Mugglarmagi [SV]

TACKTACKTACK!!♥♥♥ Det betyder jättemycket för mig!♥♥♥

Här kommer ett till kapitel ^^ Jag skrev det ganska snabbt, men jag hoppas att det blir okej

Kap 12 Hogwartsexpressen

”Hejdå”, sa jag och gav min mamma en kram.
”Hejdå, ha det jättebra nu”, sa mamma och kramade mig hårt tillbaka.
Jag kramade henne hårdare.
Hon och pappa hade inte helt kommit över hela häxgrejen, men de verkade i alla fall ha accepterat det.
”Jag måste tyvärr gå nu”, sa hon sorgset och det lät som om hon verkligen menade det.
Jag lossade lite på greppet runt hennes midja och tittade sorgset på henne.
”Hälsa pappa från mig”, sa jag och tittade ner i marken.
”Det ska jag”, sa hon och gav mig en sista kram, sedan hoppade hon in i bilen. ”Vi ses”, sa hon och gav mig en slängkyss.
Jag slängde halvhjärtat en tillbaka.
Jag tittade efter den silverfärgade Volvon ända tills den svängde bort.
Så då stod jag där utanför stationen med alla mina grejer helt ensam. Suckade tog jag tag i vagnen alla saker låg i och började gå in mot stationen.

Jag betraktade dem på avstånd, en familj med två barn, ett utav barnen var en pojke med brunt axellångt hår och stora ögon, han såg ut att vara något år yngre än mig. Den äldre flickan såg ut att vara 15 eller 16 år gammal, hon hade blont långt hår, men likadana ögon som sin lillebror. Hon ropade något jag inte kunde höra till sin mamma, som nickade till svar. Hon hade likadant hår som hennes dotter, men helt annorlunda ögon, hennes var… bruna. När flickan hade noterat sin mammas nickning, började hon springa mot spärrväggen mellan perrong nio och tio. Jag visste vad som skulle hända, Fred hade berättat det för mig. Självklart åkte systern rakt genom väggen. Efter det kom hennes bror och sedan hennes mamma och efter det pappan. Han hade samma ögon som sina barn.
Jag väntade i någon minut, sedan gick jag fram till samma ställe där familjen hade stått. Jag tittade på spärrväggen några meter framför mig, det var nu det gällde. Jag tog ett djupt andetag och började småspringa mot spärrväggen, åkte rakt genom dem och kände sand piska mig i ansiktet, sedan kom jag ut på andra sidan. Framför mig reste sig ett stort rött, glänsande tåg, rök slingrade sig ut ur loket, som var lika rött som resten av tåget. Jag gapade, Hogwartexpressen. Jag hade blivit så tagen av tåget att jag inte hade flyttat på mig från platsen jag kom ut ifrån. Så när jag stod där och tittade på tåget blev jag överrumplad av en vagn som kom ut ur väggen bakom mig. Den smällde in i min rygg och jag föll ner på marken och min vagn välte. Efter vagnen kom en kille i min ålder ut. När han såg mig ligga där på marken slog han handen för munnen.
”Gud, förlåt, jag visste inte att du stod där!”, utbrast han och skyndade sig fram mot mig.
Det bultade i min rygg, jag hoppades innerligt att det inte var något allvarligt.
”Är du okej?”, frågade han och tittade ner mot mig.
Jag tittade upp i hans ansikte. Han hade mörkt lockigt hår och ljusbrun hy. Hans vänliga bruna ögon tittade chockat ner mot mig.
”Nu är jag det”, viskade jag.
”Vad sa du?”, sa han och lutade sig lite närmare mig.
”Jag tror det.”, andades jag ut.
”Jag hjälper dig upp.”, sa han och sträckte fram en hand mot mig.
Jag tog tag i den. Hans hand var varm mot min, mitt hjärta började bulta en aning snabbare och en svag rodnad spred sig på mina kinder. Killen hjälpte mig upp. Jag kunde i alla fall stå på mina ben. Min rygg verkade inte ha blivit så skadad som jag hade trott. Det skulle säkert bara bli ett blåmärke.
”Förlåt!”, sa han. ”Jag hade absolut ingen aning om att du stod där...”
”Det är okej, jag känner mig jättebra”, avbröt jag.
Han såg fortfarande lite tvivlande ut, men sa inget mer om det.
”Jag heter Lucas föresten”, sa han och sträckte fram sin hand.
”Alivia”, sa jag och tog tag i hans hand, vid hans beröring rodnade jag igen, men skakade den så stadigt jag kunde.
”Fint namn.”, sa Lucas och log ett litet snett leende.
Jag rodnade ännu hårdare, så att jag såg ut som en tomat i ansiktet.
”T-ack”, stammade jag fram.
”Jag har aldrig sett dig här förut, ska du börja första året?”, frågade han och granskade mig tvivlande.
”Nej, jag ska börja tredje året”, sa jag snabbt.
Som tur var hann han inte fråga mer om det, för några pojkar ropade på honom lite längre bort på perrongen.
”Det var trevligt att träffas Alivia, vi kanske ses!”
”Mm”, var det enda jag kunde få fram.
Jag tittade efter honom när han gick mot sina vänner. Hur snäll kunde en människa vara? Mitt hjärta bultade fortfarande, men rodnaden hade avtagit en aning. Tågets vissla ljöd som en väckarklocka för mig. Jag ryckte till och började gå mot tåget.

SUPADUPA AWESOME! c:

awe! :3 käärleeeek!

Awesome!!!

Superduper!! Jää!

Ååhh va bra! ♥ C: