Uppdraget! (Rollspel Privat)

Jag tittar på Lea. " okej det visste jag inte, men som du sa så får vi klä ut oss lite sen, men just nu måste vi äta och sen vila inför natten" sa jag tort med samtidigt lät jag rädd. Jag blinkrar och hoppas på att när jag öppnar ögonen igen ska jag vara tillbaka i District 12 och sitta med min mor och fr och Mikaela för den delen och prata om hur jakten gick idag, men när jag öppnar ögonen så ser jag fortfarande bara 11:an.

Lea kröp närmare trädet och tar fram torkat kött från väskan. Hon tar några bitar och lägger tillbaks resten. Hon sitter och tuggar på bitarna ett tag tills dem är slut. Då hon övergår till att titta ut över skogen som dem nu var tvugna att lämna bakom sig. Elvan väntade men fredsväktare överallt som kunde ta dem i vilken sekund som helst.

Jag gjorde som Lea, jag tog fram några torkade köttbitar och la tillbaka resten. Jag åt upp snabbt och kröp närmre Lea. Jag tog fram mitt rep och knöt fast det i grenen över och drog ner grenen till den vi satt på och knät fast där, nu syntes vi inte. Jag drog igen väskan och började dra på ögonlocken.

Lea satt och stirrade ut i mörkret mellan grenarna. Hon kunde inte sova. Det ända hon tänkte på var Andrease som antagligen hade tränat inför att komma ut på arenan medans dem hade vandrat i skogen. Antagligen skulle Andrease om bara några dagar stå på plattorna i dödsarenan och hans syster också.

((Jag anser fortfarande att Griffindor kikar de andra elevhemmens små rumpor!!))

((och jag anser att Ravenclaw kikar de anndra elevhemmens små rummpor!!))

Jag sommnade snabbt, jag drömmde en så konstig drom, jag drämmde om Mikaela och mig när vi skrattade åt pappa som skojade åt oss då helt plötsligt det kom en enorm spindel och tog både Mikaela och pappa. Jag vaknade hastigt upp och var kallsvettig, jag tittade på Lea. " varför sover du inte?" sa jag svagt efter drömmen.

((dill, dill, dill... Ravenclaw gjorde ju det där igår! Om du inte märkt det så är Gryffindor och Ravenclaw lite fientliga mot varandra, var det iallafall.))

"Jag kan inte sova" svarade Lea bara ovh tittade på Torccie. "Varför vaknade du det är fortfarande mitt i natten?"

((Jag anser fortfarande att Griffindor kikar de andra elevhemmens små rumpor!!))

(( hehe.... jo jag har märkt det.... hehe ))

"okej men försök att sommna endå, men jag drömmde en så konstig dröm bara, men det var säkert inget" sa jag lungt och tittade menande på Lea. Jag hatade att inte kunna sova, desutom gillade jag inte att dröma mardrömar. Jag tittade med blicken utåt en stund då ögonlocken vart tunga och jag sommnade om igen.

Torccie sov igen och Lea satt och stirrade rakt fram. Hon kände hur utmattnigen tog över och hon slöt ögnen.
Hon låg ner på något hårt och kallt. Hon kände lukten av blod och rosor. Hon öppnade ögonen och satte sig upp. Allt var vitt. Hon ställde sig upp och tittade sig omkring, ingenting så lånt ögat nådde. Allt var vitt och oändligt. Hon började gå åt ett hål för att bara komma nån annan stans. Men allting såg likadant ut. Hon stannade och såg sig omkring igen. Plötsligt så såg hon en liten gestalt, långt borta. Av någon anledning började hon springa åt det hållet. Men precis innan hon hann se vad det var blev allt svart.
Lea gnydde svagt i sömnen. Hon vred lite på sig och hennes ansiktsuttryck var oroat.
Hon vaknade upp i sin säng i tolvan. Hon satte sig upp och tittade på den tomma sängen som var James. Hon gick ut ur rummet och kom till köket. Ingen var där. Hon kollade i alla rum men hela huset var tomt. Hon gick ut. Hon gav ifrån sig ett skrik och satte händerna för munnen. Hela Distrikt 12 var nedbränt och det ända hus som var kvar var det hon nyss varit i. Hon sprang på det som varit gator. Inte en själ syntess någonstans. Men det hon inte märkte var att en gestalt stod och iaktog henne en bit bort. Hon kom till torget och såg något ligga på marken. När hon kom närmare såg hon att det var en fågel. Hon satte sig ner på knä bredvid den. Det var en död härmskrika. Återigen kände hon lukten av blod och rosor. Hon sträckte ut handen för att ta upp den och precis när hennes fingrar snuddade vid den högra vingen suddades allt ut.
Nu såg Lea rädd ut. Men hon sov fortfarande.
Hon vaknade upp och fann sig i ett snölandskap. Allt var vitt men man såg att det var en äng. 10 meter ifrån henne stod en vit ros ensam och gnistrande. Hon ställde sig upp och gick fram till den. Hon satte sig på knä. En gestsal, som hon inte la märke till, stod 20 meter bakom henne. Hon sträckte fram handen mot rosen. Hon rörde vid de vita kronbladen för att snabbt dra åt sig handen. Hon tittade på sitt finger. En droppe blod föll och landade på den snö täckta marken och allt blev svart.
Lea vred sig i sömnen och en tår pressade sig ut och rann längs hennes kind.
Hon vaknade upp i skogen utanför tolvan. Allt var grön och värkade fridfullt. Men det var något i luften, en doft, som fick det att kännas, konstigt. Hon ställde sig upp och med ens rann en röd klibbig vätska över allt och täckte allt förutom henne. Det var blod. Och som från ingenstans regnade det vita rosenblad, som la seig ovanpå blodet. Gestalten stod framför henne den här gången. Och det var...
Lea vred sig i sömnen och knöt nävarna.
Hon satt på en bänk i någon sorts trädgård, full med vita rosor. Rosorna doftade ganska gott men det fanns en annan doft som inte gick att dölja, doften av blod. Hon såg sig omkring. "Hej Lea" så någon. Hon hoppade till. En man satt på bänken bredvid henne. Och mannen var ingen mindre än President Snow. Hon bara tittade på honom. "Du har hittat min trädgård ser jag" fortsatte Snow. Hon ställde sig snabbt upp och bakade några steg. "Det här är inte på riktigt" skrek hon och sprang iväg. Utgång, utgång! Hon måste hitta en utgång! Hon stannade efter ett tag och tittade sig omkring. "Det är inte på riktigt" viskade hon. "Kanske inte eller så är det det" President Snow kom gåendes mot henne. Han log ett hemsk leende. Nu luktade det starkt av blod och rosor. Han kom nära och hon backade. Av de alla hemska platser som fanns var det här en av dem. En trädgård med rosor. Hon vände sig om och sprang. Men det tog stopp, hon var omringad av rosenbuskar. Ur dem vita rosorna började det rinna en röd vätska, blod. "Vill du inte stanna" Snow kom gåendes. Han skrattade, ett skratt som gjorde ont.

Med ett ryck vaknade Lea.

(( Förvirrande?? ))

(( nej det var bara intresant att läsa.))

Jag vaknade till igen av att något for igenom henne, det var en rysning som hade gått igenom hela henne. Hon vän de blicken mot Lea och såg att hon också var vaken. Jag tittade ut överr districtet och märkte att det var just, det var även full rörelse i d11. Jag satte mig upp lite bättre och sträckte på mig. Jag skakade lite lätt på Lea " vi måste gå!" sa jag tyst till Lea. Jag knöt loss grenen och tog tillbaka snöret. Jag packade ihop väskan igen och reste mig men ändå hukade jag mig.

((Oki, men för Lea var det lite förvirrande i början. ))

Lea sirrade rakt fram. Hon var kallsvettig. Torccie hade rätt. Dem måste gå nu. Hon ruskade på huvudet, men kunde inte släppa det som hänt i hennes huvud. Hon tog sina saker och svingade sig ner för trädet. Hon ställde sig vid stängslet och tittade på elvan. Det var ljust och folk var i full gång med att arbeta. Två härifrån var på samma ställe som Andrease, som antagligen åt en massa mat eller tränade inför spelen. Lea suckade och tittade på alla människor bland fruktträden. Hon la märke till vitklädda gestalter blande de som var klädda i mer smutsiga kläder. Det var fredsväktare som gick och höll koll på arbetarna. Lea fick en klump i halsen. Det här skulle bli svårt.