prs mellan Isse Weasly och Ida Ginny lovegood

Jag bara stirrar på henne. Plötsligt inser jag det,jag känner inte henne,jag hör inte hemma här! Jag reser mig upp. Ingen verkar märka någonting. Jag går ut i köket och tar en massa mat som jag stoppar i en påse. Det är inte rätt att dom ska leva i lyx medans jag svälter!

NEJ! HALO! Tänker jag och lyfter upp min klänningen och spreinger efter henne.

Jag kommer ikapp vid utgången och tar henne på axeln!

Jag känner en hand på mig axel och vänder mig om. Jag skakar bort handen och börjar springa.
"Du känner inte mig" skriker jag innan jag puttar upp dörren och lämnar stället bakom mig. Jag möter hennes blick och försöker ha ett så uttryckslöst ansiktsuttryck som möjligt

Jag faller ihop, tårarna rinner och jag landar hårt i sanden. Mitt ansikte blir fullt av sand och min klänning är inte längre vacker. Jag ligger kvar ett långt tag
.

Jag springer längs gatorna. Den tunga matpåsen skär in i axlarna. Jag vill bara hem,hem till min mamma,pappa och storasyster! Pappa skulle förmodligen inte vara hemma,det va han aldrig! Ända sen han började jobba började jag ta avstånd från honom. Men han gör det ju bara för att vi ska få mat! Mina ben värker och jag har knappt kommit halvvägs

Efter ett tag lyckas mina ben bära mig igen och jag börjar gå mot salen igen.

-Men så du ser ut, varför bryr du dig så mycket om den där flickan egentligen. Hon är väldigt fattig vet du väl unga dam!
Minos röst skär igenom mig.

-Va??

-Jo, hon bara glufsar i sig vet du väl det finns en anledning" Hon är bara....

-TYST MED DIG?? LÄR DIG TA HÄNSYN TILL FOLK!!

Skriker jag så jag får ont i halsen.
Fattig, det förklarar ju saken. tänker jag ledsamt.

Så fort jag kommer in i rummet tvingar några biträden mig att ducha och en massa annat irriternade saker.

Tillslut får jag sova i min mjuka säng fast då är jag ren, min hud len som silke och det samma med mitt hår. Jag var trött men kände mig ändå såå vacker!

Jag lyckas ta mig hem på något konstigt sätt. När jag kommer in i det fallfärdiga huset går jag direkt in till köket där jag ser att mamma och min syster sitter. Jag sätter mig ner vid bordet. Pappa är aldrig hemma,hon jobbar hela tiden så det är ingen ide att jag frågar var han är.
"åh är du redan hemma" säger mamma glatt och ler mot mig.
"ja,det slutade lite tidigare en dom hade trott" ljög jag. jag mötte min systers blick,hon genomborrade mig men jag hade lärt mig att klara av hennes blickar och stirrade in i hennes ögon.
"Jo jag fick lite mat av dom" säger jag och lägger ner säcken på bordet. Dom stirrar häpet på den och jag öppnar den och häller ut all maten på bordet

Jag springer och springer. Tar vägen aldrig slut??
Tillslut kommer ag fram till en vägg med en stege på. Jag klättrar upp på den och ställer mig rakryggad mot andra sidan. Där är det en gränd, hamnar man där är man alltså fast. Då ser jag hur Halo står där, och ser lite rädd ut!

-HÅLL DIG BORTA FRÅN MIG!! Skriker hon.
VATTEN ÄR MOTSATTSEN TILL ELD, FATTA!!

Hon skjuter en blixt mot mig och jag faller men jag når aldrig botten.



Jag vaknar med ett ryck och sätter mig snabbt upp, Otto kryper upp i min famn.

Hon hade ju rätt, Eld var motsattsen till vatten, men vi kan väl ändå vara vänner?

Det är fortfarande mörkt ute så ja måste sova mer, men jag r så trött. Jag sätter ner mina fötter i de mjuka tofflorna, otto sätter sig på min axel och nattlinnet åker ner till knäna.

Den kvällen kan jag inte sova. Jag liger på den hårda madrassen med huvudet lutat mor kudden jag hade fått av Melissa. Jag saknade henne verkligen trots att vi knappt kände varandra. Hon hatade mig säkert nu,men det va lika bra det! Hon ska inte behöva ha med mig att göra! Hon ljög för mig,hon..avataren..kan det vara sant?

(hmm, ska jag vara avataren tycker du??)

Jag börjar gå mot toaletterna för att tvätta mig i ansiktet.

När jag står och tittar på mig själv och Otto i spegeln fick jag en ide.
Jag lyfter min hand och får vattnet till en medelstor bubbla.
Jag sprätter den i ansiktet och skratta lite ljudlöst.