Rolla?!

"Ni kommer bli likna galna, jag lovar!" säger Luna.
Hon tittar sedan på Chris.
"Bara?" Hon skrattar åt att se honom bli plågad.
"Men om du är med mig, hjälper jag dig och din vän!"

"vad händer " skrek jag och sprang fram till honom

Chris öppnade genast ögonen, men de var inte ljusblåa längre. De var gula, med ett rakt sträck som pupill omringat av flammande röd färg.
Han föll ner till marken och vred sig i plågor, det kändes som om vartenda ben i hans kropp gick av, bröts, som om de inte vore mer än smala träpinnar.

Luna räker fram handen och inväntar svar.

jag såg hur han förvandlades jag blev rädd "sluta nu du har förstånd " sa jag och skakade honom han öppnade ögonen och dom var normala igen

Chris öppnade ögonen och tittade på Zora, han hoppade upp på fötter och stirrade på henne.
"Vad gjorde du?"skrek han. "Varför avbröt du min förvandling?"
Han stirrade sedan på vampyren.
"Jag går ingenstans med dig", sade han allvarligt. "För det där som nyss hände är inte vanligt, inte sant."

jag sparkade henne så hon for in i ett träd och skrek "jag sa att du skulle låta honom vara"

Luna stirrar argt in i flickan Zora.
Hon spring fram till Chris igen.
"Nej, det är inte vanligt.." mumlar hon.
Och för första gången på 56 år känner hon kärlek.
Kärleken till en son. Lna biter sig i läppen och får tillbaka sitt vanliga jag.
"Men om du följer med mig kan vi åka var du vill, till USA...?"

"Nej", svarade Chris allvarligt. Han kände sig ilsken, på något underligt vis. Han brukade sällan känna på det sättet, att ilskan fyllde hela honom. Ändå från tårna till det högsta hårstrået. "Jag åker ingenstans med dig. Du förvandlade mig till ett monster. Och lämna Zora ifred."

"okej men bara om du inte rör honom han ska inte bli ett monster " sa jag jag ville inte att han skulle bli ett monster "lovar du?"