Svart EMO

... bra!!!!!!!!!!

Hello! Kände för att skriva… Här är i alla fall ett kort kapitel!!!!!!!! ♥

Kapitel 14

Nicholas

Vi tände våra trollstavar med en tyst viskning (”Lumos”) och började gå. Jag vet inte vad Kimberlie tänkte på, om hon var rädd eller så, men hon såg lite blekare ut än vanligt bakom sminket i ljuset. Jag kanske också var så. Jag ska inte neka att jag var rädd. Det var så mörkt, och kallt, och massor av ljud ekade bland träden. Plötsligt så snubblade man över en rot eller så, och för fem sekunder fanns den inte ens där. Allting var så mystiskt, på ett läbbigt sätt. Jag ryste till, av kyla eller rädsla vet jag inte. Som om Kim märkt det tog hon ut två varma jackor från sin ryggsäck (den andra hade jag ju på ryggen) och räckte mig en av dem. Jag höjde på ögonbrynet; undrade tyst hur de fått plats i ryggsäcken. Hon viskade: ”osynlig uttänjingsbesvärjelse”. Jag mumlade ett ”tack” och drog på mig den sköna jackan. Med en gång kändes det mycket bättre. Jag såg i ögonvrån hur Kimberlie slappnade av lite när hon fått jackan på också, och tätt, axel vid axel, gick vi längre in i skogen.
Jag kände hur benen var blytunga, men fortsatte lydigt efter Kim, som verkade piggare än någonsin. Hennes ögon hade mörka ringar under sig, men hon var helt klarvaken och var på helspänn. Jag släpade mig efter henne, men efter en stund var jag helt slut. Jag tittade på mitt armbandsur, som visade 02.00 på natten. Kimberlie stannade upp och tittade på mig. Med en snabb blick sa hon:
– Vi tar en liten paus. Vi kan övernatta här.
Hon gick en liten bit, och motvilligt följde jag henne. Vi gick in i en liten glänta, och Kimberlie gick in och började fixa och dona med tältet. Jag stod och stirrade som förtrollad upp mot stjärnorna. De verkade så nära, men ändå så långt borta. Tänk att få vara där uppe, blinka ner mot jorden och inte ha några problem, bara vara där. Efter en tid så lyser man svagare och svagare tills man inte finns. Det var det perfekta livet. Inga gliringar. Inga tankar. Inga elaka personer. Bara vara.
-Hallå?! Kom och hjälp till! Fräste Kimberlie och såg ilsket åt mitt håll. Jag skyndade mig till henne och hjälpte till med tältet, och efter en stund var tältet rest, sovsäckarna och ryggsäckarna där inne och en brasa tänds utanför tältet. Jag och Kim satt framför brasan i våra varma jackor och stekte lite varsin tjock korv. Kimberlie satt och stirrade in i brasan med en glasartad blick, utan att säga ett ord. Efter någon minut kunde jag inte låta bli att ställa frågan som brände på tungan.
– Vad fick dig att ångra dig och följa med?
Hon svarade inte. Bara fortsatte stirra in i elden. Jag väntade några minuter, men trodde inte jag skulle få ett svar. Precis när jag bestämt mig för att resa mig och lägga mig i tältet, så öppnade hon munnen.
– Ända sedan jag kom till Hogwarts har jag bara varit med om problem, berättade hon.
-Det kan man säga, mumlade jag och tänkte på alla surrande rykten om henne.
Hon låtsades inte om mig.
– Allting har cirkulerat runt mig. Först sorteringen då jag svimmade, sedan rymningen, och så när jag lamslog rektorn, och allt annat… Det blev för mycket. Jag bara… kunde inte klara av det, fortsatte Kim.
Jag rynkade pannan. Det var något som inte stämde…
– Men varför svimmade du vid sorteringen? Varför rymde du ens?
Var det bara jag, eller var hennes ögon lite blanka?
– Jag ska nog lägga mig nu, sa hon med tonlös röst. Hon önskade mig en god natt och gick in i tältet för att sova.
Det tog lång tid innan jag kröp in i min sovsäck i tältet, och även om det var sent, så var jag nästan säker på att Kim inte hade somnat än.
Det tog ytterligare en timme innan jag somnade.

BRAAA ELLER SNARARE BÄÄÄST

Ny läsare!! Bra ff!!!! *bevakar*

Kul med ny läsare!

Bra!

Tycker ni det är dags för ett nytt kapitel?

JAAAA!

Joo! ♥ Snälla?

Det kommer ett kapitel snart... Har dans idag och så ska jag baka till en loppis jag och min klass har imorgon, plus att min moster och kusin kommer hem till mig, men senare ikväll kan jag nog skriva. ♥ Jättekul att ni alla gillar min ff, kan nästan inte fatta det