This feeling I have...Could it be... love?

JA DET BLEV DET! NU SKA DU SKRIVA MER!!!

Ja,nu är det spännande

Ginny.:.Weasley Okej ewe Imorgon kanske c: eller idag

J-star Black Det var väl det jag trodde ouo Mwihihihi 8D

Superbra

idag, idag, idag, idag...

Haha Vii får se... Men troligtvis:

IDAG! 8D


Hermia Tack ^^

woho!

Mer ^^ ♥
Hoppas ni gillar det här kapitlet... Det tror jag att ni gör!

---

Kapitel 15 - Öppen eld

Scorp

”Till Scorpius Malfoy

Scorpius,
jag vet att du antagligen inte bryr dig,
men om du gör det,
så kom till uggletornet klockan 21.00 ikväll.
Jag hoppas att du kommer
Jag tror nog att du inte gör det,
men hoppas kan man väl alltid?
Eller?

/R

Jag läste igenom brevet flera gånger, försökte få ut någon dold undermening, en hint om ett spratt, eller något liknande. Men inget. Det verkade vara ett helt vanligt brev. Jag rullade ihop pergamentrullen och tittade på mitt armbandsur. Det visade tiden 20.47. Jag reste mig upp från soffan, men kände plötsligt en hand på min arm. Jag hade helt glömt bort att Zeus var där, men han hade uppenbarligen inte läst över axeln eftersom han bara såg undrande och lätt förvirrad ut.
”Vem var det ifrån?” frågade han och såg konstigt på mig. Jag ryckte på axlarna.
”Måste hämta min trolldrycksbok hos Snigelhorn, glömde den där” svarade jag och himlade med ögonen. Zeus upprepade gesten, log sedan retsamt och satte sig i en bekvämare position i soffan.
”Ses sen då Scorp” sa han och vände sedan blicken mot Corini som satt i en av fåtöljerna. Då jag klev ut från uppehållsrummet hörde jag hur han föreslog ett parti schack, men egentligen hörde jag det inte. Jag hade nämligen mina aningar om vem som var ”R”.

Rosie

Det runda tornet var fyllt av mjuka hoanden från ugglorna. Jag betraktade dem rofyllt. Han skulle antagligen inte komma, men vad gjorde det? Jag hade i alla fall försökt. Jag hade försonat mig med mina känslor. Det fick räcka.
Långt uppifrån seglade plötsligt en snövit uggla ner och satte sig bredvid mig på bänken där jag satt. Jag betraktade den stilla. Albus’ och James’ pappa Harry hade haft en snövit uggla, mindes jag att de berättat för mig. Hedwig, hade hon hetat. Men hon hade blivit dödad. Jag undrade om hon hade det bra i himlen. Inte i min himmel, utan i den andra himlen.
Ugglan bredvid mig hade nog inget namn, men i tankarna kallade jag den Hedwig.
Plötsligt öppnades dörren till uggletornet. Eftersom jag satt med ryggen mot den hörde jag det bara; det svaga gnisslet gick inte att ta fel på. Snabbt vände jag mig om. Först såg jag inte vem det var, men sedan klarnade det för mig. De finskurna ansiktsdragen gick inte att ta fel på. Han hade kommit trots allt.
Långsamt reste jag mig upp. Scorpius stod osäkert kvar i dörröppningen, innan han tog ett steg framåt, mot mig. Jag gjorde detsamma. Det hela såg säkert bisarrt ut, men jag brydde mig inte. Jag tog tre steg till och var framme vid honom. Han såg sig osäkert omkring, verkade inte vilja möta min blick. Jag såg ner i golvet. Shit. Fan vad nervös jag var. Och generad. Och osäker. Vad skulle jag säga? Kom igen nu Rose!
”Du kom” viskade jag. Det lät väldigt fånigt, men jag behövde säga det av någon anledning. Behövde få veta att han fanns där, på riktigt.
”Ja” viskade han tillbaka, verkade underligt generad. ”Jag skulle gärna vilja veta varför jag skulle komma” fortsatte han, i samma viskande, hesa ton. Inte den ljusa, klara klangen som från metall som man skulle ha kunnat förvänta sig.
”Jag har en sak att säga till dig” sa jag, om möjligt ännu tystare. I det svaga ljuset var det svårt att se, men det såg ut som om han rodnade.
”Och vad är det?” frågade han, lika tyst som jag, men med en förväntansfull underton, som hade inslag av blyghet och genans.
”Jag tror att jag gillar dig” svarade jag och kände hur kinderna brände. Jag såg snabbt ner i golvet, förbannade mig själv, gud vad korkad jag var, fan fan fan.
”Gillar mig?” hörde jag Scorpius hesa röst säga. ”Som i… gillar gillar?” fortsatte han överraskat.
”Ja” viskade jag, dödligt generad. ”Men ja-”
Längre än så kom jag inte. Scorpius hade försiktigt lagt handen runt min haka och böjt upp mitt ansikte mot hans. Blåa ögon mötte gråa.
Himlen igen.
Hans bleka läppar var mjuka, lätt nariga, men ändå de bästa jag kunnat föreställa mig. Doften från honom omgav mig, en elegant doft precis som han själv. Mina händer flätade in sig i hans silkesmjuka, blekblonda hår, som också kittlade mig lätt på kinden under vår kyss. Han la en hand om min midja och höll den ena på min rygg, precis vid skulderbladen. Allting verkade försvinna.
Sannerligen himlen.
Och den här gången varade min mentala himmel längre än någonsin.
Men ändå efter allt för kort stund drog vi oss ifrån varandra. Hans ögon gnistrade mot mina, som blänket i silver, men de var varma. Jag kände hur jag rodnade igen. Han böjde sig mot mig än en gång, kysste mig lätt och lät sedan mitt huvud vila mot hans axel.
Vi stod så ett tag, innan himlen återigen drog sig undan igen. Scorpius såg in i mina ögon igen.
”Rose...” började han, verkade smaka på mitt namn. Jag log mot honom.
”Ja?”
”Jag gillar dig med” fortsatte han och skrockade lätt i mitt öra.

OMR!!!!
Nu vill jag verkligen läsa mer!

aw SUPERMEGABIGGULLIGT!!