Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Åh mysigt, förresten, jag måste få veta om det finns en låt som heter "It's hard to say goodbye", för i så fall kan du länka den? ♥

ja det finns en låt som heter det!
det är dock inte någon riktig låt utan bara pianospel.
men jag länkar den i alla fall, är ruskigt fin men sorglig ♥
http://www.youtube.com/watch?v=a_Am4cHMBKM
fortsätt kommentera!

Kapitel 20- Gwen
Jag skyndar efter Will. Han går med raska steg framför mig.
- Will vänta! ropar jag efter honom.
Hör han mig så bryr han sig inte. Bryr han sig så hör han inte. Will viker in på en annan korridor och jag följer efter. Precis när jag ska ropa igen kommer en tjej fram bakom en staty och jag trycker in mig i ett hörn. Jag känner igen flickan. Hon tillhör någon av de yngre klasserna i Gryffindor och brukar följa efter Mason och hans vänner som en kärlekskrank stalker. Men hon har visst fått napp på annat håll. Flickan ger ifrån sig ett tjejigt fnitter och pussar Will på kinden innan hon snabbt går iväg. Hon passerar mig och jag trycker mig mot väggen för att inte synas.När hon har passerat försöker jag smyga ut ur mitt gömställe utan att Will ska märka mig. Det jag vill säga honom känns inte vara aktuellt längre. Inte nu när han har hittat någon annan. Men när jag ska lämna hörnet upptäcker jag att min tröja har fastnat i en stenflis och kommer inte loss. Jag drar och drar och med ett ritsch kommer jag loss. Men Will hör ritschet och tittar åt mitt håll.
- Gwen? Är det du? frågar han.
Jag svarar inte. Försöker bli osynlig igen.
- Gwen, jag vet att du är där, säger Will.
Jag suckar och stiger fram.
- Hej, säger jag tyst och lite generat.
- Vad gör du där bakom?
Jag vill inget annat än titta ner i backen eller dö av förnedring men jag möter hans blick.
- Jag ville prata med dig. Säga förlåt men sen såg jag dig med henne och då insåg jag att det var för sent. Men jag borde nog gå tillbaka, säger jag.
Han nickar instämmande och jag börjar gå tillbaka. Men efter ett par steg stannar jag och vänder mig om.
- Vet du vad som stör mig med allt det här? frågar jag.
- Nej, vadå? frågar han.
- Att du inte ens inte hade värdighet nog att berätta för mig att du gått vidare. Jag förstår om jag sårade dig när jag sa att jag inte ville gilla dig men det har inget med popularitet att göra. Jag har aldrig gillat någon som jag gillar dig och det skrämmer mig! Jag har aldrig någonsin haft ett sådant förhållande som du vill ha med mig. Och jag kan inte förstå varför du ens vill ha ett förhållande med mig. Jag menar, välj vilken kille som helst mellan femman och sjuan och de kan ärligt säga att de har varit med mig. Men de där killarna betydde ingenting för mig. Inte som du betyder för mig. Fan Will, jag är upp över öronen förälskad i dig. Men trots det så kunde du inte kliva av din höga häst och berätta för mig att du gått vidare. Det stör mig, säger jag andfått.
Will står bara och tittar på mig. Han ser lite förvånad ut men han säger inget. Jag suckar och vänder mig om igen. Men Will tar tag i min hand, drar mig till sig och kysser mig. Jag känner hur jag blir alldeles varm inombords och runt omkring mig börjar den gråa korridoren skifta i rosa. Efter flera minuters kyssande släpper våra läppar taget om varandra och jag känner mig ännu mer andfådd.
- Jag är upp över öronen förälskad i dig med och jag har inte kommit över dig. Inte ens i närheten. Den där flickan du såg, vi bor grannar. Dessutom är hon tre år yngre än mig, det vore barnarov om jag skulle vara tillsammans med henne, säger han.
- Varför sa du inte det med en gång? frågar jag och slår honom lite lätt på bröstkorgen.
Will skrattar.
- Jag kan ha velat göra dig lite svartsjuk, säger han. Visst fungerade det?
- En aning, erkänner jag.
- Men jag tänker inte tvinga in dig i ett förhållande om du inte är hundra procent säker. Vi kan alltid gå tillbaka till att bara vara vänner, säger Will.
- Är du dum eller? Jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv, säger jag.
- Bra för jag skulle gärna vilja kyssa dig igen, säger han.
- Du behöver inte be om mitt godkännande för att göra det, säger jag och tar av honom glasögonen.
Will kysser mig igen. Jag har nog aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.

näst sista kapitlet!
kommentera, berätta, älska! _

Grymt kapitel :33
Och, aww ;3 så sött

NÄST SISTA?! DET KOMMER EN TILL FIC SEN VA?! ANNARS DÖÖR JAG D:

Oh, läste att det var en triologi.. tack.. *andas ut*

Kapitel 21- Audrey
- Det har varit en jobbig dag för både femteklassare och sjundeklassare. Ni ska nu få njuta av en härlig måltid innan ni går och får lite välbehövlig sömn. Men först har en elev bett mig att få tala inför er. Hon har varit samtalsämnet på allas läppar de senaste månaderna, förneka det inte. Lärarna och jag har allt hört er. Ge henne en varm applåd. Audrey Goldstein, säger professor Dumbledore.
Jag hör mitt namn och lämnar rummet bakom stora salen. Alla tittar på mig när jag går fram till predikstolen som har blivit framställd för min skull. Jag ställer mig bakom den och börjar prata.
- Jag vet vad ni tänker. Vad håller hon på med? Vad ska hon säga? Men ta det lugnt. Jag tänker inte inte vara långdragen. Här på Hogwarts är vi som en familj. Vi bor tillsammans, spenderar varenda dag tillsammans. I en familj delar man med sig. Och det är precis det jag ska göra nu. Det har spridit sig att jag har haft körtelfeber. Det är inte sant. För två månader sedan så fick jag ett missfall.
Ljudnivån i salen ökar och jag kan se att alla tittar förvånat och argt på Casper. Casper ser däremot förkrossad ut. Men han kan vara lugn. Jag vet vad jag gör.
- Det är ingen idé att ni tittar på Casper. Barnet var inte hans. Under jullovet så träffade jag en kille som jag hade sex med. Casper gjorde slut med mig när jag berättade för honom att barnet inte var hans. Så vissa rykten har ändå varit rätt. Jag var otrogen, säger jag.
Ljudnivån sänks flera decibel.
- Men jag är inte lägre ledsen över att jag förlorade mitt barn. För att göra en lång historia kort så träffades vi på sätt och vis. Jag ser nu fram emot att få tillbringa de sista dagarna av skolåret tillsammans med er och sen ha ett underbart lov. Tack för att ni lyssnade på mig, det betyder mycket. Njut av maten, säger jag och mat dyker upp på borden.
Jag lämnar predikstolen och går ner till Ravenclawbordet. Jag sätter mig ner bredvid Cat som lägger armen runt mina axlar.
- Jag är stolt över dig, säger hon.
- Det kändes rätt, säger jag.
- Skönt att ha dig tillbaka, säger Gwen och släpper taget om Will för en sekund för att kunna ge mig en kram.
Jag ler och tittar på min bästa vän. Jag har nog aldrig sett henne så lycklig som hon är med Will. De pussar varandra, kramar varandra och matar varandra. Det känns så bekant. Jag tittar mig över axeln bort mot Slytherinbordet. Casper tittar redan på mig. Han mimar ett tack och jag ler tillbaka. Inget mer. Jag vet inte riktigt vad vi är för något. Kanske är vi vänner och vem vet? Kanske blir det vi två igen.

sista kapitlet!
hopas ni gillade den här ff:n!
om det kommer många fina kommentarer så kommer det en fortsättning och jag lovar er, det lär bli drama iden!
men då måste ni kommentera och visa mina ff:s för er vänner!
kommentera, berätta, älska! ni är bäst ♥

Jätte bra :3 Nu får du komma med fortsättningen annars.. ja, nånting xd

Här kommer länken till min nästa ff!
det är sista planerade delen i trilogin men får se vad som händer!
kommentera och dela med alla era vänner, vill att ögat ska lysa rött varje gång jag loggar in!
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=23745

Helt freaking Awesome!!