hon vet att de inte är kvar men hon är som frusen där hon sitter och kallsvettas och skakar. Alltid, hon har alltid haft problem med döda, lik, själar, spöken, spökhistorier. Inget av dem har någonsin bådat gott för henne. Rösterna som kommer nu är mer som dimma än som faktiska ljud, men hon hör dem... någonstans.

Zayn:
Plötsligt uppenbarar sig en liten gestalt. En liten tjej dyker upp i mörkret. Hon har ett vitt nattlinne på sig, som nästan smälter ihop med den kritvitt hyn. Ögonen är ljusblåa, och klara, och håret är ljust, nästan vitt. Flickan ser nästan ut som en albino, och jag ryser ofrivilligt till. Flickan såg ut att vara runt 10 år kanske, med en späd liten kropp, och pin-smala ben och armar. Jag stirrade rakt på min döda syster. Annie hade dött för 3 år sedan, och hemsökte mig fortfarande i drömmarna.

Anledningarna till det var att, under sista tiden av hennes liv svek henne, vilket jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Men jag återvände i slutet, och var med henne de tre sista dagarna. Sen hade jag lovat henne, vid heder och samvete på hennes dödsbädd att inte bli en dödstätare, men jag hade svikit henne nu, och jag var rädd för vad hon skulle tycka om mig nu.

I mina mardrömmar, kan jag se hennes sorgsna och besvikna ögon, titta på mig, och höra hennes röst säga något i stil med:
"Varför lämnade du mig, när jag hade det som svårast?"
"Varför bröt du ditt löfte"
Osv. osv.

"Vilket löfte?" Tänker en fortfarande darrig Ivy och flackar med blicken, fram och tillbaka. Sedan fastnar den på den lilla vita figuren som står där. Hon kan nästan känna väktaren som rör sig vid gränserna av illusionen, om det finns några. Det är mörkt. Flickans stämma är späd, hela hon är späd som om hon kunde gå sönder om man petade på henne... som glas.

Zayn:
Gestalten gav ifrån sig en liten suck.
"Du vågade inte bara", svarade hon utan att ta blicken ifrån mig. "Du var rädd för vad folk skulle säga om du började gråta. Sen skämdes du över mig, du brydde dig mer om ditt ryckte än mig", Annie pekar på mig med ett litet anklagande finger. Trots att jag vet att det var väktaren som sa det, gick orden rakt in i hjärtat som en kniv.
"Annie...", viskar jag snörvlande och sträcker ut handen mot väktaren, men bilden löses upp, och Annie försvann.

(Förlåt att jag skriver lite otydligt, men han hade en syster iaf som gick bort för något år sedan. )

(I understood that. xD)

Utan förvarning blir det ljust, och väktaren drivs bort. Ivy ser inte vad som driver bort det men får en svagt benig hand på sin axel som får henne hoppa till och försöka dra sig iväg. Men greppet hårdnar.
"Vad gör ni härnere?" Frågar en kall röst som tillhör en av professorerna. Ivy kan verkligen inte placera namnet.