Delena [Privat rollspel]

Elena reste sig upp och började gå runt soffan. Hon fattade det så att Damon hade gått. Vart visste hon inte, kanske ned till Stefan. Det var orättvist. Han fick träffa Stefan. Men Elena fick inte det, för hon är männsklig. Elena skakade på huvudet och gick ned, ned i källaren, tyst.

Stefan skakade tungt sitt huvud, "jag kan inte kontrollera det Damon, jag är ett hot mot mänskligheten och måste försvinna." sade han mycket tyst. Damon orkade inte med Stefans hjälteinstinkter, han ville det bästa för allt och alla, så perfekt.
"Kan du ge dig?! Du verkar ju ha glöden redan nu, inse det bara så blir allt walking on rainbows igen!", sade Damon högt och gestikulerade med armarna.

Elena hörde både Damons och Stefans röst nu.
Hon gick mot dörren, på andra sidan var dom.
Hon ville inte bli avslöjad, men snart blev hon nog det.

Stefan verkade sucka åt hur naivt Damons uttalande var i hans perspektiv. "Den gnistan beror inte på något annat än blodet jag fått i mig, jag har abstinens. Efter såhär många år oberoende av människoblod blir jag galen utav att smaka en droppe, det är i min självklara natur igen.", sade Stefan avslaget och lutade huvudet mot väggen.
Damon ville bara ha dit någon som kunde få Stefan på andra tankar, den enda personen som verkade ha något inflytande på honom i sådana här fall var Lexi. Och Damon hade 'oturligt' nog orsakat hennes stillsamma död.
"Din djurdiet har alltid gått mig på nerverna, Stef, men du är ju så mån om den. Jag känner mig inte bekväm i att säga det här, men Stefan du har styrkan att kunna kontrollera behovet, jag satsar allt på det.", sade Damon för att försöka göra något gott av den absurda sits Stefan satt i. Stefans gömda jag kanske skulle träda fram, det skulle inte vara en trevlig syn för någon i Stefans omgivning, minst för honom själv.

Åh.. Stefan tänkte Elena. Hon ville springa till honom. Men då skulle hon bli avslöjad. Damon skulle ta henne ifrån honom.

Stefan verkade inte reagera längre, han vilade huvudet mot sitt knä och såg ut att kämpa mot hungern som bara skulle växa inom honom. "Visst, sitt och fundera ut hur du ska vinna över det. Det är ju dig i ett nötskal.", sade Damon som började bli irriterad på Stefans uppgivenhet, Stefans självförtroende sjönk tydligen betydligt med åren. Damon öppnade dörren med en smäll och fann ingen mindre än Elena utanför.

Elena stenlade till. Hon mötte Damons blick. Hon fick syn på Stefan.
"Stefan" mumlade hon.

Damon gav Elena en granskande blick, kanske behövde Stefan henne för att komma på andra tankar. Men det var bara ett kanske som utformade sig i hans tankar, han visste att Stefan var ur balans och hade själv sagt att han kunde skada vem som helst utan vilje. "Jag varnar dig bara Elena, han är deprimerad av högsta grad, du har aldrig sett honom såhär förut.", sade Damon med sin allvarliga ton.

"jag klarar mig" sa Elena. Hon gick förbi Damon och mötte Stefans blick. Elena kunde inte se vad han hade för känslor.
"Gå iväg Elena" sa Stefan kallt.
"Nej" sa Elena och skakade på huvudet.

Damon betraktade Stefan och Elena med ett visst sting av avundsjuka, men försökte trycka undan de jagande tankarna. Stefan ville inte riskera att skada Elena, en sådan gentleman han var.
Om Damon bara varit bra på det här med att uppmuntra folk när de var helt nere, en sådan egenskap skulle skattas högt ibland.