Lily~James - Always and forever [SV]

Skriv mer när du har tid!

SUPER! Jag vill ha ett kapitel till!

Wonderful

Superdupergrymt! *längtar* älskar allt, hur du skriver, handlingen, helt enkelt allt ;D

Jättesuperbraaa!!! :3

Braaaaaaaaa

Supermegaawesome!

Superbraigtochawesome! (Ja, jag vet. Jag är grym på att sätta ihop långa ord )

Happy Birthday Harry Potter 32 years!!



Kapitel 11
Missad fullmåne och konfetti
Februari – April 1977

Klockan närmade sig fyra och James och Lily satt inne på Madam Puddifoots och åt vaniljhjärtan. De hade trevligt, de pratade om skolan, James familj, Quidditch och andra saker som egentligen inte är så viktiga. Men de hade trevligt och när deras blickar möttes log de båda.
-Du, sa Lily efter ett tag.
-Mm, sa James medan han torkade bort florsockret runt munnen med en servett.
-När fick ni reda på att Remus var en varulv?
James var tyst ett tag och petade lite i stearinet på det hjärtformade ljuset framför honom.
-Redan i november på första året märkte vi att något var fel. Han var alltid sjuk, alltid alltid alltid vid fullmåne. Fyra månader senare, i februari, vaknade Tramptass av att Måntand kom in i sovsalen vid sextiden på morgonen. Han låtsades sova, men berättade det sedan för mig och Slingersvans. Vi höll ett extra vakande öga på Måntand, och på tåget hem frågade vi honom vad det egentligen var för ’’fel’’ på honom. Han vägrade erkänna, han sa att det är väl inte mig det är fel på, vad är ni för vänner om ni inte litar på mig, och vi började bråka.
Lily lyssnade fascinerat medan hon studerade James.
På sommarlovet skrev han ett brev till oss, alla tre. Han bad om ursäkt för allt han sagt och sa sanningen. Sen skrev han att det hade varit roligt att vara kompis med oss.
-Va? Sa Lily.
-Jo, fortsatte James. Han var helt säker på att vi inte skulle vilja vara hans vänner längre, nu när vi visste sanningen.
-Va? Sa Lily igen. Men det är väl helt sjukt? Eller jag menar, ni var ju typ själsfränden alla fyra?
-Ja, det är sjukt, sa James och tog en klunk av latten som stod framför honom. Vår vän har inte världens bästa självförtroende, förstår du.
Lily nickade och James fortsatte;
-Vi sa att det var struntprat och vi visst ville fortsätta vara hans vänner. Han trodde oss inte först, trodde att vi skulle berätta för alla. Men vi övertygade honom, och han blev överlycklig.
Lily log.
-Det behövde han nog.
-Ja, sa James och tog ännu en klunk av kaffet. Absolut.
Han kände att han borde fortsätta på historien, hur han, Sirius och Peter blev animagusar och följde Remus varenda månad. Han kunde inte förmå sig att berätta, men hans mun öppnades och orden han i två år aldrig hade kunnat tänka sig att släppa ut, flög ut i luften. Han berättade om hur de registrerat sig som animagusar, och deras farliga äventyr en gång om året.
Lilys ansikte var uttryckslöst.
-Det är… fascinerande, sa hon efter en stund.
-Vad menar du? Sa James med ett snett leende och lutade sig tillbaka i stolen.
-Allt. Hur Dumbledore lät honom komma in på Hogwarts, hur han orkar gå igenom den hemska förvandlingen varje månad, och framför allt, att du, Sirius och Peter har riskerat era liv varje månad i två år för att… följa med honom. Det är… ni är jättebra vänner.
-Själsfränden, citerade James och log igen.
-Så det är därför, sa Lily, och hennes röst lät som om hon nyss fått en aha-upplevelse. Så det är egentligen därför som ni kallar er Tagghorn, Tramptass och Slingersvans.
-Det stämmer, sa James och nickade. Fast det andra var inte heller en lögn, för det är våra patronusar också för den delen. Vi valde animagusar efter vår patronus.

Resten av eftermiddagen var minst lika trevlig som den hade börjat, och James kände att en gigantisk sten lossade från hans bröst nu, när han inte hade något han behövde ljuga om för Lily.
James gick runt på Hogsmeades gator, med Lily tätt intill sig, de skrattade, kysstes, pratade och kysstes lite till.
Allting kändes som om det inte kunde bli mer perfekt, när de plötsligt började snöa. James och Lily tittade upp mot himlen, medan snöflingor föll ner från skyn.
Allting var så vackert. Lily och de vita flingorna mot hennes hår, gatan med belysning och massor av folk som ivrigt sprang runt och stjärnhimlen ovanför dem.

Kyrkklockan slog plötsligt åtta slag och James ryckte till. Han kollade upp mot himlen, där han förskräckt såg ett stort, vitt ljusklot.
-Fan, flämtade han.
-Va? Sa Lily och tittade upp. Hon fick syn på månen och tittade sedan på James. Hon tillade;
-Väntar de på dig?
-Förhoppningsvis inte nu längre, viskade James och insåg hur stora problem det skulle bli om Remus förvandlades inne i sovsalen på Hogwarts.
Lily kramade om honom. Hon kände hur hans hjärta slog jättensnabbt, och tittade upp i hans ögon.
-De klarar sig, James, viskade hon lugnande åt honom. Det är lugnt. De är säkert inte arga.
James tog ingen notis om henne, men hon visste att han lyssnade.
-Han sa åt mig, sa James och kollade återigen upp mot månen. Innan vi gick från sjukhusflygeln knackade han mig på axeln och sa att vi skulle träffas i sovsalen klockan sju.
-Måntand? Sa Lily och James nickade. Hon kramade om honom ännu hårdare.
-Det klarar sig, sa hon igen.

BRAWSOME!!!!UNDERBART KAPITEL