Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Några skrockar gillande, andra stirrar på spikklubban.

Jag ser in i ögon på dem, fångar varje ögonpar medan jag svingar klubban över huvudet, vill att ingen ska få för sig att räkna bort mig. Som avslutning kör jag med all min kraft klubban i en sköld, som darrar till och spricker.

Beundrande blickar följer sköljden och någon hänvisar Sukima att gå ut.
((Ska Saemin ha sin nu?))

((Vi får ta henne imorn, för jag tror hon loggat ut.))
Jag går ut med långa steg och blir av hissen hänvisad till min våning dit jag går för att äta en väldigt sen lunch med hjälp av beställningsfunktionen på rummet.
Jag känner mig ganska stolt över det jag gjort, och längtar på ett skruvat sett till när vi ska få se våra poäng i kvällens sändning.

Flickan från 8:an gick in( Hon hette tydligen shiro , fint!), sedan pojken från 9:an och så vidare. När mitt namn ropas upp stelnar jag till, jag borde tänkt egenom vad jag skulle göra! Med "mjuka" knän går jag in i rummet, dörren låses bakom mig. Mina knän darrar okontrolerat o ch dommarna småpratar tankspritt utan att värdiga mig en blick.
Så bestämmer jag mig: Jag tar en dödligt gicftig blomma, och smörjer in eggen på en kniv med den feta blomman. Nu är den döds farlig, den som får spetsen genom hudden kommer död omedelbart...
Jag klätrar upp i ett träd och siktar noga, noga, noga...
Dockan som står 10 meter bort får kniven i huvudet.
någon sr upp, sedan kastar jag ennu en kniv, och en till och en till, den ena i huvudet, den andra i halsen och den tredje i hjärtat, och detta från ett 10 meter bort i ett träd , jag är överväldigad av min konst, det verkar inte dommarna tycka. '
Rasande sätter jag mig i eldstationen. Jag har nog den ondskefullas´te ideen i världen. Några gnistor, trimf!
Snart brinner dockorna, alle sammans och träden med dem. JAg vet inte vad de tycker men jag ser frågande på dem, ett par fredsväktare skyndar in, släpar ut mig medn några andra släcker elden.
Men när de eskorterat mig till mitt rum är jag inte alls nöjd. Jag satte lokalen i brand...
Jag kommer bli diskvalifiserad, troligen ,eller något sådant gör de väl inte, de kommer väl att avrätta mig och säga att jag försvann under mystiska omständigheter.

Detb är som om någon tryckt en sten i halsen på mig. Jag gfråter och skämms. JAg är hemsk, jag är redan berädd att döda foolk bara de inte är uppmärksamma nog, jag är galen, självmordbenägen dessa tankar väller upp i mitt huvud. Jag har ont i magen och det mest tröstande man kan tänka på nu är att jag i alla fall har gjort ett sorts motstånd...((Tyck inte jag härmar))

((Du härmar. Nej, det gör inget. Någon galen rebell måste vi ju ha.))

Jag tittade runt i det stora sov rummet när Damon komme inrusande
'Du kommer inte att tro det här men flickan från distrikt 11 satte typ eld på hela trännings lokalen!' säger han.
Jag höjde mina ögonbryn en anning och svarar 'undrar vilket straff hon kommer att få'
'tänk om de straffar oss alla ute på bannan på grund av hennes dumma påhitt' säger han och för första gången ser jag en glimt av skräck i hans ögon.

((Tyck att jag härmar))
Jadira ler lite när hon hör vad jag gjort men hon är smott upprörd.
"Tände du eld på lokalen!? Var det enda hon sa något argt.
Vidar vankade ursinnigt fram och tillbaka och låste tillsist kn sig på rummet.
Zalsar ser fortfarande ut att vilja gråta på tanken av tanken på Roxanne så han låser sig också in på rummet.
Jag suckar. Nu är det överstökat. Att se Jadira i ögonen och berätta något för henne hon redan visste var inte så hemskt.
Men Vidar tog rktigt illa upp.
Troligen straffas jag själv på areenan p.ga den här händelse vilket inte skulle hjälpa Vidar atg inte säga till min far att jag är död.

Jag kommer in i den stora salen. Där står det staplar med svärd, yxor, spjut och massor med andra mördarmaskkiner. Men jag går bara rakt fram till en liten låda med knivar. Jag tar upp flera på en gång och kastar dem också samtidigt. Jag vet att jag stajlar lite, men det är väl det som är meningen? Sen går jag vidare till klätterväggen och börjar klättra. Och det är då det är då det roliga börjar. Jag klättrar överallt och så fort att domarna ibland tappar bort mig med blicken och så dyker jag upp på ett helt annat ställe. De blir lite irriterade men jag tycker själv att jag gör det bra. Snabbhet och smidighet har jag alltid varit bra på. Sen så är tiden ute och jag blir lite ledsen för jag har inte haft så kul på länge. Men, men. Sånt är livet.

Nu kommer poäng. Ni får ta hand om varsin sektion. Kom på egna namn. Emmi tar trean eftersom du gjort Niall och Geishas namn Linnéa. Säg till om ni vill ändra någon annan poäng, för en spelad människa, men inte er egen.


Träningspoäng:
(Linnéas
1: Ariana: 9.
Damon:
2:
3: Bushikma:
Magnolia: (Emmi tog namn, du får fixa poäng)

(Mina)
4: Oneiyat: 7
Lovett: 5
5: Poleeta : 6
Lilleyn: 4
6: Sukima: 8 (emmi ville det, jag är inte självgod)
Udair: 11 (spännande!?!)

(Cecilias)
7:
8: Shiro: 8
9:

(Emmis)
10: Tyraoi: 4
Ringo: 5
11: Elsami: 3 (Hon tände faktiskt eld på träningslokalen... de borde inte göra så mycket för att ge henne sponsorer...)(Heavens on fire!// Ella)
Zalsar: 10
12: Geisha: 4
Niall: 5

Elsami

Tv:n flimradr, en extremt ful porträttbild skiner på skärmen, jag är avbildad på den och den lägsta poängen av alla visas...3. Så illa är inte det. Men bredvid mördarmaskinen Zalsar med 10 poäng känns den lägre än vad den är. Vidar ser ut att ta ännu mer illa upp än de andra. Han stirrar på skärmen och säger att han inte kan tro det. Den lägsta popängen var låg för att ha satt eld på träningslokalen.
Zalsar har bara nöjt stirrat på skärmen och till och med varit på ett så otroligt bra humör så att han belåtet lyssnade på Jadiras kommentarer!!!

Pojken från 12:an får 5 poäng, vilket jag inte trodde han skulle få efter vad jag sett. Flickan från 6:an får 8 poäng, tror jag.
Och därtill har alla andra spelare fina porträtt bilder. De skämmer ut mig, nu får jag väl inga sponsorer alls...
Det verkar Vidar också tänka.

Sukima

Jag sätter mig lugnt tillrätta i soffan med Udair bredvid mig, kanske lite väl nära. Snart lyser Panems märke upp skärmen på Tv:n och den grälla nationalsången ljuder.
Jag spänner mig med alla muskler i kroppen. Namn och ansikten glider förbi, den vackra flickan från ett ler stort bredvid en 9:a med sina vita tänder, en flicka som inte ser ut att vara äldre än tolv år från 4:an får en 7:a, vilket jag lägger på minnet. Skräckslaget ser jag Lilleyns 4:a försvinna, och bredvid mig blinkar... en 8:a! Jag ler med hela ansiktet och överöses av gratulationer från alla, och till och med Camian klappar mig lite på axeln.
Nu försvinner mitt namn, och Udair dyker upp. Med en elva. Jag suger in luft och fryser till, och liknande reaktioner far genom rummet.
Sedan blir det inte mycket intressantare än att den hotfulla elvan får en livsfarligt blinkande tia.
När det slutar sänker sig tystnaden som en våt filt över oss, men jag avbryter den genom att tacka för maten, som jag aldrig åt, och storma ut genom en dörr, in i mitt rum.
Där tröstäter jag skumma desserter och försöker komma på varför jag är så förkrossad över Udairs poäng.
Jag antar att jag trodde jag börjat förstå honom.