Legend of Mato (The last airbender spoof)

Du har en gåva!

cirklar bilder på de andra karaktärerna kommer och är under arbete.

Mer kommer när jag har tid. Packar just nu inför stora resan den 1a augusti.

Jag kom precis på en sak. Vad kommer att hända med mato när du reser bort?

Ja skriv nåt jätte långt nu c:

Kommer ju ha med mig datorn! så det kommer lösa sig

^Good^

Din signatur får ett + xD awesome

Sokka? Jag gillar med

Previosly on Avatar.....

Mato nöjt. Han lät sanden som legat som et täcke över jordplanen, sippra mellan fingertopparna samtidigt som han andades in och ut långsamt. Efter en stund öppnade han åter ögonen. Han log stort och lutade sig bakåt med händerna som bakstöd för överkroppen.
”Jag fick några goda ord på vägen utav Avatar Chino. Han pratade om den rätta vägen.”
Tanako tilltade huvudet lätt.
”Det låter väl inte speciellt vägledande. Den rätta vägen kan ju vara vilken som helst beroende på vem det är som går den. Jag tycker att den där snubben verkar lite knasig om du frågar mig.”
Mato satte sig hastigt upp.
”Jasså, när blev det din rätt att döma din egna nations tidigare avatars budskap till mig Den rätta vägen är förmodligen ingen bestämd väg utan en väg som skapas av vandraren själv.”
Tanako skämdes. Han rodnade och hans kinder gick från att ha en lätt solbränd nyans till att bli en aning rödare. Med bestämdhet reste hans sig upp och vände sig i Matos motsatta riktning. Mato tog av sig mokasinerna och ställde försiktigt ned dem bredvid sig. Han grävde med tårna i sanden och ställde sig sedan bredbent samtidigt som han slöt ögonen. I en kvick rörelse stampade han hårt till i marken. En jordklump i storlek av en prinsesstårta lyfte ur marken. Han slog kraftigt med handen mot jordtårtan och skickade iväg den i all kraft i Tanakos riktning. Tanako vände sig hastigt och förde med händerna från knähöjd upp en bit över sitt eget huvud. Han formade en hård mur framför sig och undvek enkelt Matos försök till att träffa honom.
”Bra försök, men du är inte den enda som känner saker i marken.”
Mato förundrades över att hans första försök, trots allt ändå varit ett lyckat. Han förvånades även över Tanakos oförmåga att berömma honom.
”Så det är en fajt du vill ha?””
Tanako flinade stort och stampade med foten framför muren samtidigt som han stötte till med armbågen i sin elevs riktning. Mato hoppade snabbt undan men distraherades av ljudet av en röst.
”Mato, kom, fort. Det är slagsmål på torget och jag tror att det grälar över dig.”
Mato såg fundersamt i röstens riktning. De var Yuuka och han verkade ovanligt stressad.
”Över mig? Vad menar du?”
Yuuka andades kraftigt och viftade hejdlöst med handen.
”Kom bara!”
Yuuka skyndade sig upp för trapporna med de andra två hack i häl efter sig.
”Hur kom du in här?” frågade Tanako förvirrat.
”Ikami släppte in mig. Kan vi ta frågesporten efter detta tack?”
Tanako snörpte på munnen och suckade. Han hade redan börjat tröttna på Yuukas sätt att vara på. En bortskämd liten deprimerad övermediterad snorunge var allt han var och han började gå honom själv på nerverna. Yuuka hade enligt honom inte sagt en enda trevlig sak efter att de första gången träffats i det lilla rucklet. De skyndade sig upp för trapporna och Tanako stängde dörren efter sig då han var den sista som kommit upp. Mato skyndade sig ut i den stora hallen och ut genom den stora entrén. Han hoppade snabbt upp på Kiros rygg och begav sig ned för trapporna.
Nere på torget hade ett uppror brutit ut och jordnationens vakter hade fulla händer då de gjorde allt för att lugna samt avstyra bråket. Dam yrde runt högen där en större mängd människor använde bending samt ren råstyrka för att poängtera rent missnöje. Mato hoppade snabbt av och ropade högt.
”ÄR DET MIG NI BRÅKAR ÖVER?”
Tystnaden bröt ut och dammet sjönk till marken. En långsmal man tog några bestämda steg fram till Mato. Han harklade sig och sa sedan med den mest otänkbara pipiga röst.
”Avatar Mato....du har lovat vårt kungarike att hålla frid i vårt land samt att förse befolkningen med trygghet och värme. Varför springer då dessa snorungar runt och stjäl frukt ur mitt fruktstånd? Kan du förklara det för mig unge herr avatar?”
Mato sneglade förvånat på mannen och hade vårt att hålla sig för skratt när han fick höra den ljusa stämman. Han smålog för sig själv och harklade sig sedan.
”Jag är ingen polis. Det är upp till stadens väktare att upprätthålla lagen. Vad ska jag göra åt detta?”
Tanako låg placerad på marken och höll sig för magen. Han skrattade så att tårarna sprutade. Yuuka stod lutad mot ett träd. Han suckade för sig själv och ruskade på huvudet. Den unge avataren vände sig hastigt mot en av jordkungarikets soldater. Han greppade tag om armen på honom och knuffade fram honom så att han nu stod öga mot öga med frukthandlaren.
”Här, varsågod. Jag har annat för mig och detta är ju larvigt.”
Grönsakshandlaren gjorde ett misslyckat försök till att försöka ta sig förbi vakten som såg mer än förvånad ut. Mato suckade och borstade av händerna på byxorna. Han vände sig åter i den riktning han kom ifrån och kände sedan hur en arm slöt sig om hans hals. Mato greppade tag om armen och vred den i motsatt riktning. Han vände sig hastigt om och blängde surt på en av de som verkade vara en av frukttjuvarna. Han slog till med armbågen och den unge ovårdade tiggarpojken flög i backen.
”Jasså? Är det såhär ni vill ha det? Fine, jag antar att jag längre inte är välkommen här. En stad som är så negativt inställd till mig är inte en stad jag vill verken våldgästa eller störa.”
Mato hoppade upp på Kiros rygg och red snabbt iväg i riktning av stadens utkant. Han vände sig inte om en enda gång, inte ens när han hörde ljudet utav Tanakos vilda försök till att ropa tillbaka honom. Mato kände sig sviken, hatad och som en bakterie i en redan sjuk kropp. Han ville inte bidra till mer ångest eller förstörelse, inte i denna stad, inte någon stans. Det fanns bara en sak att göra för att åter finna den rätta vägen. Gå den men göra det själv.

Det vart en kortis ikväll

Det var super (som alltid )