Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Det spelar ingen roll längre gör det?" Frågar Olivia och tar ett djupt andetag. "Jag heter Objekt 90231, mutant. M-Men kalla mig Olivia." Säger hon och rösten bryts. Hon är körd, hon kommer bli experimentera med igen och sedan kommer hon lämnas för att dö när det inte går att ta mer tester. Hon sa det snabbt innan Kol blev inropad.

Aleyna nickade skräckslaget mot Kol.
"Okej..." sa hon tyst hon vände sig mot soldaterna igen. Snälla läs inte upp mitt namn, snälla läs inte upp mitt namn. tänkte Aleyna oroligt.

Olivia vet att de kommer ropa upp henne, hennes far är därinne och han kommer tvinga dem ropa upp henne när han ser hennes namn. Mycket riktigt. En soldat kommer ut och läser upp högt och tydligt.
"Objekt 90231" och Olivia går framåt, vad ska man göra egentligen? Hon ser att Lizzie också blivit uppropad.

Kol gick vuxet in i rummet och ser att han är den första som stiger in, sedan kommer även Olivia och Lizzie. Kol visste inte vad han skulle göra, det fanns sju soldater där inne och en man med en kostym längst fram.

Aleyna ser Olivia bli uppropad, hon trodde för en sekund att hon kanske ändå skulle slippa kriget, men hon hade fel.
"Aleyna Moore!" Aleyna hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon gick in i rummet.

"Varför har vi uppkallats?"frågade Kol och duckade för slaget som en muskulös man hade tänkt ge honom för hans uppkäftighet.
"Du borde lära dig hyfs!"sade den muskulöse och stirrade på Kol som duckade undan igen för nästa slag.
"Det räcker!"sade mannen med kostym åt den muskulöse. "Ni har beordrats att gå med i kriget."

Olivia känner igen sin far, han står med hans dumma kostym som vanligt när det händer något 'speciellt'. Han bestämmer sig tydligen för att hälsa på Olivia. Han går fram till henne och får några ogillande blickar.
"Länge sedan, Objekt 90231" Säger han enkelt och Olivia försöker hålla sig rakryggad inför hans obevekliga ögon.
"Far." Svarar jag hårt och Lizzie flämtar till bredvid mig, hon blir väl förvånad över att hennes lilla mobboffer är mutant.

Kol stirrar på mannen.
"Det är din dotter och du..."säger han men avbryter sin mening då han får ett oväntat slag i magen av den muskulöse. Han faller ner på marken och kippar efter luft.

Det kändes som om Aleynas hjärta stannade.
"Me.. Men jag kan inte gå med! Jag har en lillasyster, och en mamma!" Säkert alla i rummet stirrade på henne och mannen i kostym skrattade ett glädjelöst skratt.
"Och din pappa då? Vad är han, vad hette han." när mannen sa det sista spärrades hans ögon upp.
"Ha..han är död. Han heter... Hette Simon Moore, hurså?" sa Aleyna med en halv stadig röst.
"Moore... Jo, jag känner igen honom. Jag kände honom... Han var den bäste soldat jag nånsin mött. Men opålitlig, han åkte bort för att gifta sig med den där Wilson, och titta vad han fick." Mannen gick fram till Aleyna som stod still.

"Lär dig vett, pojke." Säger Olivias far kallt i Kols riktning innan hans tar tag i Olivias arm så hårt att Olivia flämtar till. En soldat stiger fram.
"Ska inte flickan bli soldat, professorn?" undrar soldaten och Olivias far ger honom en blick som utstrålar skadeglädje.
"Hon blir soldat när jag testat klart. Uppfattat?" Undrar fadern och soldaten nickar. Olivia hoppas för en gång skull att hon vaknade efter att ha blivit nedslagen av Lizzie. Hon kastar en blick på Lizzie som mimar något som liknar ett 'förlåt'.