Lunah~
Elev
|
Kim Feather
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Kim Feather, kom genast ner hit och förklara vad som har hänt!" röt hennes mor från nedervåningen.
Jag vill inte, förstår hon aldrig det?! Om jag går ner måste jag förklara för henne, och det orkar jag verkligen inte med. Mitt liv kommer att förändras ännu mer om jag går ner för den där trappan och berättar för henne vad som har hänt. Men jag borde väl ändå berätta, hon kanske förlåter mig, kanske, kanske inte. Vågar jag ta den risken?
Kim tog ett djupt andetag och reste sig upp från golvet. Hon gick ut ur sitt rum och gick mot trappan som stod precis utanför hennes sovrum. Hon kollade sig om utanför rummet. Rakt framför henne stod trappan. Just nu kändes den som ett långt stup utan ett slut. Om hon gick ner för trappan skulle hon aldrig komma upp igen, det visste hon.
Jag gör det. Jag går ner för trappan och berättar sanningen. Hon får tycka vad hon vill, efter det rymmer jag. Då kommer hon aldrig kunna säga något till mig igen. Hon kommer ändå aldrig fölåta mig, och antagligen tro att jag ljuger om det jag säger.
Hon gick sakta nerför trappan, tog ett steg i taget, andas, ett till steg, andas, ännu ett, sedan sprang hon ner resten av biten. Hon sprang in i köket där hennes mor stod. Hennes armar vilade strängt mot hennes höfter som de alltid gjorde när hon var rasande.
Fast nu var hon ju förstås mer än rasande.
"Hej mor."
Hennes mor gick strängt fram till Kim och stod nu så nära att Kim hörde hennes arga flåsningar.
"Hej?!" röt hon. "Är det allt du har att säga till mig?! Hej?!"
Kim skakade på huvudet så snabbt hon kunde och tog ett steg bakåt bort från sin mor.
"Dåså, ut med språket Kim! Förklara för mig, vad har du gjort?!"
Kim torkade bort en tår som kom rinnande ner från hennes kind.
"Jag har inte gjort någonting mor, det var inte jag. Det... var... Det var Jacko."
Som jag trodde hon tror mig inte. Varför skulle hon ens tro att Jakob Bloom skulle göra något sådant, han var ju den trevligaste person hon hade träffat. var.
7timmar tidigare;
Kim var en 14årig flicka med tuff bakgrund. I hela hennes liv har hon fått leva i ett strängt samhälle med sin mor Lisbeth. Hennes far har hon aldrig vetat något om, och inte heller velat vetat. Kim's mor var den strängaste i byn av de hon hade pratat med. Kim var enligt de flesta motsatsen till sin mor. Hon var olydig, omtänksam, vacker och enligt Lisbeth anledningen till att Jakob Bloom inte längre var vid livet. Han hade omkommit i ett mord för tre år sedan, Kim var med när det hände. En kniv genom magen, Jakobs mage. Kim hade sett allting, när det hände, hur det hände men visste fortfarande inte varför. Kim var anklagad för mordet, men det var inte hon som hade gjort det. Det var Oliver Leaf. Men ingen hade trott på henne, självklart hade ingen trott på en vilseleden 11åring. Efter det hade Lisbeth varit otroligt sträng och gjort så att Kim fått utegångsförbud så länge hon kunde röra på sig. Kim hade slutat med att försöka berätta sanningen. Hon hade förstått att sanningen hade dött ut med henne, och förblivit dött.
Just nu låg Oliver Leaf död utanför Kims altan. Det första som hade kommit upp i Lisbeths ynkliga huvud var att Kim hade mördat igen. Och blivit rasande, ringt polisen som hade fört bort liket.
Kim hade återigen sett vad som hänt med Oliver, och denna gång visste hon även varför det hade skett. Jakobs ande hade hämnats. Det var hon säker på. Hon hade sett det med egna ögon till och med.
Åtminstone så vet ju jag att det inte var jag. Någon vet i alla fall om det, och Jacko vet ju också om det såklart, det var ju han som gjorde det. Dödade honom. Men hur? Jag visste inte att andar fanns. Men tydligen så gör de väl det, det måste de väl göra? Jag såg ju Jacko, jag såg honom. Det måste betyda att andar finns.
Men det hjälper varken mig eller någon annan att det bara är jag som vet om att det var Jacko. Nu hatar väl alla mig ännu mer, vart ska jag ta vägen, mor kommer snart att märka kroppen och bli ursinnig.
Kim sprang upp på sitt rum och satt där enda tills Lisbeth kom hem och fann Oliver.
Nu:
Kim sprang ut ur sitt hus och sprang så långt hon kunde, hon sprang tills knäna på henne vek sig och hon inte kunde röra på sig. Sedan kom tårarna, de forsade snabbt ner för hennes kinder och slutade inte förrän en lång stund framöver.
Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Vad kommer jag att få för straff denna gång?
Jacko, jag saknar dig, kommer du att finnas där för mig, du finns ju fortfarande. Du är ju en ande, kan du hjälpa mig? Få mig att komma härifrån? Och starta om med ett nytt liv? Ingen behöver få veta att du finns, det är bara du och jag. Jag lovar.
Kim kände en svag vind, det kändes nästan som att något åkte igenom henne. Då blev hon glad. Hon visste att Jakob fanns där, och att han skulle hjälpa henne.
Tack Jacko, och förlåt för att jag inte försökte rädda dig när Oliver kom. Men varför gjorde han det?
Bokstäver ristades in i leran framför henne. Kim läste högt vad som skrevs i marken.
" Jag listade ut att han älskade samma person som mig."
Vem var det Jacko, vem var det ni älskade?
Ett enda ord ristades nu in i leran. Kim läste tyst för sig själv ordet som han skrev.
Du.
18 apr, 2012 20:32
Detta inlägg ändrades senast 2012-04-22 kl. 20:27
Antal ändringar: 2
|
Victoire Weasly
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Kim Feather
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Kim Feather, kom genast ner hit och förklara vad som har hänt!" röt hennes mor från nedervåningen.
Jag vill inte, förstår hon aldrig det?! Om jag går ner måste jag förklara för henne, och det orkar jag verkligen inte med. Mitt liv kommer att förändras ännu mer om jag går ner för den där trappan och berättar för henne vad som har hänt. Men jag borde väl ändå berätta, hon kanske förlåter mig, kanske, kanske inte. Vågar jag ta den risken?
Kim tog ett djupt andetag och reste sig upp från golvet. Hon gick ut ur sitt rum och gick mot trappan som stod precis utanför hennes sovrum. Hon kollade sig om utanför rummet. Rakt framför henne stod trappan. Just nu kändes den som ett långt stup utan ett slut. Om hon gick ner för trappan skulle hon aldrig komma upp igen, det visste hon.
Jag gör det. Jag går ner för trappan och berättar sanningen. Hon får tycka vad hon vill, efter det rymmer jag. Då kommer hon aldrig kunna säga något till mig igen. Hon kommer ändå aldrig fölåta mig, och antagligen tro att jag ljuger om det jag säger.
Hon gick sakta nerför trappan, tog ett steg i taget, andas, ett till steg, andas, ännu ett, sedan sprang hon ner resten av biten. Hon sprang in i köket där hennes mor stod. Hennes armar vilade strängt mot hennes höfter som de alltid gjorde när hon var rasande.
Fast nu var hon ju förstås mer än rasande.
"Hej mor."
Hennes mor gick strängt fram till Kim och stod nu så nära att Kim hörde hennes arga flåsningar.
"Hej?!" röt hon. "Är det allt du har att säga till mig?! Hej?!"
Kim skakade på huvudet så snabbt hon kunde och tog ett steg bakåt bort från sin mor.
"Dåså, ut med språket Kim! Förklara för mig, vad har du gjort?!"
Kim torkade bort en tår som kom rinnande ner från hennes kind.
"Jag har inte gjort någonting mor, det var inte jag. Det... var... Det var Jacko."
Som jag trodde hon tror mig inte. Varför skulle hon ens tro att Jakob Bloom skulle göra något sådant, han var ju den trevligaste person hon hade träffat. var.
7timmar tidigare;
Kim var en 14årig flicka med tuff bakgrund. I hela hennes liv har hon fått leva i ett strängt samhälle med sin mor Lisbeth. Hennes far har hon aldrig vetat något om, och inte heller velat vetat. Kim's mor var den strängaste i byn av de hon hade pratat med. Kim var enligt de flesta motsatsen till sin mor. Hon var olydig, omtänksam, vacker och enligt Lisbeth anledningen till att Jakob Bloom inte längre var vid livet. Han hade omkommit i ett mord för tre år sedan, Kim var med när det hände. En kniv genom magen, Jakobs mage. Kim hade sett allting, när det hände, hur det hände men visste fortfarande inte varför. Kim var anklagad för mordet, men det var inte hon som hade gjort det. Det var Oliver Leaf. Men ingen hade trott på henne, självklart hade ingen trott på en vilseleden 11åring. Efter det hade Lisbeth varit otroligt sträng och gjort så att Kim fått utegångsförbud så länge hon kunde röra på sig. Kim hade slutat med att försöka berätta sanningen. Hon hade förstått att sanningen hade dött ut med henne, och förblivit dött.
Just nu låg Oliver Leaf död utanför Kims altan. Det första som hade kommit upp i Lisbeths ynkliga huvud var att Kim hade mördat igen. Och blivit rasande, ringt polisen som hade fört bort liket.
Kim hade återigen sett vad som hänt med Oliver, och denna gång visste hon även varför det hade skett. Jakobs ande hade hämnats. Det var hon säker på. Hon hade sett det med egna ögon till och med.
Åtminstone så vet ju jag att det inte var jag. Någon vet i alla fall om det, och Jacko vet ju också om det såklart, det var ju han som gjorde det. Dödade honom. Men hur? Jag visste inte att andar fanns. Men tydligen så gör de väl det, det måste de väl göra? Jag såg ju Jacko, jag såg honom. Det måste betyda att andar finns.
Men det hjälper varken mig eller någon annan att det bara är jag som vet om att det var Jacko. Nu hatar väl alla mig ännu mer, vart ska jag ta vägen, mor kommer snart att märka kroppen och bli ursinnig.
Kim sprang upp på sitt rum och satt där enda tills Lisbeth kom hem och fann Oliver.
Nu:
Kim sprang ut ur sitt hus och sprang så långt hon kunde, hon sprang tills knäna på henne vek sig och hon inte kunde röra på sig. Sedan kom tårarna, de forsade snabbt ner för hennes kinder och slutade inte förrän en lång stund framöver.
Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Vad kommer jag att få för straff denna gång?
Jacko, jag saknar dig, kommer du att finnas där för mig, du finns ju fortfarande. Du är ju en ande, kan du hjälpa mig? Få mig att komma härifrån? Och starta om med ett nytt liv? Ingen behöver få veta att du finns, det är bara du och jag. Jag lovar.
Kim kände en svag vind, det kändes nästan som att något åkte igenom henne. Då blev hon glad. Hon visste att Jakob fanns där, och att han skulle hjälpa henne.
Tack Jacko, och förlåt för att jag inte försökte rädda dig när Oliver kom. Men varför gjorde han det?
Bokstäver ristades in i leran framför henne. Kim läste högt vad som skrevs i marken.
" Jag listade ut att han älskade samma person som mig."
Vem var det Jacko, vem var det ni älskade?
Ett enda ord ristades nu in i leran. Kim läste tyst för sig själv ordet som han skrev.
Du.
Så bra!!!
~ MY TUMBLR~
18 apr, 2012 20:39
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Kim Feather
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Kim Feather, kom genast ner hit och förklara vad som har hänt!" röt hennes mor från nedervåningen.
Jag vill inte, förstår hon aldrig det?! Om jag går ner måste jag förklara för henne, och det orkar jag verkligen inte med. Mitt liv kommer att förändras ännu mer om jag går ner för den där trappan och berättar för henne vad som har hänt. Men jag borde väl ändå berätta, hon kanske förlåter mig, kanske, kanske inte. Vågar jag ta den risken?
Kim tog ett djupt andetag och reste sig upp från golvet. Hon gick ut ur sitt rum och gick mot trappan som stod precis utanför hennes sovrum. Hon kollade sig om utanför rummet. Rakt framför henne stod trappan. Just nu kändes den som ett långt stup utan ett slut. Om hon gick ner för trappan skulle hon aldrig komma upp igen, det visste hon.
Jag gör det. Jag går ner för trappan och berättar sanningen. Hon får tycka vad hon vill, efter det rymmer jag. Då kommer hon aldrig kunna säga något till mig igen. Hon kommer ändå aldrig fölåta mig, och antagligen tro att jag ljuger om det jag säger.
Hon gick sakta nerför trappan, tog ett steg i taget, andas, ett till steg, andas, ännu ett, sedan sprang hon ner resten av biten. Hon sprang in i köket där hennes mor stod. Hennes armar vilade strängt mot hennes höfter som de alltid gjorde när hon var rasande.
Fast nu var hon ju förstås mer än rasande.
"Hej mor."
Hennes mor gick strängt fram till Kim och stod nu så nära att Kim hörde hennes arga flåsningar.
"Hej?!" röt hon. "Är det allt du har att säga till mig?! Hej?!"
Kim skakade på huvudet så snabbt hon kunde och tog ett steg bakåt bort från sin mor.
"Dåså, ut med språket Kim! Förklara för mig, vad har du gjort?!"
Kim torkade bort en tår som kom rinnande ner från hennes kind.
"Jag har inte gjort någonting mor, det var inte jag. Det... var... Det var Jacko."
Som jag trodde hon tror mig inte. Varför skulle hon ens tro att Jakob Bloom skulle göra något sådant, han var ju den trevligaste person hon hade träffat. var.
7timmar tidigare;
Kim var en 14årig flicka med tuff bakgrund. I hela hennes liv har hon fått leva i ett strängt samhälle med sin mor Lisbeth. Hennes far har hon aldrig vetat något om, och inte heller velat vetat. Kim's mor var den strängaste i byn av de hon hade pratat med. Kim var enligt de flesta motsatsen till sin mor. Hon var olydig, omtänksam, vacker och enligt Lisbeth anledningen till att Jakob Bloom inte längre var vid livet. Han hade omkommit i ett mord för tre år sedan, Kim var med när det hände. En kniv genom magen, Jakobs mage. Kim hade sett allting, när det hände, hur det hände men visste fortfarande inte varför. Kim var anklagad för mordet, men det var inte hon som hade gjort det. Det var Oliver Leaf. Men ingen hade trott på henne, självklart hade ingen trott på en vilseleden 11åring. Efter det hade Lisbeth varit otroligt sträng och gjort så att Kim fått utegångsförbud så länge hon kunde röra på sig. Kim hade slutat med att försöka berätta sanningen. Hon hade förstått att sanningen hade dött ut med henne, och förblivit dött.
Just nu låg Oliver Leaf död utanför Kims altan. Det första som hade kommit upp i Lisbeths ynkliga huvud var att Kim hade mördat igen. Och blivit rasande, ringt polisen som hade fört bort liket.
Kim hade återigen sett vad som hänt med Oliver, och denna gång visste hon även varför det hade skett. Jakobs ande hade hämnats. Det var hon säker på. Hon hade sett det med egna ögon till och med.
Åtminstone så vet ju jag att det inte var jag. Någon vet i alla fall om det, och Jacko vet ju också om det såklart, det var ju han som gjorde det. Dödade honom. Men hur? Jag visste inte att andar fanns. Men tydligen så gör de väl det, det måste de väl göra? Jag såg ju Jacko, jag såg honom. Det måste betyda att andar finns.
Men det hjälper varken mig eller någon annan att det bara är jag som vet om att det var Jacko. Nu hatar väl alla mig ännu mer, vart ska jag ta vägen, mor kommer snart att märka kroppen och bli ursinnig.
Kim sprang upp på sitt rum och satt där enda tills Lisbeth kom hem och fann Oliver.
Nu:
Kim sprang ut ur sitt hus och sprang så långt hon kunde, hon sprang tills knäna på henne vek sig och hon inte kunde röra på sig. Sedan kom tårarna, de forsade snabbt ner för hennes kinder och slutade inte förrän en lång stund framöver.
Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Vad kommer jag att få för straff denna gång?
Jacko, jag saknar dig, kommer du att finnas där för mig, du finns ju fortfarande. Du är ju en ande, kan du hjälpa mig? Få mig att komma härifrån? Och starta om med ett nytt liv? Ingen behöver få veta att du finns, det är bara du och jag. Jag lovar.
Kim kände en svag vind, det kändes nästan som att något åkte igenom henne. Då blev hon glad. Hon visste att Jakob fanns där, och att han skulle hjälpa henne.
Tack Jacko, och förlåt för att jag inte försökte rädda dig när Oliver kom. Men varför gjorde han det?
Bokstäver ristades in i leran framför henne. Kim läste högt vad som skrevs i marken.
" Jag listade ut att han älskade samma person som mig."
Vem var det Jacko, vem var det ni älskade?
Ett enda ord ristades nu in i leran. Kim läste tyst för sig själv ordet som han skrev.
Du.
Så bra!!!
Tycker du?? den blev ju inte alls som jg hade tänkt mig 
18 apr, 2012 20:40
|
Victoire Weasly
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Kim Feather
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Kim Feather, kom genast ner hit och förklara vad som har hänt!" röt hennes mor från nedervåningen.
Jag vill inte, förstår hon aldrig det?! Om jag går ner måste jag förklara för henne, och det orkar jag verkligen inte med. Mitt liv kommer att förändras ännu mer om jag går ner för den där trappan och berättar för henne vad som har hänt. Men jag borde väl ändå berätta, hon kanske förlåter mig, kanske, kanske inte. Vågar jag ta den risken?
Kim tog ett djupt andetag och reste sig upp från golvet. Hon gick ut ur sitt rum och gick mot trappan som stod precis utanför hennes sovrum. Hon kollade sig om utanför rummet. Rakt framför henne stod trappan. Just nu kändes den som ett långt stup utan ett slut. Om hon gick ner för trappan skulle hon aldrig komma upp igen, det visste hon.
Jag gör det. Jag går ner för trappan och berättar sanningen. Hon får tycka vad hon vill, efter det rymmer jag. Då kommer hon aldrig kunna säga något till mig igen. Hon kommer ändå aldrig fölåta mig, och antagligen tro att jag ljuger om det jag säger.
Hon gick sakta nerför trappan, tog ett steg i taget, andas, ett till steg, andas, ännu ett, sedan sprang hon ner resten av biten. Hon sprang in i köket där hennes mor stod. Hennes armar vilade strängt mot hennes höfter som de alltid gjorde när hon var rasande.
Fast nu var hon ju förstås mer än rasande.
"Hej mor."
Hennes mor gick strängt fram till Kim och stod nu så nära att Kim hörde hennes arga flåsningar.
"Hej?!" röt hon. "Är det allt du har att säga till mig?! Hej?!"
Kim skakade på huvudet så snabbt hon kunde och tog ett steg bakåt bort från sin mor.
"Dåså, ut med språket Kim! Förklara för mig, vad har du gjort?!"
Kim torkade bort en tår som kom rinnande ner från hennes kind.
"Jag har inte gjort någonting mor, det var inte jag. Det... var... Det var Jacko."
Som jag trodde hon tror mig inte. Varför skulle hon ens tro att Jakob Bloom skulle göra något sådant, han var ju den trevligaste person hon hade träffat. var.
7timmar tidigare;
Kim var en 14årig flicka med tuff bakgrund. I hela hennes liv har hon fått leva i ett strängt samhälle med sin mor Lisbeth. Hennes far har hon aldrig vetat något om, och inte heller velat vetat. Kim's mor var den strängaste i byn av de hon hade pratat med. Kim var enligt de flesta motsatsen till sin mor. Hon var olydig, omtänksam, vacker och enligt Lisbeth anledningen till att Jakob Bloom inte längre var vid livet. Han hade omkommit i ett mord för tre år sedan, Kim var med när det hände. En kniv genom magen, Jakobs mage. Kim hade sett allting, när det hände, hur det hände men visste fortfarande inte varför. Kim var anklagad för mordet, men det var inte hon som hade gjort det. Det var Oliver Leaf. Men ingen hade trott på henne, självklart hade ingen trott på en vilseleden 11åring. Efter det hade Lisbeth varit otroligt sträng och gjort så att Kim fått utegångsförbud så länge hon kunde röra på sig. Kim hade slutat med att försöka berätta sanningen. Hon hade förstått att sanningen hade dött ut med henne, och förblivit dött.
Just nu låg Oliver Leaf död utanför Kims altan. Det första som hade kommit upp i Lisbeths ynkliga huvud var att Kim hade mördat igen. Och blivit rasande, ringt polisen som hade fört bort liket.
Kim hade återigen sett vad som hänt med Oliver, och denna gång visste hon även varför det hade skett. Jakobs ande hade hämnats. Det var hon säker på. Hon hade sett det med egna ögon till och med.
Åtminstone så vet ju jag att det inte var jag. Någon vet i alla fall om det, och Jacko vet ju också om det såklart, det var ju han som gjorde det. Dödade honom. Men hur? Jag visste inte att andar fanns. Men tydligen så gör de väl det, det måste de väl göra? Jag såg ju Jacko, jag såg honom. Det måste betyda att andar finns.
Men det hjälper varken mig eller någon annan att det bara är jag som vet om att det var Jacko. Nu hatar väl alla mig ännu mer, vart ska jag ta vägen, mor kommer snart att märka kroppen och bli ursinnig.
Kim sprang upp på sitt rum och satt där enda tills Lisbeth kom hem och fann Oliver.
Nu:
Kim sprang ut ur sitt hus och sprang så långt hon kunde, hon sprang tills knäna på henne vek sig och hon inte kunde röra på sig. Sedan kom tårarna, de forsade snabbt ner för hennes kinder och slutade inte förrän en lång stund framöver.
Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Vad kommer jag att få för straff denna gång?
Jacko, jag saknar dig, kommer du att finnas där för mig, du finns ju fortfarande. Du är ju en ande, kan du hjälpa mig? Få mig att komma härifrån? Och starta om med ett nytt liv? Ingen behöver få veta att du finns, det är bara du och jag. Jag lovar.
Kim kände en svag vind, det kändes nästan som att något åkte igenom henne. Då blev hon glad. Hon visste att Jakob fanns där, och att han skulle hjälpa henne.
Tack Jacko, och förlåt för att jag inte försökte rädda dig när Oliver kom. Men varför gjorde han det?
Bokstäver ristades in i leran framför henne. Kim läste högt vad som skrevs i marken.
" Jag listade ut att han älskade samma person som mig."
Vem var det Jacko, vem var det ni älskade?
Ett enda ord ristades nu in i leran. Kim läste tyst för sig själv ordet som han skrev.
Du.
Så bra!!!
Tycker du?? den blev ju inte alls som jg hade tänkt mig
Jag gillade det i alla fall. Fast det hade säkert blivit bättre om du fått det som du ville...
~ MY TUMBLR~
18 apr, 2012 20:43
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Kim Feather
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Kim Feather, kom genast ner hit och förklara vad som har hänt!" röt hennes mor från nedervåningen.
Jag vill inte, förstår hon aldrig det?! Om jag går ner måste jag förklara för henne, och det orkar jag verkligen inte med. Mitt liv kommer att förändras ännu mer om jag går ner för den där trappan och berättar för henne vad som har hänt. Men jag borde väl ändå berätta, hon kanske förlåter mig, kanske, kanske inte. Vågar jag ta den risken?
Kim tog ett djupt andetag och reste sig upp från golvet. Hon gick ut ur sitt rum och gick mot trappan som stod precis utanför hennes sovrum. Hon kollade sig om utanför rummet. Rakt framför henne stod trappan. Just nu kändes den som ett långt stup utan ett slut. Om hon gick ner för trappan skulle hon aldrig komma upp igen, det visste hon.
Jag gör det. Jag går ner för trappan och berättar sanningen. Hon får tycka vad hon vill, efter det rymmer jag. Då kommer hon aldrig kunna säga något till mig igen. Hon kommer ändå aldrig fölåta mig, och antagligen tro att jag ljuger om det jag säger.
Hon gick sakta nerför trappan, tog ett steg i taget, andas, ett till steg, andas, ännu ett, sedan sprang hon ner resten av biten. Hon sprang in i köket där hennes mor stod. Hennes armar vilade strängt mot hennes höfter som de alltid gjorde när hon var rasande.
Fast nu var hon ju förstås mer än rasande.
"Hej mor."
Hennes mor gick strängt fram till Kim och stod nu så nära att Kim hörde hennes arga flåsningar.
"Hej?!" röt hon. "Är det allt du har att säga till mig?! Hej?!"
Kim skakade på huvudet så snabbt hon kunde och tog ett steg bakåt bort från sin mor.
"Dåså, ut med språket Kim! Förklara för mig, vad har du gjort?!"
Kim torkade bort en tår som kom rinnande ner från hennes kind.
"Jag har inte gjort någonting mor, det var inte jag. Det... var... Det var Jacko."
Som jag trodde hon tror mig inte. Varför skulle hon ens tro att Jakob Bloom skulle göra något sådant, han var ju den trevligaste person hon hade träffat. var.
7timmar tidigare;
Kim var en 14årig flicka med tuff bakgrund. I hela hennes liv har hon fått leva i ett strängt samhälle med sin mor Lisbeth. Hennes far har hon aldrig vetat något om, och inte heller velat vetat. Kim's mor var den strängaste i byn av de hon hade pratat med. Kim var enligt de flesta motsatsen till sin mor. Hon var olydig, omtänksam, vacker och enligt Lisbeth anledningen till att Jakob Bloom inte längre var vid livet. Han hade omkommit i ett mord för tre år sedan, Kim var med när det hände. En kniv genom magen, Jakobs mage. Kim hade sett allting, när det hände, hur det hände men visste fortfarande inte varför. Kim var anklagad för mordet, men det var inte hon som hade gjort det. Det var Oliver Leaf. Men ingen hade trott på henne, självklart hade ingen trott på en vilseleden 11åring. Efter det hade Lisbeth varit otroligt sträng och gjort så att Kim fått utegångsförbud så länge hon kunde röra på sig. Kim hade slutat med att försöka berätta sanningen. Hon hade förstått att sanningen hade dött ut med henne, och förblivit dött.
Just nu låg Oliver Leaf död utanför Kims altan. Det första som hade kommit upp i Lisbeths ynkliga huvud var att Kim hade mördat igen. Och blivit rasande, ringt polisen som hade fört bort liket.
Kim hade återigen sett vad som hänt med Oliver, och denna gång visste hon även varför det hade skett. Jakobs ande hade hämnats. Det var hon säker på. Hon hade sett det med egna ögon till och med.
Åtminstone så vet ju jag att det inte var jag. Någon vet i alla fall om det, och Jacko vet ju också om det såklart, det var ju han som gjorde det. Dödade honom. Men hur? Jag visste inte att andar fanns. Men tydligen så gör de väl det, det måste de väl göra? Jag såg ju Jacko, jag såg honom. Det måste betyda att andar finns.
Men det hjälper varken mig eller någon annan att det bara är jag som vet om att det var Jacko. Nu hatar väl alla mig ännu mer, vart ska jag ta vägen, mor kommer snart att märka kroppen och bli ursinnig.
Kim sprang upp på sitt rum och satt där enda tills Lisbeth kom hem och fann Oliver.
Nu:
Kim sprang ut ur sitt hus och sprang så långt hon kunde, hon sprang tills knäna på henne vek sig och hon inte kunde röra på sig. Sedan kom tårarna, de forsade snabbt ner för hennes kinder och slutade inte förrän en lång stund framöver.
Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Vad kommer jag att få för straff denna gång?
Jacko, jag saknar dig, kommer du att finnas där för mig, du finns ju fortfarande. Du är ju en ande, kan du hjälpa mig? Få mig att komma härifrån? Och starta om med ett nytt liv? Ingen behöver få veta att du finns, det är bara du och jag. Jag lovar.
Kim kände en svag vind, det kändes nästan som att något åkte igenom henne. Då blev hon glad. Hon visste att Jakob fanns där, och att han skulle hjälpa henne.
Tack Jacko, och förlåt för att jag inte försökte rädda dig när Oliver kom. Men varför gjorde han det?
Bokstäver ristades in i leran framför henne. Kim läste högt vad som skrevs i marken.
" Jag listade ut att han älskade samma person som mig."
Vem var det Jacko, vem var det ni älskade?
Ett enda ord ristades nu in i leran. Kim läste tyst för sig själv ordet som han skrev.
Du.
Så bra!!!
Tycker du?? den blev ju inte alls som jg hade tänkt mig
Jag gillade det i alla fall. Fast det hade säkert blivit bättre om du fått det som du ville...
Nej men gud tack så hemskt!!! Nu blev jag jätteglad :'D
♥
18 apr, 2012 20:44
|
Caius
Elev
|
Synd att jag inte såg den här tråden tidigare, och synd att jag har för mycket skolarbeten i dagsläget.
Har skrivit av intresse sedan jag var elva år, det hela började egentligen i form av låtar, sedan övergick det i noveller, efter det dikter... Det var då jag kom på att det inte var värt att bli arkeolog (som jag har velat sedan någon frågade mig "Vad vill du bli när du blir stor?" första gången) och att jag kunde försöka bli författare istället... Nu för tiden skriver jag alla tre delarna och har fortfarande kvar drömmarna om att bli författare en dag. Poet är jag redan, även om det inte är "officiellt", det är egentligen endast de som läst mina personligaste dikter som sagt att de tycker att jag är det och borde göra en diktsamling.
Jag har haft en förkärlek för fantasy så länge jag kan minnas, så det är vad jag skriver mest då jag skriver mina noveller (som jag egentligen inte borde kalla för noveller eftersom de i majoriteten av alla fall är längre än 50 A4). Planen är väl att här näst lära mig att skriva saker som är mer verklighets relaterade och att lära mig hur man skriver för att få läsaren att känna det som personerna i historien känner.
Det här är vad vi kallar tankar. Det är något som är bra och som alla har rätt att ha.
18 apr, 2012 20:53
|
PerfectFreak
Elev
|
var det i veckan det skulle vara klart? jag har totalt glömt bort det här..
20 apr, 2012 01:07
|
LucyMalfoy 
Elev
|
Skrivet av PerfectFreak: var det i veckan det skulle vara klart? jag har totalt glömt bort det här..
Nu på söndag ska det vara klart. Samma här
Jag lever mitt liv 402 meter i taget.
20 apr, 2012 06:35
|
PerfectFreak
Elev
|
Skrivet av LucyMalfoy : Skrivet av PerfectFreak: var det i veckan det skulle vara klart? jag har totalt glömt bort det här..
Nu på söndag ska det vara klart. Samma här
Vi är bara för bra-.-
20 apr, 2012 13:28
|
Minidjuret
Elev
|
Jag har skrivit en sida, den har inte ens börjat >.<
Den kommer bli lång, sorry guys! D:
20 apr, 2012 13:38
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen