Narnia

"Snö?" far det ur från Sams läppar och hon har helt glömt bort stegen, eller var de försvunna? för inget mer hördes. Och då ser Sam det, det börjar ljusna där framme och ....ja, de befinner sig i en skog? En snöfylld skog? Hur kom det här sig, det var ju sommar och en skog i ett hus? Hon tar ett steg fram och fötterna sjunker ner i den vita kalla snön och det knottrar sig av kyla på hennes armar ty hon har bara linne på sig.
Hon vänder sig om mot Andrew och ler att äkta leende och hennes ögon glittrar av äventyrslystnad och glädje, "Vi tar en varsin päls, vi måste ju bara utfoska detta."

Andrew tog en av de tjocka jackorna. Päls fodrat, men åtminstone så var dessa inte ämnade för tjejer. De var i någon sorts skog, vilket var knäppt eftersom de ändå var i ett hus. Hur kunde det finnas en helt annan årstid inne i ett hus? Inte ens det här huset var så stort att allt det här kunde rymmas inom det.

Sam tog en svart pälsfodrad jacka, den var av gammal modell, sådan damer hade förr i världen och den räckte henne till knäna, med de röda conversen och de svarta jeansen såg det inte allt för illa ut. Och nu var hon där igen, tänkte på sitt utseende, hon hade en helt märklig, magisk ja konstig skog som var i huset och hon tänkte på hur hon såg ut, men det var så hon var.
"Kom vi går." säger hon och försöker knuffa undan de onda tankarna och kliver ut i den knähöga djupa snön ut i den tysta iskalla skogen.

Andrew går efter henne i snön, den är så djup så att den nästan når honom till knäna. Kylan attackerar benen då byxor och skor blir jätteblöta av snön. Nu kommer de väl bli sjuka också båda två, tänker Andrew, men det var något som låg i skymundan. Han ville veta vad det här var för något och hur den här skogen hamnat mitt i ett hus.

Sam känner skorna och byxorna bli genomblöta och kylan är bitande. Men det är inget som hindrar henne just nu även om hon är säker på att få lunginflammation efter det här. Hon ser ett ljus därframme, vad kan det vara mitt i skogen? Hon fortsätter och snart är de framme och Sam ser upp i en....."Lycktstolpe?" säger hon förvånat och vänder sig till Andrew. Men inte de lycktstolpar de var vana med utan en såndär gammal med eld i.

En lyktstolpe. En ytterst gammal en från tiden då det inte fanns elektricitet. Det såg han eftersom det var eld inuti den.
"Det verkar inte finnas några fler heller" säger Andrew, smått förvånat. Det brukar ju alltid finnas en massa på rad. Men inte här tydligen.

"Nej" svarar Sam något förvånat, för vem är så dum att sätta en lycktstolpe mitt i skogen? Och vem tänder den, när gasen tar slut? eller vad det nu var som fick den att lysa.
Men nu hörde Sam något, tippande steg och ett lågt hummande och det kom allt närmre. Sam ser åt det hållet och flämtar till då varelsen kommer fram in i ljuscirkeln som lycktan omger dem. För hon känner till den, från en saga hon läst en saga om mytomspunna varelser, det är en faun.

Andrew stirrade på varelsen som kom fram. Han kom ihåg att sådana varelser brukade kalla sig fauner.
"Vem är du?" frågar han, lite misstänksamt över ifall det gick att lita på honom eller inte. Han var nämligen hälften människa och hälften get.

Faunen hoppar till och tappar de paket han bar på och ser förskräkt upp. "En faun." säger han med en röst som låter som att det vet väll alla. "Och om jag får fråga är ni en son av Adam och en dotter av Eva?" säger han och granskar dem och tar upp sina paket. Sam tar upp ett av dem som fallit vid hennes fötter och ger det till honom. "Min mamma heter Hannah om det är det du menar?" säger hon frågande och kastar en undrande blick åt Andrews håll.

Andrew förstod att han var en faun, han ville veta vad han hette och vad han gjorde här. När han frågar om de är son till Adam och dotter till Eva klickar det till i huvudet. Det hade funnits i någon saga han gillat när han varit liten som sade så och då hade de menat ifall den de talat med varit en människa.
"Du menar ifall vi är människor? I så fall ja det är vi" säger Andrew.