Den Svarta Änkan

SUPER!

Grymt! Och det gör inget att det tog lite tid, kapitlet kom ju, eller hur?

Blir så glad av att höra det, GinnyForever!

12. Ett bortglömt minne, fyllt av frågor..

Jag såg skräckslaget på mr Ollivander, han stirrade tillbaka.
”Oh, kära du..” började han förtvivlat.
”Tidskulan har aldrig haft fel, men någon gång måste det ju vara den första!” sa han tröstande försökte dölja hur orolig han var.
”Jag ska bara ta ett litet blodprov, ska prägla staven med den.” Han tog upp kniven och tog min stela hand. Jag rörde mig inte, stirrade tomt ut i luften, såg inte någonting, spelade upp orden för mitt inre. Jag kände knappt när han skar mig i fingret, och ennu mindre när han placerade droppen inne i staven. Darrande ledde han mig till Corla. Viskande berättande han vad som hänt. Hon kramade min hand, det kändes nästan bekant, jag kände mig liten, och som om jag plötsligt mindes något ..

”Vad ska hända med henne?” sa en rädd röst, det lät som en ung kvinna.
”Det vet vi inte, vi kan inte lova något, vill du prata med henne?” frågade en annan röst, en man. En kort tystnad hördes, två par fötter rörde sig mot mot mig.
”Är hon vaken?” frågade den unga rösten.
”Vet inte, tror inte det.” sa mansrösten. Kvinnan började gråta, snyftade och strök mig över kinden.
”Jag kommer sakna dig Rozea..” snyftade den. Jag öppnade försiktigt ögonen, en svart skugga lutade sig över mig, samma skugga som smekte min kind.
”Om hon överlever...”
”Får du aldrig träffa henne igen.” sa en ny sträng röst. Kvinnans hand började skaka, snyftningarna upphörde lät mer som hostningar nu.
”Aldrig, förstått? Du ska hållas borta. Hon ska aldrig se dig igen.” sa den elaka rösten.
”Nej då, a-aldrig i-igen..” snyftade hon.
En av människorna rörde sig runt mig.
”Giftet är fortfarande inne i hennes blodomlopp, hon har inte en skans”, sa mansrösten. Kvinnan fortsatte gråta, skuggan blev bara otydligare och otydligare, jag stängde ögonen, så trött.. hon tog min hand, kramade den förtvivlat, en mjuk och behagligt varm. Världen bleknade bort, allt blev vitt,
En virvel av vitt försökte dra med mig, jag sträckte ut handen mot det, försökte nå det.. någonting stoppade mig, en osynlig varm känsla.. Den lindade sig om mig, fick mig att bli trygg. Den spred sig genom kroppen. Jag slog upp ögonen. Såg på skuggorna. Den närmast flämtade till.
”Få jag..”
”Nej, det spelar endå ingen roll. Jag har ett hem att placera henne i, Sonja?” sa den stränga rösten.
”Ja frun?” sa en ung röst, som kvinnan bredvid mig.
”Nej!” utbrast hon. ”Inte min ege-”
”Tig ficka!” skrek tanten. ”Hon ser på mig! Kommer hon att minnas?!” frågade tanten.
”Nej,” sa mannen. ”Inte en skans.”

SUPER!

:OOOOOO AWESOME ÄNTLIGEN KOM MER!!!♥♥♥

tack! ♥

Måntass: Det var så lite så!
Hm... Vad kan det här betyda?

Åh den här ff:n är så azumfoxybra!♥

båda kapitlena var AWZOME

Ni är så söta så! :3

13. Att bli sorterad..

Jag tog ett djupt andetag och försökte förstå vad det innebar, det var helt omöjligt! Men.. det vita? Kunde det vara döden? Jag svalde och såg på de andra, de stirrade inte på mig, såg inte skrämda ut. För de visste inte.

Carla log mot oss, strålade som en sol.
”Nu, ska ni sorteras efter speciella kunskaper! Det finns fem olika grupper, var varje grupp har var sitt sällskapsrum, fem badrum och tio toaletter, varje årskurs har två olika sovsalar, en för flickor, och en för pojkar. Allt ert bagage kommer att finnas där. I sovsalarna mer ni har små.. bås. Med hängen runt, du kommer ha en bärbar lyckta och varje sovsal kommer ha en brasa. Du får även en hylla, en byrå, ett litet skrivbord och en säng.” hon log vänligt och lät det falla in.
”De fem olika 'elev' grupperna är för olika saker ni kan speciallisera er på. De är, Trolldryckskonst, Elevhemmet heter Potionatus. Det andra är Förvandlingskonst, Formenta. Det tredje är, som jag själv gick i, Förhäxningar, Larvo. Det fjärde är, Örtlära, Herbales. Och sist men inte minst, Hela. Helarium. Tyvärr är de ganska få i Helarium, så de som hamnar där.. Ni har en gåva.”
Hon ledde ut och till ett nytt rum. Jag tappade hakan. Det var fyllt av elever! De satt vid en massa runda bord, de skrattade och pratade, vissa såg lite arga ut, ingen mat på faten.. Plötsligt kände jag själv hur hungrig jag var.
En gamal kvinna satt vid ett bord längst bak. Bordet var långt och vid hennes högra sida satt över tio vuxn, och på hennes andra säkert tretton! Jag såg mig förvirrat omkring, alla i salen tystnade. Även de andra i min egen ålder.
Corla tog fram en bägare, den var av ett genomskinligt klas, sådant såg man inte ofta. Det var smyckat med röda och silvriga stenar runt kanterna, glaset var fyllt av någon dimmig vätska.
“Det enda ni behöver göra är att dricka, och säga det första som faller er in.
Albina Allost?”
Dn rödhåriga flickan gick darrande fram till Corla. Hon räckte henne bägaren och tog försiktigt en klunk. Corla tog genast bägaren ifrån henne.
“Potionatus.” sa hon högt. Raden till längst till vänster med runda bord hurrade glatt. Hon satte sig vid ett bord med fem till lediga platser.
”Doris Cloud!”
Den lockiga och blonda, långa tjejen klev fram, drack en klunk och gav det till Corla.
”Herbeles.” Raden i mitten hurrade.
Herbes, Larvo, Formenta.
“Julie Claryiss!”
Jag klev förskräckt fram. Jag tog stumt emot bägaren. Tog en liten klunk, det smakade förfärligt! Jag rynkade diskret på näsan,
“Helarium.” sa jag men klar stämma. Det blev tyst, några utspridda aploder hördesn, från de andra borden och de två borden från min elevhem. Jag gick och satte mig. Det var ungefär fem fån varje år. Och en hade det inte kommit fler hit.