Alice Lovegood [SV]

Jättesuperdupervärldsbästultramegagigabautabra(x1000000000000)

Älskar din story!
Läs min profil

Verkligen otroligt bra!

Super bra! Det va faktiskt bra att det blev lite hmm... Vad kan man säga.... " dramatik " mellan Alice o Luke. jag menar det va ju rätt så mkt kärlek i berättelsen älskar din FF !

kap 7. Lättare sagt än gjort.

Alice:
Att hämnas på Luke var inte direkt det lättaste. Hon var visserligen riktigt sur på honom men känslorna fanns kvar. Medan hon tänkte på vad hon skulle göra hade hon undvikit Luke så mycket hon kunde. När dem möttes i korridorerna gömde hon sig bakom några andra elever. I Stora Salen låtsades hon inte se honom och gömde sig bakom några femteårselever. Några gånger hade dem varit ensamma i en korridor men då hade hon ignorerat honom och skyndat sig vidare. Det som förvånade henne mest var att han verkade vilja undvika henne. Han hade knappt tittat på henne utom vid det 'hemska' tillfället då dem var tvungna att jobba tillsammans under förvandlingskonsten. Den sekunden deras ögon möttes hade allt verkat normalt innan Alice snabbt tittade bort. Det hade inte hänt igen. Lily hade verkligen gjort situationen värre. Varje gång Alice och Luke var i samma rum så flörtade hon överdrivet med honom. Hon skrattade högt och falskt. Hennes stora ögon blinkade som om hon jämt gick runt med grus i dem. Det som innerst inne gladde Alice var att Luke aldrig verkade förtrollas. Hon hatade nästan sig själv för att fortfarande gilla honom och försökte övertyga henne om att han var ett hopplöst fall.
''Kom igen Alice. Vad ser du ens i honom?'' frågade hon tyst för sig själv. Hennes hjärna ville svara att hon inte såg något alls. Hennes hjärta viskade, i takt med slagen, att han var den enda och rätta. Under veckan som gick kändes det nästan som om hon gick runt med en ängel och en djävul på axlarna. Djävulen ville att hon skulle glömma Luke och återgå till ensamma Alice medans änglen ville att hon skulle gå tillbaka till Luke. Hon låg ofta vaken timmar in på natten och hörde dem käbbla.
''Han är hopplös.'' sa djävulen.
''Som du.'' suckade ängeln.
''Som om.'' väste djävulen. Ängeln nickade trött.
''Alice!'' sa dem i en mun.
''Kan ni tagga ner lite? Jag är trött på ert käbblande.'' suckade Alice.
Jag är galen. Jag snackar med hallucinationer. tänkte hon.

Nästa morgon i Stora Salen landade en uggla nästan i hennes portion med ägg och bacon. Hon virkade loss lappen som satt på ugglans vänstra ben och vek upp den.

Tror du verkligen att Luke gillade dig? Han är min, och det förblir han. Lycka till med ditt liv.

En inte-så-mycket-vän.

Alice tittade upp från lappen och möttes av Lilys illvilliga blick. Hon tittade utmanade på henne och sedan på porten som ledde ut till hallen. Som till svar reste sig Alice upp och gick ut. Efter fem minuter så kom Lily in i den tomma hallen.
''Nämen Alice vad länge sen!'' utropade hon med teaterröst.
''Haha vad roligt. Vad ville du?'' sa Alice med en snälla-det-här-är-slöseri-med-tid-så-låt-oss-få-det-överstökat röst. Lily verkade fatta det och la armarna i kors.
''Hur kunde du ens tro att du kunde få honom?'' sa hon retsamt. Alice la handen på sidan.
''Hur trodde du tro att du skulle vara den som förstörde det?'' sa hon. Lilys blick hårdande.
''Det klart jag sabbade det.'' väste hon. Alice skrattade lätt.
''Du sabbade det lika mycket som det finns moln på himlen.'' Hon såg Lily kasta en blick ut på den klarblå och molnfria himlen. Sedan vände hon sig mot Alice igen.
''Du din...'' fräste hon. Alice han le lite innan en plötslig stöt i magen fick henne att falla. Golvet kom farande mot henne, eller kom hon farande mot golvet och hon slöt ögonen.

Luke:
Luke hade gjort sitt bästa för att undvika Alice. Det hon hade gjort var helt otroligt, så olikt henne. Men hon hade gjort det. Verkligen. Men gjort var gjort. Men han fattade fortfarande inte varför hon verkade vilja undvika honom. En gång så hade dem sett varandra i ögonen hade allt hatet försvunnit. Men sedan hade hon tittat bort och hatet kom tillbaka. Fast under hatet kände han advundsjuka. Han visste inte varför.
Jag måste prata med henne. tänkte han i Stora Salen. Men just då reste sig Alice upp och gick ut ur Salen.
Jag måste sluta missa henne. tänkte han när han följde efter henne. Lily log bländade mot honom och gick ut ur portarna Han stannade till när han hörde henne nämna Alice. När Alice väl svarade stannade han och lyssnade.
''Du din...'' väste Lily. Han uppfattade hur något blixtade till och hur något dunsade i marken. Han hörde Lily skratta och hur steg lämnade hallen. Han sprang in i hallen. Alice låg vid foten av trappan utan att röra sig. En del av hennes blonda hår var mörkt av blod. Han sprang fram till henne och vände på hennes ansikte. Ett stort sår i pannan och några rivsår på kinden.
''Alice hör du mig?'' ropade han. Ingen reaktion.
''Hjälp...någon hjälp!'' ropade han medans han la handen på såret för att stoppa blodflödet. Han hörde hur dörren puttades upp, några rus och flämtningar. Alice fördes upp på sjukhusflyglen. Professor McGonnagall tittade på honom.
''Du kommer med mig.'' sa hon och började gå. Han ville egentligen se hur det var med Alice men han teg. Plötsligt stannade McGonnagall och vände sig om mot honom.
''Vad hände med miss Lovegood?'' frågade hon oroligt. Luke svalde.
''Jo alltså hon satt och åt frukost när en uggla kom till henne. Hon läste lappen och gick ut ur salen. Lily Potter följde efter. Dem var där ensamma. Jag hörde dem bråka om...'' han svalde. ''mig och sedan blixtrade till. Lily verkade gå iväg och Alice hade fått blixten i huvudet.'' Han svalde igen medans professor McGonnagall nickade. Professor Craftwood kom in.
''Louise skulle du vilja skicka hit Lily Potter? Jackson du kan gå.'' Luke nickade och gick iväg. Sedan började han springa mot sjukhusflyglen. Hur kunde han ha varit så dum och trott på att Alice hade kysst James Potter?

Hoppas ni gillade det.

En fråga: HUR KAN DU VARA SÅ BRA???

du får mig att gråta :'

Hoppas?Hoppas?!?!?!
Ofc!Det var asm!

Säg att du skojar ♥

nej helt seriöst jag gråter. Ni är bara så 7kt snälla!