Åren efter (privat)

Mirtha såg undrande på henne men sa inget. Hon tittade mot bergen och log svagt, hon hade aldrig träffat vattenalverna och hon var en aning nervös.
"Oroa dig inte, de kommer vara mer orolig för dig än tvärt om, dessutom är det väldigt trevliga" sa Legolas och Mirtha log. De red in på en smal bergstig och Mirtha lugnade ner Dragor så han inte skulle rusa framåt och ramla ner

Hel sa inget, men trevliga kunde hon inte säga att hon tyckte att de var snarare fördomsfulla. Då de närmade sig Riverdel på den smala bergstigen sjönk hennes humör all medans de kom närmre. Den lilla glädje som man förr kunde urskilja var som borta. När de väl kom fram och såg Riverdels vackra landskap framför sig var hon påväg att vända om. "Jag väntar här gå in ni jag är inte välkommen." sa hon dystert.

Mirtha stannade och vände sig om och såg på Hel. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon hade ingen rätt att säga något. Hon följde efter Legolas ner i dalen och hon log häpet. Rivendale var vacker, hon föredrog Mörkmården men hon kunde förstå varför vattenalverna bodde här. De red in genom ett valv och stannade på en gårdsplan. Legolas satte av och hon stod snart bredvid honom. En man kom emot dem och hon tittade nervöst på honom och Legolas tog hennes hand medan de väntade.

Hel lämnades kvar med Aragorn som såg på henne, men med blicken nerslagen och med huvan uppfälld kunde han inte möta hennes blick. "Snälla Hel." sa han och försökerr övertala henne, "De vill inte ens ha mig där." svarar Hel och han försöker övertyga henne i över en halvtimma innan hon ger sig. Han lovade att vara vid henne hela tiden, och vem kunde säga nej till honom? Hon låter huvan dölja hennes ansikte och de kommer in på gårdsplanen där de andra var, och de ansluter sig till dem.

"Elrond" sa Legolas och de båda männen omfamnade varandra och Mirtha log svagt "Det här är Mirtha min fästmö" sa han och Elrond vände sig emot henne och granskade henne och log.
"Den sköna damen Mirtha" sa han och hon log svagt.
"Lord Elrond" sa hon och han nickade och gav henne ett svagt leende innan han vände sig mot Aragorn och Hel

Elrond hälsar leende på Aragorn men vänder sig sedan om, "Elrond har du inte glämt någon?" hörs en gamelmansröst och alla vänder sig om och där står den vite trollkarlen Gandalf. De faller alla ner på knä och Gandalf går fram till Hel och tar hennes händer och hjälper henne på fötter. Han ler mjukt åt henne och hennes huva faller bakåt, "Du har fått en stor gåva mitt barn och stora gåvor är tunga att bära. Men jag är säker på att din fader varit stolt över dig." säger han leende och kysser hennes panna.

Mirtha hade fallit ner på knä, hon log över att Gandalf pratade med Hel. Hon var glad över att Hel blev välkomnad.
"Gandalf" sa Legolas och reste sig upp och hälsade på sin gamla vän. Mirtha betraktade dem men sa inget. Hon ville inte tränga sig på, hon hade respekt för den gamla trollkarlen men aldrig träffat honom

"Du kände min far?" sa Hel och Gandalf nickade, "Inte vet jag vem av tvillingarna som var upphov till dig, men de hade båda vart stolta." säger han och hölsar både på Legolas och Aragorn innan han går till Mirtha, "Mirtha, mitt barn." säger han och tar hennes händer och ställer henne upp.

Mirtha log artigt
"Det är en ära att få träffa dig" sa hon och log mot honom.
"Jag önskade bara att det varit under gladare omständigheter" sa Gandalf "följ mig" sa han och de började gå

Hel kände sig redan gladare efter hans ord och följde efter Gandalf som leder dem mellan några korridorer och upp på en terass därfyra stolar redan stod redo för dem.