Dark Paradise [SV]

tack!

Kär! Som sagt skriver du helt underbart! :o

tack så mycket!

Mega grymt bra, som alla kapitel i denna fanfic.

Vad Klaus har för tankar i huvudet kan man ju aldrig veta, men eftersom han blandade ihop Caitlyn med Caroline, borde de ha några likheter, right?
Ja, och mellan Caitlyn och Klaus börjar det hetta till, så, det blir nog farligt... xD

Åh, det här är ju beroende framkallande, stop being so damn good! :O
Men jag tror jag har mina aningar på Caroline sidan, let's see...

Tack Dream! du lyser alltid upp min dag ♥

Beroendeframkallande? fan, det var ju inte bra, eller? :O

Caroline, Caitlyn... de är ganska lika till utseendet och personligheten kan jag berätta... mer får ni läsa i nästa kapitel

Gör jag? Haha, då är jag fett lycklig bara över det *stolt* !

Inte bra? :O Du får sluta, det var ju fan superduperväldigtmegajätte bra! (förlåt för mitt dåliga val av ord, men jag gör så ibland när jag inte orkar beskriva saker närmare xD) Det är det ju förstås alltid när du skriver, väldigt underhållande och fängslande.

Ja, jag hade en aning om det, så nu är det spännande att få se hur det gick till...

Taaaaaaaack, du har no idea hur mycket det betyder!

Jag har inte börjat skriva på nästa kapitel än dock, ska göra det snart, lovar! Men jag ser till att vara väldigt inspirerad så det blir bra

Det är verkligen ingen brådska, ta den tid du behöver för att det ska bli så bra som möjligt.
Jag kan vänta hur länge som helst, bara det kommer något någon gång.
Längtar bara eftersom det är så bra

LOVED IT! jag mååååååååste ha meeer nuuu!

Dunno vad jag ska ha för predikan här i början som jag brukar, förutom att ni är AWSOME! tack för att ni läser btw, det är ett lite längre kapitel än vad det brukar vara... enjoy ->


Chapter 8 – All these questions...part 2

Att gå igenom skogen med Klaus var inte så farligt som jag först hade trott, jag var förstås fortfarande livrädd över tanken att jag skulle bli det jag fruktade – en vampyr. Men jag hade nog inte riktigt förstått det än, eftersom jag fortfarande var så lugn. Eller så var det något med Klaus som gjorde att jag var så avslappnad, han betedde sig inte alls så som jag trodde.
”Vad händer ifall jag inte dricker människoblod?”frågade jag försiktigt då vi hade varit tysta en längre stund. Klaus hade sett på mig under hela perioden som vi gått, jag visste inte ifall jag gillade det eller hatade det.
”Då dör du”, svarade han enkelt. Jag grimaserade, död. Jag hatade det ordet, det fick alltid min mage att dras åt i flera knutar. ”Men jag ska inte låta det ske, tro mig.”
Han tittade mig djupt in i ögonen, det hade gått åtminstone femton minuter sedan jag vaknat upp och förvandlingen hade påbörjat. Jag kände mig tröttare nu än vad jag hade varit vid uppvaknandet. Förmodligen var det min kropp som skrek efter blod, det fanns ingen annan möjlig förklaring på det hela.
”Du börjar må sämre, inte sant?”det var ingen fråga, snarare en konstatering. Klaus var förstås väldigt gammal och man skulle inte underskatta honom, det gick förmodligen inte att ljuga för honom heller.
Jag nickade stumt, ögonen hade jag svårt med att hålla öppna och mina steg blev allt mer svaga. Det var min kropp som började ge upp hoppet.
”Kom här”, sade Klaus som hade stannat. Jag tittade utmattat på honom då han lade sin ena arm om min midja innan han lyfte upp mig i sin famn. Jag lät honom göra det, det fanns inte så mycket annat att göra i den situationen då det gällde liv eller död.
Till min egen förvåning så verkade inte Klaus vara uttråkad över hela saken då han var tvungen att bära mig, han var med uppspelt och på något underligt sätt beskyddande.
”Varför gör du det här?”viskade jag matt. Han tittade mig rätt in i ögonen, så ljusa som de var. Om någon hade berättat för mig nu att han var elak så skulle jag inte kunna tro det. Han såg så mild ut, eller så var det mina ögon som spelade mig ett spratt.
”För att du behöver det”, svarade Klaus enkelt. ”Det är inte långt kvar, sweetheart.”
Just som han sade det vände jag huvudet från hans felfria ansikte och såg ett stort hus uppenbaras framför mig. Om man alls kunde kalla det för ett hus, gården framför den stora byggnaden var välskött och hela området var omringat av ett högt, svart staket av järn. Huset var gjort av någon slags sten och såg gammaldags ut, jag gissade på att det hade stått där en längre tid och nyss blivit renoverat, för att få det hela mer rätt så kunde man kalla det för en herrgård. Jag gissade på att bakgården var ännu mer magnifik, men den intresserade mig inte precis för tillfället. Jag var för matt för det och jag var nervös över Klaus syskon också.
Då Klaus gick upp för trappan öppnades dörren in till hallen direkt, en blond kvinna stod där med ett menande uttryck i ansiktet. Jag gissade att det var hans syster, Rebekah. Jag pustade ut inom mig, hon liknade inte alls på den Rebekah som fanns på Hogwarts.
”Var har du varit och vem är det där?”fräste Rebekah. Jag blev förvånad över hur hon talade med Klaus. Men de var ju syskon. ”Nik, jag sade åt dig att släppa taget om henne.”
”Jag misslyckades med det, Bekah”, var allting som Rebekah fick till svar innan han trängde sig förbi henne och in i hallen. ”Var är Kol, Elijah och Finn?”
”Finn försvann för två timmar sedan, han hade fått kontakt med mor”, svarade Rebekah. Hon gick efter mig och Klaus då vi kom in i ett stort vardagsrum. Det var inte speciellt modernt, det var mer som en salong med soffor och bord.
”Varför är jag inte förvånad...”muttrade Klaus medan han lade ner mig i en av sofforna. ”Bekah, hämta en flaska med blod.”
”Och varför skulle jag hämta det åt dig?”sade Rebekah, men hon vände sig om och försvann ut genom samma dörr som vi kommit in i efter en blick från Klaus. Hon hade mumlat något om 'idiot och jävla storebröder'.
Klaus vände sig tillbaka mot mig då Rebekah försvunnit, han satt hukad framför mitt ansikte, där jag orörligt låg i soffan. Kallsvettig var jag också, förmodligen var mitt utseende inte precis så som det brukade vara. Sjuk, det var säkerligen det rätta ordet för det hela.
Efter en mycket kort stund vad Rebekah tillbaka, med en glasflaska fylld med röd vätska samt ett glas. Hon räckte dem till Klaus med en tjurig blick i ansiktet innan hon satte sig med benen i kors i soffan mitt emot mig.
”Här”, sade Klaus och räckte fram ett glas med den röda vätskan åt mig.”Du kommer må bättre, lita på mig.”
Rebekah fnös högt från sin plats och jag såg hur hon himlade med ögonen. ”Jag tror nog hon är tillräckligt vuxen för att ta hand om sig själv, Nik.”
Klaus ställde sig upp och såg trött på sin syster, medan jag drack av blodet som jag fått. Genast kom krafterna tillbaka och jag kände hur jag förändrades på något sätt. Mina sinnen blev skarpare och min hjärna blev allt mer klar. Jag trodde nog aldrig att jag skulle tänka något liknande, men blodet smakade gudomligt. Det var inte som min favoriträtt, det var helt magnifikt, helt underbart.
”Har inte du något bättre för dig, Bekah?”frågade Klaus spydigt. Hon ryckte på axlarna och skakade sedan på huvudet.
”Det finns inget intressant i byn längre, men baren var inte så dålig. Den liknar den som finns i Mystic Falls, du borde ta dig en titt”, berättade Rebekah. Jag hörde på dem med halvt öra medan jag satte mig upp i soffan. Äntligen kände jag mig som mig själv igen, men det var något som var annorlunda. Jag var en vampyr nu, en mördare.
Klaus damp ner i soffan bredvid mig då jag väl hade tömt hela glaset. Jag studerade Rebekah, som studerade mig. Hon hade långt, rakt blont hår och det syntes att hon brydde sig mycket om Klaus. Hon gillade förmodligen inte att det kom nya personer in i deras liv, i alla fall av det som jag förstått.
”Så du är min brors nya leksak?”sade Rebekah. Jag hade haft rätt, hon var definitivt avundsjuk för att Klaus verkade gilla mig, fast det var ju svårt för mig att förstå också.
”Bekah”, sade Klaus varnande medan han lutade sig bakåt i soffan.
”Vad? Jag försöker endast lära känna din nya Caroline...”muttrade Rebekah innan hon ställde sig upp och försvann blixtsnabbt ut ur rummet. Jag rynkade pannan, hans nya Caroline? Försiktigt vändes min blick över till Klaus, han såg väldigt plågad ut, vilket fick mig att känna mig illa till mods.
”Jag får ursäkta Rebekah”, sade han plötsligt och vände sin blick mot mig. Hans plågade uttryck hade försvunnit med ens och blivit ersatt av ett snett leende. ”Mår du bättre?”
”Mycket”, svarade jag och lade det tomma glaset på bordet framför mig. ”Tack.”
”Inget att tacka för”, sade Klaus och lade huvudet på sned. Vi satt nära varandra, vilket fick mitt hjärta att bulta hårt mot bröstkorgen. Vi rörde inte varandra, vilket fick mig att vara lite mer lättad. ”Nu är du en vampyr, så vad vill du veta?”
Han talade med mig som om det inte vore någon skillnad, vilket fick mig att slappna av. Jag kände ju ingen större skillnad, förutom att mitt begär till blodflaskan på bordet fanns i mina tankar hela tiden och att mina sinnen hade utökats mycket. Jag kunde se både klarare och längre, hörseln var också mycket bättre.
”Kommer jag kunna vara med vanliga människor?”frågade jag försiktigt. ”Tänk ifall jag dödar dem...”
”Det gör du inte”, sade Klaus lugnt. ”Men du måste vara försiktig så att inte dina jaktsinnen tar över. Ifall du blir törstig måste du dricka direkt. Det blir lättare med tiden, det är endast nu i början som du kan behöva dricka blod oftare.”
Jag nickade stumt, det var en stor förändring. Jag ville inte vara vampyr, det hade jag aldrig velat. Vem ville ens bli en vampyr? Det var som en förbannelse som aldrig gick att tas bort och jag hatade det. Klumpen i halsen som funnits där enda sedan jag vaknat upp blev allt större och större hela tiden. Att möta hans ögon gick inte längre, min blick gick ner i golvet och jag kände hur besviken han blev då jag bröt vår ögonkontakt.
Jag hörde hur dörren in till hallen öppnades, både jag och Klaus vände våra blickar mot det hållet just då. En kille som såg ut att vara ungefär arton hade kommit in tillsammans med en tjej i min ålder. Killen hade mörkbrunt hår och var medellång.
”Kol”, sade Klaus genast som han fått syn på killen som vände blicken mot vårt håll och skickade iväg ett brett flin.
”Nik”, utbrast Kol innan han vände blicken mot mig. ”Verkar som om du fått vår syster ilsken.”
”Jag är van”, flinade Klaus medan han ryckte på axlarna. ”Caitlyn, det är min lillebror Kol.”
”Den snygge i familjen”, flinade Kol och blinkade åt mig. Jag himlade demonstrativt med ögonen mot honom, vilket fick honom att flina ännu bredare.
”Vem är det?”ville Klaus veta och nickade mot tjejen.
”Mitt mellanmål...”sade Kol och lade armen om tjejens axlar. Jag rynkade pannan, varför sprang hon inte, eller ens sade något. Det var som om hon var i trans, eller som om någon hade lagt imperio på henne. Jag visste inte riktigt, men jag gillade Kol till sättet direkt, förutom den delen att han använde människor som sina personliga blodpåsar.
Det var då jag fick syn på det, ett sår som blödde på tjejens hals. Jag kände hur minna sinnen skärptes och jag kunde inte slita blicken från såret. Mitt ansikte förändrades, det var något som hände med ögonen och mina tänder...de blev spetsiga...
”Kol, få ut henne härifrån”, sade Klaus varnande och hoppade upp ur soffan.
”Glädjedödare”, muttrade Kol, men lydde sin bror och försvann ut tillbaka med tjejen.
Jag blinkade till flera gånger, men ingenting som jag gjorde fick mitt ansikte att gå tillbaka. Panikslaget ställde jag mig upp och tittade mig i spegeln som fanns på väggen bakom Klaus. Mina ögon hade blivit mörka och under dem strilade svarta linjer. Försiktigt öppnade jag munnen och beskådade mitt nya jag, två av mina tänder hade blivit långa och sylvassa.
Skräckslaget stängde jag munnen igen och började andas snabbt samtidigt som jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. ”Herregud... jag är ett monster...”
Klaus tog tag om mina axlar i ett försök att lugna ner mig, men paniken hade tagit över, jag försökte desperat dra mig ur hans grepp. Men han var alldeles för stark.
”V-vad är d-det som h-händer m-med m-mig”, stammade jag medan jag tittade mig omkring åt alla håll. Jag hade sett så hemsk ut, jag hade aldrig sett något liknande. Tårarna började rinna ner för mina kinder, men mitt hemska uttryck vägrade försvinna.
”Caitlyn, titta på mig”, sade Klaus hårt, han höll väldigt hårt om mina axlar, nästan så att det gjorde ont. Förvirrat tittade jag upp mot hans ansikte, det var likadant som mitt, bara att hans ögon var gula. Tänderna var likadana och de svarta spiralerna var även under hans ögon. Jag lugnade ner mig en aning, det hände åt honom också! ”Ser du? Varje gång du ser färskt blod kan ditt ansikte förvandlas, det är för att din kropp kräver blod.”
”M-men hur f-får j-jag bort d-det?”stammade jag fortfarande lika skräckslaget.
”Andas lugnt”, svarade han. Niks ansikte övergick till det vanliga igen och jag gjorde som han sade, jag andades så lugnt som jag förmådde och stängde till och med ögonen. Jag kände hur mina muskler slappnade av och jag blev slapp igen, mina tänder återgick till sin vanliga form och då jag öppnade ögonen igen så såg jag mig själv i spegeln – ingen vampyr.
”Är det allt som jag m-måste göra?”frågade jag försiktigt. Klaus nickade långsamt.
”Ja, du måste endast hålla dig lugn”, sade han allvarligt innan han släppte taget om mig. ”Det är mycket kvar som du måste lära dig. Så att du inte hoppar på varje individ som du ser och så att du inte blir som mig.”
”Dig?”frågade jag oförstående. Då gick det upp för mig att han just hade hjälpt mig hur man inte skulle göra då man var en vampyr, en vampyr var menat för att dricka blod. Jag borde se ut så, men han hade hjälpt mig till det tvärtemot. Han var ond, men ändå hjälpte han mig.
”Ja, mig”, sade han lugnt.
”Varför hjälpte du mig? Jag menar, det är väl meningen att en vampyr ska döda och du hjälpte mig för att kunna hålla kontroll över mig själv. Jag vill veta varför.”
Klaus suckade och satte sig matt ner i soffan igen. Jag satte mig tålmodigt bredvid honom. ”Caitlyn, hur många gånger måste jag berätta för dig att jag gillar dig?”
Mitt hjärta stannade, han var fullt allvarlig då han sade det med ögonen som tittade rätt in i mina. Jag fylldes av en plötslig värme och jag kunde inte låta bli att le generat. Men innan jag hann säga något så fortsatte han.
”Jag vill endast vad som är bäst för dig, även fast jag är en mördare som har gjort flera fruktansvärda saker. Jag vet att du förmodligen inte känner samma sak om mig, med tanke på vem jag är och du kommer fortfarande höra massvis av hemska saker om mig. Det mesta är sant och jag kan inte ändra mitt förflutna.”
Jag drog efter andan. ”Har det något med Caroline att göra?” frågan var försiktig, men jag var tvungen att veta. Jag hade väntat länge nog och till och med Rebekah hade nämnt henne.
”Det med Caroline är en lång historia...”
”Vi har tid”, sade jag. ”Inte för att jag vill pressa dig eller nåt!”
Klaus flinade och lutade sig bakåt i soffan, medan jag vägrade ta bort blicken från honom.
”Du vet att jag inte är en snäll person, eller hur?”sade han plötsligt. Jag var förvånad över den kommentaren, han hade ju varit vänlig mot mig. Men det betydde ju inte att han var det mot alla andra.
”Kanske inte”, sade jag dröjande. ”Men det förändrar inte hur jag känner för dig...”
Jag hade just sagt det, att jag gillade honom. Endast gillade – jag var intresserad av honom och ville veta mer om honom såklart. Han hade räddat livet på mig, två gånger och han behandlade ju mig som något som inte fick gå sönder, något ovärderligt.
Hans reaktion var nog det som fick mig mest att bli generad. Han stelnade till i sin position och han tittade på mig som om jag vore galen eller något. Jag undrade över ifall han någonsin hade hört något liknande, eftersom jag hade fått honom att inte veta vad han skulle säga. Han öppnade och stängde munnen flertal gånger utan att ett ljud kom ut från den, vilket verkligen såg skrattretande ut. Den store badass hybriden var mållös.
För att lätta upp stämningen igen, efter att vi suttit och tittat på varandra i åtminstone en kvart, så var jag tvungen att försiktigt fråga vad som var nödvändigt att veta om vampyrer.
”Du kan inte gå i solljus och så kan du tvinga människor att göra precis vad du vill ifall du ser dem i ögonen och ger dem en befallning”, berättade plötsligt Kol som kommit från ingenstans och kastat sig ner i soffan framför mig och Klaus. ”Vad är det med Nik?”
Klaus ryckte till av sin brors röst. ”Vad?” han vände förvirrat huvudet mot sin bror.
Kol flinade stort och skakade på huvudet åt mig. ”Jag gillar dig, Caitlyn, du är den enda som någonsin fått Nik att hålla klaffen.”