Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Ms.Markus men min lilla gose-alpacka, du är minst lika maxad på att skriva! Hihi ♥

Gose-alpacka! ♥ HAHAH, för trött för sånt xD Rest, rest, rest!

Iaf, ser fram emot nytt kapitel! Håll koll på din dator utifall den och alla kapitel mystiskt försvinner hem till mig

Sådär, ännu ett nytt kapitel min vänner!

Kapitel fem.
Percy the pompous prefekt

”Nu gäller det!” Säger Cedric när vi möts nere i sällskapsrummet på allahelgonaaftonen. Jag nickar, nu vid middagen skulle den flammande bägaren välja ut förkämpar för varje skola.
”Kommer det blir du eller jag?” Frågar han och ger mig ett hemlighetsfullt leende.
”Det kanske blir någon helt annan. Annars blir det du, helt klart.” Svarar jag och vi hukar oss för att gå genom tunneln och ut från sällskapsrummet. Cedric skrattar bara lite.
”Cedric, Lyhra jag hänger på er till middagen.” Oliver kommer kravlandes ut från ingången och ansluter sig till dem. ”Hörde ni, att Barty Crouch är här ikväll till och med, för att kontrollera så att antagningen går rätt till.” Säger Oliver.
”Om Lyhra blir vald så kommer det i alla fall gå rätt till.” Säger Cedric och knuffar mig försiktigt i sidan och ler. Jag ler också lite generat.
”Ja verkligen, Lyhra, det var modigt av dig att anmäla dig.” Säger Oliver och lägger en arm om mig. Jag kollar först chockat på Oliver som ler nöjt, och sedan på Cedric, som ser ut att vilja brista i skratt. Jag biter ihop mina tänder och ler lite osäkert åt Oliver för att inte såra hans känslor, men jag kryper diskret ur hans grepp när vi ska kliva in i stora salen.

När Olivier går i förväg in i matsalen knuffar jag Cedric hårt med min knytnäve.
”Aj!” Säger han men skrattar sedan.
”Vad var det där om? Vad har du sagt till Oliver?” Frågar jag och blänger på honom.
”Inget!” Säger Cedric men hans leende säger direkt att han inte berättat sanningen. Hon ser bara på honom tills han öppnar munnen och stannar. ”Han berättade för mig att han gillade dig jättemycket, och var jätteavundsjuk på mig för att jag var så bra kompis med dig. Han var verkligen jätteledsen, så jag kanske kryddade sanningen lite grann när jag berättade vad du tyckte om honom.” Jag ser oförstående på honom när jag låter orden sjunka in.
”Du ljög för att göra honom glad, på samma sätt som du utnyttjar Cho för att folk inte ska tycka du är konstig. Vad har hänt med dig? Vad hände med den lojala och ärliga Cedric? Ibland undrar jag faktiskt om du blev sorterad till fel elevhem.” Säger jag men ångar mig direkt när jag sagt det. Det var inte acceptabelt att säga någoting sådant. Cedrics blick mörknar och han sväljer. Alla tecken på glädje är borta och tar ett djupt andetag och tittar bort.
”Jag förstår inte att du just sa det där.” Säger han och går iväg. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken och jag vänder mig om, jag vill inte vara med och se namnen på förkämparna dras, jag vill inte. Jag börjar nästan småspringa genom korridoren, åt motsatt håll.
”Och vart är du på väg?” Hör jag någon säga och jag stannar och vänder mig om. Där står en lång kille med rött och lockigt hår. Han ser på mig utan att röra en min. ”Professor Dumbledore och Mr. Crouch har bett att hela skolan ska närvara vid uttagningen av förkämpar.” Jag suckar och går fram till honom, försöker placera hans ansiktsdrag som på många sätt är välbekanta.
”Och vem är du?” Frågar jag, lite mer fientligt än vad jag hade tänkt.
”Jag, jag är Percy Weasley. Bartemius Crouchs assistent.” Säger han aningen förödmjukad, som om jag borde veta vem han är. Men efternamnet Weasley säger mig att han måste vara mina klasskompisar Fred och Georges storebror. ”Och vem är du? Och vad gör du här när du egentligen borde vara i stora salen?” Säger han likgiltigt.
”Jag heter Lyhra, och jag… jag var bara så… äsch!” Säger jag och börjar gå tillbaka mot stora salen. Jag ser ingen anledning att berätta någonting för en främmande Weasley. Jag hör hans steg efter mig och snart ser jag hans röda kalufs i ögonvrån så jag snabbar lite på stegen. Dörren till stora salen är stängd, och jag stannar. Skulle jag gå in nu kommer alla se på mig.
”Dem har redan börjat så det är nog bäst att jag går härifrån…” Försöker jag och vänder mig om för att gå därifrån, men Percy blockerar vägen
”Går in och var närvarande.” Avbryter han och vägrar låta mig gå någon annanstans än in i Stora Salen. Jag suckar bedrövat.
”Alla kommer att titta…” Säger jag tyst och stryker mitt bruna långa hår bakom öronen.
”Nejdå, oroa dig inte. Kom.” Säger han stelt och lägger en arm på min axel och föser mig in genom de stora portarna som knakar lite när de öppnas. Han stannar mellan borden och kollar sig förvirrat omkring.
”Vilket elevhem.” Frågar han, men handen kvar på min axel.
”Hufflepuff, men jag tror jag hittar dit själv.” Mumlar jag generat och han släpper taget om mig snabbt och går längst ena väggen och går in genom en dörr bakom lärarna som sitter längst fram i salen. Maten har serverats så ingen märker att jag diskret går och sätter mig bredvid Ronya. Hon ser oförstående på mig och Cedric blänger ilsket på dörren som Percy just gått igenom. Sedan ser han på mig, skakar på huvudet och vänder bort blicken. Vid bordet längst fram sitter inte bara lärarna utan även Ludo Bagman och Barty Crouch.

Det går ganska fort att äta upp det lilla jag lagt på min tallrik. Jag sitter för långt ifrån Cedric för att kunna äta, och jag har alldeles för dåligt samvete.

Åh, vad kul med ett nytt kapitel! Superbra!

yey jättebra kapitel!!!

OMG! The girl can write ♥

Du skriver awesome! ♥

Skitbra!

Fantastiskt!!!!

Yey ett nytt kapitel!!! ;D