Gör man vad som helst för kärleken?

Gör det du

Merr! Aja lycka till med kaniner ^.^

jag gillar verkligen era kommentarer tack för att ni läser den ♥ och ja jag skall minnsan få tag på dem små sakerna xD

super bra kapitel men om du dödar Jezebel, så hemsöker jag dig för alltid -.-

MoHahaha, alltså det är nästan roligt att göra sånt bara för att ni reagerar så starkt xD

Nej, du får inte vara så hemsk!!

Du får nt Cara Riddle!
Då är du så död!!!
Men bra kapitel!

MoHahahaha, asså ^^ nu tänker jag spoila er lite ^^ Jezebel är en av mina favoritkaraktärer av alla som finns i världen, så jag skulle int ekunna döda honom, så ni behöver inte oroa er

YESH!

haha nej jag kan inte vara lika grym som i mangan

men här har ni ett kapitel till ^^

Hon vaknade av att någon rörde sig bredvid henne och paniken spred sig i henne. Hon satte sig upp och letade efter något att försvara sig med, men sen insåg hon att det bara var Jezebel och hon andades ut
”Det var inte mening att skrämma dig” sa han lågt och ett litet leende lekte på hans läppar
”Jag visste inte om du levde” svarade hon bara och sträckte på sig, golvet var inte särskilt bekvämt, hon var van vid att somna på ett men, hon fick alltid ont i ryggen efteråt. Hon vände sin blick mot honom ”hur är det?” frågade hon vänligt
”Jag har ont men inte mer än så. Gjorde du allt det här?” frågade Jezebel
”Jag gjorde vad jag kunde. Jag gjorde det lilla jag kunde, jag hoppas det var tillräckligt?” sa hon och la sig ner på filten igen och såg upp i taket, som nu hade blodstänk men det hörde bara till hennes vardag.
”Det var mer än tillräckligt, tack” sa han uppriktigt
”Du hjälpte ju mig så det var det minsta jag kunde göra” sa hon och såg på honom ”Jag var rädd att du inte skulle överleva, jag hade aldrig sätt dig så blodig”
”Han var argare än vanligt det märkte jag, men inte för att det spelar någon roll. Jag kopplar alltid bort smärtan” sa Jezebel och hon förstod vad han menade och nickade
”Du vet att jag inte kan lämna Draco” sa hon och nu nickade Jezebel ”men varför lämnar du inte din far?” frågade hon
”Jag kan inte. Jag är hans ut i fingerspetsarna. Jag är byggd sån, det spelar ingen roll hur mycket han skadar mig jag kommer ändå tillbaks till honom, han skapade mig så och jag rår inte för det. Han är min början och slut” sa Jezebel och hon såg förskräckt på honom
”Men vännen, du är inte någons utan din egen” sa hon och slog armarna om honom. Hon ville få honom att förstå, men hon visste inte hela historien, hon visste inte vad som hänt eller vad hon kunde säga. Trotts att det snart känt varandra i två månader vet de inget om varandra mer än att de finner trygghet i den andra. Allt hon visste var att Jezebel var utbildad Kirurg, av adlig börd och inte hade märket. Först hade hon trott att det var för att han var mugglare men hon hade förstått att han var magiker även om han inte använde magin särskilt ofta. Men hon undrade fortfarande varför han inte fått märket?
”Det finns inget du kan göra” sa han och strök henne över kinden och hon sa inget. Hon ville inget annat än att hjälpa Jezebel att bli fri. Han var som en ängel under djävulens makt. ”vad sägs om frukost?” frågade han och hon såg på salladen som hon ställt fram till honom men han hade ätit upp den och hon undrade när han hade vaknat
”Frukost låter utmärkt” sa hon och reste sig upp och hjälpte honom upp. Hon studerade honom men han verkade inte känna av smärtan och det var som om han sa, man känner inte av den efter ett tag. De gick ut i köket och hon tog fram bröd och lite pålägg och Jezebel pressade juice och för en stund låtsades hon att allt var normalt. Om hon slöt ögonen kunde hon för en sekund låtsas att de levde ett normalt liv. Hon öppnade dem igen och de gick ut på balkongen och satte sig i solen. Hon visste inte om hon skulle glädjas eller inte åt den. Hon gillade att tiden gick mot sommaren men hon förstod inte hur solen kunde stiga på himlen och låsa varmt som om allt var normalt. Hon tog en smörgås och stirrade ner på gatan och mugglarna där nere som försökte gömma sig. Lyckan var en dröm, lidandet verklighet, tänkte hon och undrade om deras liv någon sin skulle bli lyckliga?