Caroline, Mitt Perekta Liv - Förstört?

SUPER!
hm... slyterin?

Slytherin, tror jag!

Jag tror att Caroline hamnar i Gryffindor eller Slytherin. Fantastiskt kapitel btw!

FÖRLÅT! Förlåt så himla mycket för att det inte kommit ut ett kapitel tidigare! Men om det gör någon skillnad så har jag försökt att göra det här kapitlet längre än vanligt. xD
Hoppas ni gillar det!

Del två av Sortering

Jag spände mig och blundade, väntande på det värsta. Men faktum var att jag inte visste vad som var det värsta, Slytherin verkade som något av de dåligare ställena, där man måste vara snabbtänkt och så. Hufflepuff lät som ett ställe där man måste vara populär för att passa in, och Gryffindor kändes... Inte rätt helt enkelt.
”HUFFLEPUFF!” röt hatten, och Dumbledore log – han kunde tydligen höra hatten den här gången. Dumbledore tog hatten och viftade med sin trollstav, snart var hatten försvunnen. Jag tittade fascinerat på honom och han log ursäktande.
”Hatten behövs nere i Stora Salen, så att alla förstaårselever kan bli sorterade de med” förklarade han. ”Apropå det, du och jag ska också gå ner till Stora Salen, där finns nämligen en middag serverad.”
Utan ett ord följde jag med honom ner för trappan, ut i en korridor och in genom en stor dörr. Hela tiden skulle jag ha haft chansen att fråga honom en massvis frågor om Hufflepuff, och hur det kom sig att just jag skulle bli där, vad elevhemmets egenskaper vad, och en massvis med annat. Men stämningen var inte riktigt rätt, och på något vis kände jag på mig att jag skulle få reda på allt det där väldigt snart.
När Dumbledore öppnade dörren vände sig alla som satt vid de fyra olika borden mot oss, och Dumbledore nickade bara mot Professor McGonagall – som satte längst bak i det stora rummet, vid ett bord som endast lärare skulle sitta vid. Efter en halvminut vände sig alla om och jag tittade generat ner i marken.
”Så, där borta är Hufflepuff bordet” sa Dumbledore och fortsatte sedan att gå igenom hela salen fram till det ovala bordet, och satte sig i stolen som stod i mitten. Medans han steg upp och började hålla ett tal smet jag bort mot bordet längst till vänster – Hufflepuff bordet.

”Caroline” presenterade jag mig till flickan som satte närmast mig – jag hade bara suttit mig vid närmaste platsen.
”Lily” svarade hon och skakade min hand. Jag log mot henne, men kände att vi inte skulle passa ihop från första blicken.
Jag tittade mig omkring i salen, på jakt efter Laura och de andra, och hittade dem i Ravenclaw bordet. Jag kände ett styng av avundsjuka – ja, jag hade valt bort populariteten, men det betydde inte att jag inte kommer att sakna den! Jag mindes sorteringshattens ord: ”Ravenclaw är nog inget alternativ”. Betydde det att sorteringshatten visste att det skulle vara bättre om jag inte var populär?
Middagen flöt vidare och snart satt jag proppmät vid Hufflepuff bordet, och just som jag skulle resa mig upp för att gå – jag vet inte varför jag tänkte göra det, måste vara en vana – dök det upp en massvis med delikata efterrätter. Jag suckade och granskade de andra, som verkade vara förnuftigare än mig, och inte ätit sig helt mätt på maten – men det kunde ju förstås bero på att de (Till skillnad från mig) visste att det skulle komma efterrätt också.

Efter att alla ätit klart ställde sig 2 elever från varje bord – vilket nästan alla såg ut att vara i min årskurs – och uppmanade alla att följa efter dem till elevhemmets sällskapsrum. Eller alla Hufflepuffare skulle följa efter en lång tjej och en smal kille, och jag hann få en skymt av Laura – som tydligen skulle leda alla Ravenclaware till deras sällskapsrum.
”Här är Hufflepuffs sällskapsrum” sa den smala, blonda killen och stannade hela tåget med elever framför en väldigt rostig rustning. ”Det enda ni behöver göra för att komma in är att trycka handen mot rustningen” förklarade han, och visade hur man gjorde. När han tryckte handen mot rustningens hand, började det att lysa grönt ur ögonen på rustningen i de sekunderna som hans hand fortfarande rörde den. ”Och när det lyser grönt dens ögon kan man gå in, och när den lyser rött måste man vänta och pröva igen efter en stund” sa han, och sedan gick han rakt igenom väggen, och försvann. Precis som på stationen till Hogwarts expressen! Sedan gick den andre eleven (Tjejen) som lett vägen till uppehållsrummet fram.
”Och efter att en gått in måste man alltid känna sig för, före man går in i väggen av misstag. Om ens hand går igenom väggen kan man gå igenom, annars måste man låsa upp väggen igen” sa hon, och sträckte ut armen, när hennes hand bara mötte vägg satte hon handen mot rustningen och väntade på att den skulle lysa grönt i dens ögon – sedan gick hon också igenom väggen och försvann.
Sakta började de eleverna längst fram att – först känna på väggen – och sedan gå igenom, om de inte måste ”låsa upp den först”. När jag kom fram till väggen trevade jag med handen, med efter tag - när jag insåg att min hand inte gick igenom väggen – tryckte jag min hand mot den iskalla rustningen. Jag ryste till av den snabba kylan och vände mig sedan uppåt mot dess ögon. Efter någon sekund började det lysa grönt, och jag drog ett djupt andetag och lät mig sugas in av väggen. Innan jag visste ordet av kände jag hur mina fötter hittade fotfästet igen – det hade känts som om jag svävat, i åtminstone en halvsekund.
Jag öppnade förvånat mina ögon, och tittade mig omkring. Jag befann mig i ett rum som måste vara hälften så stort som Stora Salen – även fast man kanske inte märkte det lika bra, eftersom att det var fullpackat med elever, och det kom bara mer och mer folk in genom ”dörren”, eller (Som man också kan kalla det) ”portalen”. I rummet fanns det flera soffor längst hela rummet, som alla var vända mot ett bord, så att man tydligen skulle kunna sitta och prata, göra läxor eller helt enkelt spela kort, alla på en gång. Längst bort i vänstra hörnet om mig brann det en brasa, och på väggen framför mig fanns det två stenspiraltrappor, bakom hela högen av soffor, vill säga.
”Där borta har ni tjejernas sovsalar, följ trapporna så kommer ni snart att hitta rätt, och till vänster är pojkarnas sovsalar” sa den smale killen när alla elever kommit igenom ”portalen” och gick sedan upp för den vänstra trappan, och alla pojkar verkade följa efter honom. Den där andra tjejen gick upp för trappan bredvid och resten av eleverna följde efter henne. Nu när jag såg henne närmare kunde jag se att hon hade en lite kapsyl på henne Hogwartsklädnad, där det stod ”PREFEKT” på.

Caroline Stewart läste jag på skylten 4 stycken massa andra namn – på en dörr som var väldigt långt upp i stentrappan. Jag gick in i rummet och fann att jag var ensam. Jag tittade chockat från det ena hörnet till det andra. Min koffert och väskor log vid fotändan på den ena sängen, och jag kunde se att det låg väskor vid alla de 4 andra sängarna också. Men det var inte det enda som hade chockat mig från första början, för det fanns nämligen en tavla på väggen ovanför en väldigt stor byrå - med speglar och saker (Jag antog, eftersom det bara fanns en byrå att vi alla tjejer i rummet skulle dela) – men det var inte heller byrån som chockat mig – eller jo, lite. Men det som chockat mig mest var i alla fall tavlan som hängde ovanför byrån, eftersom damen som var avmålad rörde på sig! Vi hade nog gått förbi en massa tavlor på vägen till sällskapsrummet, men jag hade inte ägnat mig en enda tanke åt dem – jag hade varit för upptagen med att försöka komma ihåg vägen till sällskapsrummet, så att jag skulle hitta dit sedan också.
”Och var är det du stirrar på då, raring?” sa damen i tavlan med ett leende, som jag tror att skulle föreställa lugnande. Jag hoppade chockat till när jag förstod att den också kunde tala, och försökte sedan att hitta min taleförmåga istället.
”Jag... Jag...” jag försökte förgäves att hitta på den orsaken till att stirra på henne. ”Jag beundrar bara din sidenklänning” klämde jag fram och tittade generat ner i marken. Damen snurrade på det lilla paraplyet som hon hade i sin hand, och lyfte lite på klänningen – för att kunna stiga närmare ramen, eftersom klänningen var ganska tjock kunde hon annars ramla. Ett förskräck ögonblick var jag helt säker på att hon skulle hoppa ut ur ramen och göra något obehagligt, men hon stannade just framför ramen och log.
”Den är inte av sidentyg, men tack ändå” muttrade hon innan hon svängde om med en arg sving, och gick tillbaka och log på sin position. Jag såg skamset ner i marken igen, och började istället packa upp mina saker från kofferten. Jaha, så nu ska man bo ihop med en levande tavla. Trevligt, tänkte jag. Och skrattade vid tanken på vad mamma skulle säga, men nej, just det ja hon hade kanske redan vetat om det här.
Jag hann inte ens packa upp klart innan det knackade på dörren, och fyra tjejer steg in i rummet. En av dem hade långt ljust hår, som föll henne ner ända till midjan. Medans tjejen brevvid henne hade kort, brunt hår, så kort att det inte gick över axlarna. Tjejerna som gick bakom de två första tjejerna hade båda orange/rött, axellångt hår, och när de såg att jag tagit över den sängen närmast dörren kollade en av dem ogillande på mig.
”Hej! Du måste vara den nya tjejen!” sa flickan som först sett mig, hon med långt, blont hår – som nådde ner till midjan på henne. Hon kunde tydligen inte hejda sig själv från att krama mig, för i nästa sekund befann jag mig i hennes famn – nästan i alla fall, för jag drog mig faktiskt undan. ”Jag är Rebecka” log hon.
”Jag heter... Caroline Stewart” sa jag med en stadig röst och fortsatte oberört att plocka upp saker ur min koffert, utan att riktigt lyssna på vad Rebecka mumlade och berättade om. Men jag kunde ändå uppfatta några ord, som Mimmi (Jag tittade just då upp, för att veta vem det var hon pratade om, och tydligen var det hon med kort mörkt hår), Lola och Clara (Lola och Clara var tydligen tvillingar, och var de tjejerna med orange hår).
Medans Rebecka fortsatte att babbla och berätta vad som hade hänt under sommarlovet, och en massvis av sådant, så började också de andra tjejerna att packa upp. Och snart frågade de alla mig ifall att jag ville ha en liten rundtur runt uppehållsrummet, eller sällskapsrummet, som de också kallade det.
”Caroline? Du har väl inte varit här förut?” frågade Rebecka och Lola - Clara och Mimmi slutade med vad-de-än-höll-på-med och vände sig mot oss – för att följa med konversionen. Det hade jag också märkt med de här väldigt udda tjejerna, varje gång som någon av dem pratade med varandra, eller mig, följde de andra tjejerna alltid med i konversionen – som om de var de som talade. Precis som de aldrig pratade på samma gång, de hade de inte gjort än i alla fall.
Jag skakade på huvudet och tittade på de andra tjejerna, som stirrade på mig och Rebecka. När de såg att jag stirrade på dem vände de sig om och låtsades prata, men jag visste att de inte gjorde det – eftersom rummet inte var så stort att man inte skulle höra vad de pratade om. Och eftersom jag inte hörde något alls från någon av dem, visste jag att de bara låtsade.
”Bra, för då kan ju vi visa dig runt” fortsatte Rebecka, helt oberörd om det Lola, Clara och Mimmi gjort. Jag försökte mig på ett leende, och hörde tydligt hur hon sa vi och inte jag. Läskigt. ”Kom med här!” sa hon glatt och skuttade fram till mig och krokade min arm. Sedan styrde hon stegen mot en dörr – som jag inte lagt märke till förut – som fanns bredvid den stora garderoben (Antagligen för att garderoben var så stor att den nästan täckte dörren helt).
”Här är vår lyxiga toalett” sa hon, och drog mig vidare – jag hann knappt få skymten av allt vitt och rent inne i rummet – innan hon stängt dörren igen. Sedan drog hon med mig ner för trapporna och ner till sällskapsrummet. ”Här är – som du vet – Hufflepuffs sällskapsrum, som också har en toalett där borta” sa hon och pekade bort mot en dörr som var en bit från ”portalen”. ”Ja, egentligen har jag inte något mer att visa, om du inte vill ta en rundtur runt hela Hogwarts, fast jag tror att det skulle ta för mycket tid. Vi skulle inte hinna på bara några timmar” sa Rebecka sedan och slog sig ner i sofforna, och nickade mot klockan som stod ovanför den öppna spisen. Kort rundtur, tänkte jag och log mot Rebecka.
Vi var inte ensamma om att komma ner till sällskapsrummet innan sängdags, det var flera större elever (De mindre hade förhoppningsvis redan somnat) upp och satte i sofforna och samtalade. Rebecka, Lola, Clara och Mimmi (Som på något sätt lyckats smyga sig efter oss hela vägen ner till sällskapsrummet) satte och samtalade muntert med varandra. Eller egentligen var det Clara och Lola som samtalade medans resten såg på.
Jag satte och lyssnade på alla samtal, som bestod av allt från LTM till våra skolämnen. Snart började alla bli trötta, och sedan bestämde jag mig för att det ar dags att gå och lägga sig. När jag sa det åt Rebecka och de andra nickade de och följde efter.

____________
Anledning till att jag satte henne i Hufflepuff:
1. Ni sa alla Gryffindor eller Slytherin, så jag tyckte att det skulle bli roligare, och mer spännande om jag satte henne i Hufflepuff.
2. Ingen har jag aldrig varit in i Hufflepuffs sällskapsrum, så man får liksom laga sitt eget rum på det sättet.
3. JAG tyckte att Caroline passade där... På något sätt.

FRÅGOR:
1. Vad tycker ni om min idé till sällskapsrummet, "portalen"?
2. Gillade ni Hufflepuffs sällskapsrum?
3. Vad tycker ni om Rebecka, Clara, Mimmi och Lola?

Svar:
1. Jag tycker att den var cool ;3
2. Det kändes en aning tråkigt, men efter som det bara är sällskapsrummet, så finns det inget mer att sätta in cx
3. Jag tyckte de kändes tråkiga, men samtidigt läskiga.

~

Du hade ett stavfel på bredvid, som du stavade brevvid.
Tyckte även ditt ordval om prefektmärket var konstigt, roligt men konstigt. Då du skrev kapsyl. ^^
Men jätte bra kapitel :3

1.helt awesome!!!! kul att det är lite annorlunda än hur de andra eleverna kommer in och hur det e i sitt elevhem.(om du förstod va jag menar)
2.^^ som sagt, jaoo
3. det kändes som dom va malliga lixom

MEN AWESOME KAPITEL ♥
älskar hur du skriver ♥

Superbra!
1.ganska cool.
2. det var stort. O.O
3. Hm.... känns väll tråkiga.

Tyckte precis att det var någon som hade sagt att det stavas bredvid, förut. För jag brukar alltid skriva brevvid, för ngon sa till. o.o

1. Idén var superbra!
2. Japp, det verkade rätt mysigt.
3. Lite läskiga och tråkiga.

Kapitlet var superbra!!! ♥♥♥

Jag tror jag har sagt till dig tidigare cx Eller så var det nån annan...