Du och jag för alltid...eller? (SV)

Ja!

Tack för alla snälla komentarer! ♥ Jag publicerar inte hela del 11 på en gång för den är så lång, så jag delar upp den på två, del 12 kommer imorgon

DEL 11
________________

Kvasten svävade framför mig, precis i höjd för att jag skulle kunna svinga ena benet över den och börja flyga, men jag hade ingen lust att träna Quidditch idag. Jag vet inte varför eller hur, men jag kände på mig att dagens träningspass bara kunde sluta på ett sätt, med katastrof. Eric Smith, Gryffindors lagkapten (och min Quidditchtränare) började se otålig ut. Sirius, James, Nic och resten av Gryffindors Quidditchlag såg också otåliga ut där de svävade över mitt huvud och väntade på att jag skulle göra dem sällskap i luften.
– Kathlyn, förväntar du dig att klonken tänker skjuta sig själv i mål eller? Upp på kvasten nu! Det var Eric som pratade, men jag hörde honom knappt för jag hade fått syn på någon på läktaren, någon som garanterat skulle få träningspasset att bli en katastrof, Ally Parker!
Sarah och Simone syntes inte till någonstans och det var yttrligare ett dåligt tecken, Ally gick ingenstans utan sina trogna väninnor vid sin sida!
– Kath, kom igen nu! Nic blängde på mig och gjorde en gest rakt upp i luften, det var tydligt att mina lagkamrater började bli trötta på att behöva vänta nu. Nästan mekaniskt svingade jag mig upp på kvasten och sparkade ifrån, hela tiden höll jag blicken fastnålad vid Ally på läktaren som i sin tur hade sina tindrande blå ögon orubbligt fokuserade på Sirius!
______________

Bra padfoot!

Ja!♥

Bra mer♥

Ja MER!

Idag tänkte jag inte babbla så mycket, så varsågoda och läs och tyck till!

____________________
DEL 12

Quidditchträningen slutade inte som en katastrof, det slutade som en KATASTROF!! Eller ja, själva träningen gick bra, jag gjorde tre mål och jag tror att Eric var rätt nöjd med laget. Det var efteråt som problemen började. Jag masade mig till omklädningsrummet helt slut i hela kroppen, Quidditchträning under Eric Smiths ledning var alltid jobbigt.

Jag hade fortfarande en konstig känsla av att Ally hade något i kikaren även om jag inte kunde sätta fingret på vad…

Sirius hann ikapp mig när jag var halvägs mellan planen och omklädningsrummet, han hade ett stort leende på läpparna och pratade ivrigt med James om dagens träningspass.
–Hej Kath! Vad bra det gick eller hur?!
Jag nickade frånvarande och stirrade som förhäxad på Ally som plötsligt kommit rusande mot oss från läktaren, när hon fick syn på mig blev det något bestämt i hennes steg och hon fick ett stridslystert uttryck i ansiktet. Jag tryckte mig genast närmare Sirius och tog hans hand, hon skulle minsann få se att han var min och ingen annans!
- Heej! Sa hon överdrivet till Sirius och James, mig behandlade hon som luft. Sirius nickade kort och började sen prata med James igen. Ally lät sig tydligen inte nedslås av att hennes drömkille inte visade något som helst intresse för henne, hon fortsatte tappert gå vid hans högra sida medan jag gick vid hans vänstra. Triumferande såg jag hur hon blängde på Sirius hand som var som fastklistrad i min. Hon blängde på mig med svart hatfylld blick, själv gav jag henne mitt sockersötaste leende och gav Sirius en puss på kinden. Det blev tydligen för mycket för Ally som plötsligt tog Sirius högra hand och pressade sig äckligt nära honom.
Ilskan rusade genom kroppen, vad hade hon för rätt att komma svansande här och bete sig som om hon ägde MIN pojkvän?! Sirius försökte genast rycka åt sig handen, men Ally höll den i ett järngrepp och vägrade helt enkelt släppa!
–Rör mig inte Parker, släpp min hand NU! Fräste Sirius ursinnigt åt henne, hon bara log.
–Men vad fan Parker, fattar du trögt? Släpp hans hand, utropade plötsligt James. Ally ryckte till, hon hade nog inte väntat sig att någon skulle säga emot henne om hon log, i Ally Parkers värld löser man nämligen allt med ett leende. Antagligen blev hon så chockad av att James la sig i att hon bara släppte Sirius hand av ren överraskning.
–Men Seri…började hon tafatt hon verkade ha kommit av sig.
–Om du inte har märkt det så är jag tillsammans med Kathlyn nu, inte dig och jag tror att både Kath och jag skulle uppskatta om du lämnade oss ifred! Sirius släppte även min hand och tog ett hotfullt steg mot Ally som såg näst intill vettskrämd ut.
–Men, jag…jag ÄLSKAR dig Sirius! Hon lät nästan desperat och tittade bedjande på honom, med stora oskyldiga valpögon. Han tittade bara äcklat på henne.
–Om du inte kan respektera att jag älskar Kathlyn så föreslår jag att du försöker komma över mig! Sirius skrek nu och många som var på väg upp mot slottet hade stannat och ställt sig som förstenade för att stirra på Sirius och Ally.
Ally själv stirrade också på Sirius med galna ögon, det märktes att hon inte var van att vägras det hon ville ha.
För första gången tittade Ally rakt på mig.
- Jag fattar inte vad han ser i dig! Väste hon och vände sen på klacken och klampade upp mot slottet i ösregnet.
_________________________________
Det var det, fortsättning imorgon ♥

Super!
(som vanligt altså)

haha tack ♥

Det är du värd!