Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Jag är från Åbo faktiskt, så också från södern x)

Coolt 8D

Jag bor i sverige och är uppvuxen här men jag hara typ bara finska släktingar och dom flesta bor utspridda över hela finland

Åh, jag älskar de båda ohälsosamt mycket! ♥ Du har väldigt bra smak, måste jag tillägga!

Så där, trogen till traditioner: onsdagkväll, nytt kapitel (;
Det här är ett lite speciellt kapitel, för jag introducerar en helt ny karaktär, med en hemlighet. Berätta vad ni tycker i både gott och ont, eller meddela åtminstone att ni har läst

________________________________________

Kapitel 6.1 En ihärdig inre röst

Justin,
det finns ingen frågan om att du inte skulle komma hem över jul! Bland dina ursäkter finner jag inte en enda godtagbar för att du skulle få stanna på Hogwarts. Dessutom kommer dina kusiner från Durmstrang för att fira julen med oss, och de väntar så på att få se dig.
Så sluta nu med allt nonsens, jag kommer imot dig till tågstationen.

Kramar,
Mrs Pacioretty

Justin suckade och skrynklade ihop brevet. Han hade vetat att det var ett hopplöst försök, men att se den slutliga domen skriven med sin mammas handstil fick ynglingen att ge väggen framför sig en spark. En svordom undslapp Justins läppar då han tog tag i sin ömmande tå och gav väggen en giftig blick.
Surmulet började Justin halta mot kökskorridoren. Han måste ta sig i samman, det fanns mycket att göra ännu innan det var dags att packa sina väskor och vandra iväg mot Hogsmeade. Följande eftermiddag skulle gå i trollformelklubbens möte, och Seth hade en julfest planerad för kvällen. Dessutom hade han lovat hjälpa Julia med astronomin, för att inte tala om strafftjänsten hos McGonagall klockan sju.
Väl framme i rätt korridor kastade Justin en hastig blick åt båda håll, men det var bara han där. Justin gick fram till tunnorna som radats upp längs väggen. Efter alla gånger han gjort detta, behövde Justin inte längre räkna tunnorna för att hitta den rätta, och rytmen till knackningarna kom av sig själv. Ett av locken flög upp, och Justin hukade sig för att klättra in i tunneln som ledde till Hufflepuffs sällskapsrum.
Han hade alltid gillat rummet med sitt låga tak, de runda dörrarna som ledde till sovsalarna och växterna professor Sprout placerat i rummet. Det var alltid vackert väder bakom fönstren och rummet var alltid behagligt varmt, även när det stormade och Gryffindor- och Ravenclaweleverna fick huttra i sina torn.
Elever satt framför elden och runt de runda borden; vissa studerade, andra njöt bara av det ankommande jullovet. Justin vinkade trött åt en grupp sjätte års elever som satt vid brasan och styrde stegen mot dörren som ledde till hans sovsal. Hans vänner ropade efter honom, bad att han skulle sätta sig med dem, men Justin skakade på huvudet med ett svagt leende och öppnade den runda dörren.
De vill inte vara med dig på riktigt.
Justin kastade sig på sin säng och strök frånvarande det mörkgula täcket med det vänstra pekfingret. En husalf hade bytt om lakanen och placerat en ren skolklädnad prydligt vikt på sängändan. Justin lade den i sin öppna koffert och började rada upp sina skolböcker under nattduksbordet.
Det knackades på dörren, tre gånger i snabb följd, och Justin log.
”Kom in”, sade han tydligt och placerade den sista boken i hyllan. Han hörde det svaga knarret då dörren öppnades och stängdes, och sedan ett ljust ”hej”. Justin svängde runt och log mot Julia. Hon hade sitt lockiga, ljusbruna hår löst och hennes stora, grönbruna ögon tindrade då de betraktade pojken framför henne. I famnen hade hon en bok och en stjärnkarta.
”Har du tid nu? Emily såg dig komma in och du lovade ju vara med mig, alltså för stödundervisningen, så om du har tid...”
Justin avbröt henne med ett lätt skratt. ”Visst, det passar bra.” Julia log brett och satte sig på sängen bredvid Justin.
Julia gick sitt femte år i Hogwarts, och det var i början av terminen som Justin lovat hjälpa henne med astronomi. Eller Seth hade lovat att han skulle hjälpa, för då den rodnande flickan frågat om saken hade Seth ropat ett jaa innan Justin hunnit öppna sin mun.
”Så, vad hade ni till läxa?” Julia vek upp stjärnkartan och började tala, utan att för en sekund flytta sin blick från Justin. Han hade undrat om hon verkligen hade några problem med astronomin, för flickan frågade fler frågor om Justin än om själva ämnet. Men Justin brydde sig inte om det, för han njöt av flickans sällskap.

En timme senare hade de gått igenom Julias läxa, och dessutom diskuterat Justins jullovsplaner och festen följande kväll. Julia vek ihop sin stjärnkarta och rodnade plötsligt, medan hennes blick för första gången flackade bort från Justin. Sedan lutade hon sig fram och tryckte kvickt sina läppar mot hans. Innan Justin hade tid att reagera hoppade hon upp och rusade ut ur salen med ett ljust ”hej då”.
Justin såg förvånat på den runda dörren och ruskade sedan på huvudet. Vad hade just hänt? Han steg upp och gick till badrummet, där han tungt lutade mot handfatet. De bruna ögonen stirrade förvirrat tillbaka från spegeln.
En snabb blick på klockan bekräftade att han borde vara framför McGonagalls kontor om en kvart. Så Justin rättade till sin gulsvarta slips och drog sina fingrar genom sitt gyllenblonda hår, innan han lämnade sovsalen för att byta några ord med sina vänner.
”Patch!” hojtade Seth från stolgruppen framför eldstaden. Justin banade sin väg mellan de yngre eleverna och kastade sig raklång över de tre personer som satt på rummets bästa soffa. Han placerade sitt huvud i Seths famn; den korta pojken skrattade högt och låtsades kärleksfullt stryka Justins hår. Seth hade rödbrunt hår och gröna ögon, men på grund av sin korta längd och knäckta näsa kunde han inte kallas snygg. Seth var dock en av de där människorna som alla visste och som var vän med alla.
”Så, vad hände med Julia?” Frågade han retsamt.
”Hon var lika röd i ansiktet som Gryffindors quidditchdräkter”, sade flickan som satt intill. Hon hade mörkbrunt hår och pannlugg. Hennes lilla näsa var täckt av fräknar och hon hade gulaktiga ögon, fulla av skratt.
”Det var inget”, svarade Justin och försökte dra sig upp, men de andra höll häftigt imot. Tiffany himlade med ögonen och bytte en road blick med killen längst ut. Oliver var med sitt korta blonda hår, djupblå ögon och kraftiga haka en av de snyggaste Hufflepuffarna, men han förblev omedvetan om detta, för han hade varit ihop med Tiffany enda sedan tredje årskursen.
”Visst visst. Vi får väl dra det ur dig imorgon under festen. Hekat ska hämta eldwhiskey och honungsöl”, berättade Seth och blinkade med ögat. Hekat var hans familjs husalf, och under deras senaste år hade hon med hjälp av sin alfmagi smugglat in drickor åt dem.
”Vi ser det sen”, sade Justin med ett leende och skuffade sig upp.

Två minuter i sju var Justin framme vid McGonagalls kontor. En flicka stod redan där och väntade. Hon fumlade med sin rödgyllene slips, men lyfte blicken då hon hörde hans steg närma sig. Ett blygt leende spred sig på hennes läppar och Justin försökte komma ihåg hennes namn.
”Hej, har du också strafftjänst?” Frågade han och stannade vid den stängda dörren. Flickan nickade, men de hann inte tala mer, för dörren svängde upp. Justin lät flickan gå in först och drog sedan igen dörren bakom sig. McGonagall satt bakom ett bord, men framför den hade hon ställt upp två pulpeter så långt från varandra som möjligt, och på dem skrivdon och en bunt med pergament.
”Sätt er”, sade professor McGonagall och snörpte bistert på munnen. Justin slog sig ner och kastade en blick på det översta pergamentet, som var täckt med text skriven i prydlig handstil.
”Jag är verkligen förvånad över er båda”, fortsatte Gryffindors föreståndarinna då de satt sig ner. Flickan skruvade på sig. ”Jag förväntade mig mer. Som straff får ni kopiera pergamentet jag placerat framför er, och om jag inte kan urskilja texten får ni börja om.” Det blev tyst och Justin kastade en blick på McGonagall, som vänt sin uppmärksamhet till en tjock bok. Han höll tillbaka en suck och började läsa igenom pergamentet, för att sedan prydligt kopiera det.
Då Justin skulle börja på sitt fjärde pergament lämnade McGonagall rummet med en sträng förmaning åt dem att fortsätta i tystnad. Dörren slogs igen och Justin vände sin blick från pergamentet till flickan, som också lagt undan sin penna och masserade sina tinningar.
”Så, vad gjorde du för att hamna hit?” Frågade Justin med ett snett leende.
”Jag somnade på professor McGonagalls lektion”, svarade flickan och grimaserade.
”Det händer inte så ofta, jag kan tänka mig att hon blev förvånad.”
”Mer arg faktiskt.” De log båda. ”Du då?”
”Jag...” Justin suckade djupt och nu var det hans tur att massera sina tinningar. ”Jag skolkade från hennes lektion. I misstag.” Flickan såg på honom frågande och öppnade sin mun för att tala, men just då kom McGonagall tillbaka och Justin vände lättat sin uppmärksamhet mot pergamentet. Det hade varit en av hans dåliga dagar och han hade inte någon lust att diskutera saken.

Klockan tolv gav McGonagall dem tillåtelse att gå. Justin gick tillsammans med flickan, som knappt kunde hålla sina ögon öppna av trötthet. Då de kom till korsningen där de skulle skiljas åt gav Justin flickan ett leende och önskade henne god natt. Flickan gäspade och svängde åt vänster. Justin såg förbryllat efter henne, och brast sedan ut i skratt.
”Hej, vänta!” Ropade han. Flickan stannade och vände sig om. ”Jag trodde Gryffindortornet var åt det där hållet?” Sade Justin med ett leende och pekade mot gången åt höger. Flickan såg sig om och började sedan fnissa trött.
”Jag är hopplös”, sade hon och började gå mot honom.
”Kanske bäst att jag följer dig en bit”, svarade Justin och flickan nickade utan att protestera. De börade gå åt höger och Justin ledde vägen till tornet. Väl vid trapporna som skulle leda upp till Gryffindors uppehållsrum tog Justin farväl av henne och körde händerna djupt i sina fickor.
I maklig takt började han gå mot köket, men tystnaden började trycka på och Justin såg sig olustigt omkring. Han undvek att vara ensam långa tider och nu ökade han på stegen.
Hon hade förväntat sig bättre av dig.
Justin kramade ihop sina näver så knogarna vitnade och tog en genväg för att komma fram snabbare.
Du misslyckades.
”Håll käft”, mumlade Justin.
Du är inte värd att vara här.
”Håll. Käft”, sade han högre.
Du är värdelös.
”Håll käft!”
”Mr Pacioretty, vad håller ni på med?” Justin svängde runt och möttes av professor Sprout, som med lyfta ögonbryn betraktade honom. Han lade på ett ursäktande leende.
”Ursäkta mig professorn. Jag kommer från professor McGonagalls kontor.”
”Javisst, jag hörde om det”, sade hon beklagande. ”Jag förstår inte vad som gått i dig, inte en enda gång kvarsittning på fem år och nu var det här redan din tredje! Som prefekt borde du visa bättre exempel”, fortsatte lärarinnan uppfodrande. Justin flyttade besvärat tyngden från ena benet till det andra, och Sprouts ansiktsuttryck veknade. ”Gå nu, raka vägen till sovsalen.”
”Tack, professorn. Det ska jag”, sade Justin och gjorde som hon beordrat. Då han kom runt nästa hörn började han springa, och stannade först i kökskorridoren.

jättebra!

Jag kan inte uttala mig om det senast utkomna kapitlet, men däremot kan jag göra det om kapitel två och tre, som jag nu har läst!

Tänket inte upprepa en massa från min senaste kommentar, men jag står fast vid att jag gillar ditt skrivsätt och att texten har ett bra flyt.

Jag störde mig lite på början av andra kapitlet, när Leevi hälsar på de två blonda flickorna i sovsalen. Det var ett väldigt kort möte som slutade alldeles för abrupt och framstod som lite meningslöst, då det kändes som om det egentligen inte tillförde speciellt mycket.

Åh Leevi, hennes lokalsinne verkar vara ungefär lika bra som mitt! xD

Tycker att din karaktärstolkning av en tonårig Sirius är klockren, precis som jag har föreställt mig; hopplöst flörtig men om man kan se förbi det inser man att han ändå har hjärtat på rätt ställe.

Och så måste jag bara tillägga att Leevis interaktioner med McGonagall var välskrivna och fångade verkligen upp McGonagalls no-nonsense-attityd.

Det här är egentligen inte jätteviktigt, men jag gillar hur Leevi ibland halkar in på franska när hon talar, känns som om det vore ganska naturligt om man är uppvuxen i ett annat land.

Scenen med Mulciber och Avery var intensiv, riktigt spännande. Jag gillade hur Leevi lyckades ta sig ur situationen på egen hand, att hon faktiskt kan ta vara på sig själv och, till skillnad från många andra moderna fiktiva hjältinnor, inte alltid behöver en man som beskyddar henne.

Remus är så rar och det känns som att han allt för ofta ställs i skymundan i många fanfictions, så jag är glad över att han får mer utrymme här! Det var en fin dejt, även om jag får känslan av att det här mellan honom och Leevi har utvecklats så tidigt i berättelsen att det nog inte kommer hålla.

Okej, jag ändrar mig, det är inte bara Sirius, utan alla marodörerna som du skriver helt klockrent! ^^ Sirius och James ”sov sött gulleponken”-utbyte var helt genialiskt!

Allt som allt, tummen upp till kapitel två och tre!

Tack Elma00 ♥



Jag vet att det blev väldigt kort, men största orsaken var att få dem introducerade, och om man tänker sig en morgon just innan skolan börjar, så personligen brukar jag ha för bråttom för några längre koversationer

Och angående Remus, jaa, kan inte säga mer, men det är underligt hur du genast märker om det är någon mening jag lagt in senare (kommentaren till kapitel ett om den irriterade flickan), jaa du läser min text ganska... rätt

Jo, jag förstod att du måste ha introducerat dem av ett skäl, kände mig bara lite snopen när konversationen var över så snabbt, bara någon ytterligare liten replik skulle ha suttit fint. ^^

Så du tycker att min perceptionsförmåga är underlig? Det är egentligen en hemlighet men... jag är synsk!

JÄTTEBRA =D

Älskar hur du beskriver Hufflepuffs elevhem, dess salar osv. Det står ju inte i böckerna, bara lite com JK sagt^^

Sen älskar jag HP skämt xD ”Hon var lika röd i ansiktet som Gryffindors quidditchdräkter”
Jättebra där^^